Pliktetik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Pliktetik är en deontologisk etisk lära, för vilken Immanuel Kant är en av de mest kända förespråkarna. Pliktetiken menar att det moraliskt rätta är att handla i enlighet med plikterna.

Pliktetiken är motsatt konsekventialismer som utilitarism, som ser en handlings konsekvenser som det enda moraliskt relevanta, och går istället ut på att handlingar kan vara rätt eller fel oberoende av sina konsekvenser (oberoende om de är "bra eller dåliga") beroende på om de är i enlighet med de plikter man menar finns. Pliktetiska teorier brukar därför mest likna listor över plikter som man menar att förnuftiga personer har, ofta till exempel att inte döda, att inte ljuga, eller att inte stjäla. Ett försök att skapa en teoretisk bakgrund till plikterna som har blivit utsatt för mycket kritik, men samtidigt haft stor inverkan, är Kants kategoriska imperativ.

Kantiansk pliktetik[redigera | redigera wikitext]

Kant ställer upp två slags imperativ: det kategoriska imperativet och det hypotetiska imperativet. Ett hypotetiskt imperativ är av formen "Om du vill det och det så bör du göra så och så". Det kategoriska imperativet är istället tvingande. Kant formulerade det kategoriska imperativet på flera sätt, varav två exempel är:

  • Handla bara enligt en maxim som är sådan att du samtidigt kan vilja att den skulle upphöjas till allmän lag
  • Handla alltid så att du behandlar mänskligheten, oavsett om den framträder i form av dig själv eller i form av någon annan, som ett ändamål i sig, aldrig uteslutande som ett medel

Det första exemplet är den vanligast använda formuleringen, som skapar en möjlig teoretisk princip för pliktetik, och också ligger nära regelutilitarismen. Den andra närmar sig istället rättighetsetik, som kan ses som en sorts variant av pliktetiken. Liksom pliktetiken är denna en deontologisk etiklära.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Vet vi hur vi fastställer relevanta maximer bakom handlingar? Vi kan ta lögner som exempel. Jag bör inte ljuga, för om alla skulle ljuga så skulle samhället bryta ihop. I en situation då jag kan rädda livet på någon genom att ljuga bör jag då ljuga? Vilket är det relevanta maximet?

En annan fråga är hur man ska tolka att man inte rationellt kan vilja upphöja en maxim till allmän lag. Man kan antingen tyda ut det som att man inte kan önska sig en sådan situation, men också, en tolkning som många anser ligga närmre Kants teori, att det inte är logiskt möjligt att önska något sådant. Om man tänker sig maximen "jag ljuger när jag vill" upphöjd till allmän lag ("alla får ljuga när de vill"), skulle den tillit eller förväntan om sanningsenlighet som krävs för att det skall att ljuga inte längre finnas. Om man avser att ljuga går det därmed inte att rationellt vilja upphöja detta till allmän lag, eftersom begreppet "lögn" och handlingsalternativet "att ljuga" inte längre skulle existera.[1]

Större problem får den kantianska pliktetiken, enligt vilken det alltid är fel att döda oskyldiga, med dödshjälp. Varför kan inte aktiv och uppsåtlig dödshjälp till dödligt sjuka patienter som lider upphöjas till lag? Pliktetikern skulle säga att konsekvenserna inte spelar någon roll. Det är ointressant om patientens lidande upphör. Det viktiga är att inte uppsåtligt döda en oskyldig.

Kant ställde sig positiv till dödsstraffet. Dödar man en oskyldig förverkar man rätten till sitt eget liv. Och avrättas inte mördaren så gör sig hela samhället till delaktigt i mordet. Här dyker frågor om den fria viljan upp. Hur fria har vi varit att välja våra liv? Arvet och miljön ligger onekligen bortom vår makt att välja. En renodlad pliktetiker kan naturligtvis inte heller i det här fallet använda eventuellt positiva konsekvenser av dödsstraffet (till exempel avskräckning) som argument för att det är moraliskt rätt, då det vore ett konsekventialistiskt argument.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Norman: The Moral Philosophers - An Introduction to Ethics (second edition) (ISBN 0-19-875216-4)