Personal Digital Cellular

PDC (Personal Digital Cellular) är en andra generationens mobiltelefonistandard som hade utvecklats och användes i Japan. Ett tidigare namn var Japan Digital Cellular (JDC), men namnet byttes när det visade sig vara ett hinder i försöken att sälja systemet till andra länder i området kring Japan.

Standarden definierades av RCR (som senare blev ARIB) i april 1991, systemet togs i bruk i år 1993, hade en topp på 80 miljoner användare, och togs ur bruk år 2012.

PDC använder tekniken TDMA ("Time-division multiple access"), precis som D-AMPS och GSM gör. PDC använder på 800 MHz-bandet (nedlänk 810—888 MHz, upplänk 893—958 MHz) samt 1,5 GHz-bandet (nedlänk 1477—1501 MHz, upplänk 1429—1453 MHz).

Tjänsten inkluderade tal, mervärdestjänster (trepartsamtal, röstbrevlådor, vidarekoppling m m) samt datakommunikationtjänster (från "upp till 9,6 kbit/s" (kretskoppling), och till "upp till 28,8 kbit/s" (paketförmedlad), PDC-P).

Nackdelar i jämförelse med GSM är att sändarna ger låg signalstyrka, att bärbara telefoner med enkla batterier medför vissa problem med samtalskvalitén samt problem med att upprätthålla uppkopplingen i stängda utrymmen, till exempel hissar.