Ormbunksväxter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ormbunksväxter
PolypodFronds2.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växtriket
Plantae
Division Ormbunksväxter
Pteridophyta
Vetenskapligt namn
§ Pteridophyta
Klasser
Hitta fler artiklar om växter med

Ormbunksväxter (Pteridophyta) är en division växter som har både inre stöd och kärlsträngar. Genom den ökade stabiliteten och möjligheten till vattentransport, kan dessa växter bli stora. Kärlsträngarna är också en förutsättning för utveckling av äkta blad. Från karbontiden (350 miljoner år fn) och under 100 miljoner år dominerade de växtlivet på land. [1] Fortplantningen kräver närvaro av vatten.

Livscykel[redigera | redigera wikitext]

Livscykeln hos ormbunksväxter.

Fortplantningen sker med hjälp av vatten. På bladens undersida finns sporgömmen, där reduktionsdelning sker. Haploida sporer bildas vilka kan spridas vid torrt väder. Könsorganen finns på de små haploida gamofyter (protallier) som bildas då sporerna gror. När marken är täckt av vatten simmar spermierna från hanorganet (anteridiet) till honorganet (arkegonet) och befruktar äggcellen, så en diploid zygot bildas. Denna bildar efter celldelningar ett embryo som växer till en ny ormbunksplanta, som alltså är den diploida sporofyten.[2]

Behovet av vatten för befruktning, även om det räcker med en tunn film, har gjort att ormbunksväxterna kallats "växtvärldens amfibier". Även likheter i ekologin och utbredning stärker analogin.[3]

De allra flesta ormbunksväxter har endast en typ av sporer (homospori), medan vissa, såsom vattenormbunkarna i ordningen Salviniales, har två typer av sporer (heterospori), ett drag som även alla fröväxter har.[2]

Det förekommer, hos vissa arter, att gametofyten förökar sig asexuellt, utan någon befruktning och utan att nya sporofyter växer upp.[2][3]

Morfologi och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Uppbyggnaden av sporofyten.

Ormbunkar (sporofyten) växer från den ofta underjordiska jordstammen, rhizomet. Denna utgör den enda del från vilken tillväxt sker, vilket kan jämföras med ett ofta flera meristem hos angiospermer. Därför är rhizomet ofta skyddat med hår, fjäll och ibland t.o.m. taggar.[3]

Hos ormbunkarna är bladen stora, hela eller delade, inte sällan uppdelade i ett antal primärflikar, vilka i sin tur ofta är delade i sekundärflikar. Sporgömmena (sori sing. sorus) sitter vanligen på undersidan av bladen (jämför strutbräken).[4][2] Fräkenväxterna har en annan byggnad, framförallt på den ovanjordiska delen.

I xylemet är trakeider de enda kärlcellerna[2], vilket kan ge långsammare vattentransport jämfört med angiospermer.[3]

Sporgömmen hos träjon.

Svenska ormbunkssläkten[redigera | redigera wikitext]

De i Sverige förekommande släktena delas upp i åtta familjer och innefattar 16 släkten och 35 arter.

Familj Släkte
Venushårsväxter (Adianthaceae) krusbräknar (Cryptogramma)
Stensöteväxter (Polypodiaceae) stensötor (Polypodium)
Örnbräkenväxter (Dennstaedtiaceae) örnbräknar (Pteridium)
Kärrbräkenväxter (Thelypteridaceae) bergbräknar (Oreopteris), hultbräknar (Phegopteris), kärrbräknar (Thelypteris)
Svartbräkenväxter (Aspleniaceae) svartbräknar (Asplenium)
Hällebräkenväxter (Woodsiaceae) majbräknar (Athyrium), finbräknar(Cystopteris), ryssbräknar (Diplazium), ekbräknar (Gymnocarpium), strutbräknar (Matteuccia), hällebräknar (Woodsia)
Träjonväxter (Dryopteridaceae) lundbräknar (Dryopteris), taggbräknar (Polystichum)
Kambräkenväxter (Blechnaceae) kambräknar (Blechnum)

Klassificering[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Karlsson, Krigsman, Molander, Wickman. Biologi A med Naturkunskap. Tredje uppl. Liber förlag. 2005.
  2. ^ [a b c d e] Raven et Al. Biology of plants. 7e upplagan. WH Freeman. 2005
  3. ^ [a b c d] Christopher N. Page. Ecological strategies in fern evolution: a neopteridological overview. Review of Palaeobotany and Palynology. 119(1-2). 1^-33. 2002.
  4. ^ B. Mossberg, L. Stenberg. Den nya nordiska floran. Wahlström & Widstrand. 2003.