Pilus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Schematisk bild över konjugationsförloppet mellan två bakterier 1. Bakterien som bär på plasmiden känner med hjälp av pilus av den andra bakterien. 2. Pili från den ena bakterien fäster på den andra bakterien och blir en slags brygga mellan dem. 3. Genetiskt material överförs via plasmiden. 4. Båda bakterierna har nu det genetiska materialet för att bilda pili.

Pilus, plural pili (efter pilus, latin för hår), är tunna trådliknande utskott på cellytan hos vissa typer av bakterier.[1] Till skillnad från flageller är pili mycket tunnare och kortare till utseendet och de täcker hela cellytan. Utskotten består av protein och finns hos både gramnegativa bakterier och hos vissa grampositiva bakterier såsom Streptococcus pyrogenes. Pili finns hos till exempel bakterierna Escherichia coli och Neisseria gonorrhoeae.[2]

Pili har två olika egenskaper. Den första är att bakterierna kan fästa vid olika ytor och då kallas utskotten även för fimbrier. Den andra är att de kan överföra genetiskt material från en bakterie till en annan och då kallas utskotten för f-pili eller konjugationspili. För bakterier som "lever genom andra celler" (så kallade virulenta bakterier) är pili livsviktiga eftersom bakterien annars inte skulle kunna överleva på värdcellen.[1]

Olika typer av pili[redigera | redigera wikitext]

P-pili[redigera | redigera wikitext]

P-pili är en typ av pili som bland annat finns hos E. coli-bakterier. De binder till en receptor för blodgruppssubstans P och därför kallas de för p-pili. I spetsen på p-pili finns det adhesiner. Dessa är fästmolekyler som kan binda tillepitelcellers kolhydratreceptorer som finns på värdceller och föra vidare sjukdomar till den.[3] För att processen ska fungera måste generna som gör bakterien sjukdomsalstrande vara aktiverade så att ett speciellt protein kan bildas. Adhesinerna har alltså stor betydelse för hur sjukdomsframkallande bakterien är.[1]

F-pili[redigera | redigera wikitext]

F-pili som även kallas konjugationspili eller sex-pili är utskott vilka fungerar som kontaktorgan till andra bakterier eller animala celler. De används för att överföra genetiskt material mellan bakterier med hjälp av plasmider, vid en process som kallas för konjugation.[1] F-pili på en bakterie vidhäftar på en annan bakterie och blir då en slags brygga mellan bakterieparet och gör att bakterierna kan byta genetiskt material med varandra.[2] När den andra bakterien har fått arvsmassa från den första i form av plasmider kan den nu också utveckla pili och sprida vidare sjukdomar och antibiotikaresistens. Fler bakterier får då vidhäftningsorgan och möjligheten till konjugation. Processen kan ske mellan samma arter men även mellan olika typer av arter vilket innebär att antibiotikaresistens från en specifik art kan spridas till mängder av arter och bidra till att resistensen sprids fortare. [4]

Hämning av pili[redigera | redigera wikitext]

Hämning av tillverkningen pili hos gramnegativa bakterier skulle kunna ske genom att inaktivera generna för utskottens vidhäftningsförmåga. Då skulle inte längre pili kunna fästa vid andra bakterier eller celler och inte heller kunna överföra sjukdomar och gener. [1]

Ett annat sätt är att hämma tillverkandet av pili hos bakterien. Detta kan åstadkommas genom att blockera produktionen av Chaperon- eller Usher-proteinet. Chaperon-proteinet fångar upp de nytillverkade piliproteinerna i periplasman (det område mellan inre- och yttre membranet) och formar och styr sedan dessa upp mot det yttre membranet. För att pili sedan ska kunna bildas behövs Usherproteinet som packar proteinerna vid cellytans yttre membran. Om tillverkandet ska avstanna behövs det att de båda proteinerna inte kan samarbeta med varandra eller att hämma Chaperon-proteinet. Även att inaktivera signalerna som gör att piliproteinerna byggs från början skulle hämma tillverkningen av pili.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Ekenstierna, Linda (1999). Mikrobiologi. Studentlitteratur 
  2. ^ [a b] ”Britannica School”. school.eb.co.uk. http://school.eb.co.uk/levels/advanced/article/110416. Läst 3 december 2015. 
  3. ^ Danielsson, Dan (2002). Medicinsk mikrobiologi. Infektionsimmunitet (6:e). Liber AB 
  4. ^ Ehinger, Magnus; Linda Ekenstierna (2008). Bioteknik - från DNA till protein. Studentlitteratur