Psykologisk egoism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Psykologisk egoism är den psykologiska och filosofiska teorin om att människors handlingar ytterst styrs av egoism; vi bryr oss om andra människor endast på grund av att deras välfärd gynnar oss själva i någon mening. Man bör skilja mellan psykologisk och etisk egoism då den senare behandlar vad som bör vara fallet och den förra vad som är fallet.[1] Egoism i allmänhet brukar ställas i kontrast till altruism. Den psykologiska egoismen har omfamnats av flera sociobiologer såsom Richard Alexander, E. O. Wilson och Pierre van den Berghe.[2]

Kritiken mot teorin faller inom tre huvudsakliga kategorier. För det första har påståenden framförts om att teorin inte är någon teori över huvud taget. För det andra har vissa menat att den motsägs av vår vardagliga erfarenhet av människan. För det tredje finns det kritiker som menar att psykologisk egoism visserligen är förenligt med vår vardagliga erfarenhet av mänskligt beteende, men att det ger en för enkel bild; det finns enligt denna kritik även icke-egoistiska drivkrafter till vårt beteende.[3]

Teorin är ett vanligt axiom hos moderna ekonomer.[3] Där fungerar den emellertid som ett praktiskt postulat, för att underlätta beräkningar av mänskliga handlingar.

Formulering av teorin[redigera | redigera wikitext]

För att definiera teorin krävs det en förklaring av de ingående begreppen "egoism" och "egenintresse". Det finns två huvudsakliga uppfattningar om vad "egenintresse" är. Den första fokuserar på tillfredsställandet av ens egna viljeattityder, det vill säga, att handla egenintresserat är att handla med målet (avsiktligt eller oavsiktligt) att genomföra sin egen vilja. Den andra uppfattningen lägger ingen vikt vid vilka personers viljeattityder är, utan fokuserar snarare på objektiva tillstånd hos personen i fråga som är värdefulla oberoende av vad han eller hon faktiskt vill, exempelvis kunskap och dygdighet. Man kan kalla dessa olika uppfattningar för preferens- respektive tillståndsbaserade. Hedonism kan exempelvis vara preferensbaserad om den identifierar njutning med vad agenten faktiskt vill, och tillståndsbaserad om den gör gällande att njutning är oberoende av detta.

Om den psykologiska egoismen är korrekt betyder det att genuint altruistiska handlingar är omöjliga, likväl handlingar som motiveras av enbart plikt.[4] Den utesluter emellertid inte att agenten ibland misslyckas med att maximera sin egen välfärd, eftersom agenten kan missbedöma situationen eller lida av viljesvaghet.

Marc Mercer har gjort en distinktion mellan stark- och svag psykologisk egoism. I sin artikel In Defence Of Weak Psychological Egoism försvarar han den svaga varianten. Han formulerar den som "den doktrin som gör gällande att allting som en agent gör intentionalt gör denne åtminstone med förväntningen att därmed realisera ett av sina egeninriktade mål".[5] Stark psykologisk egoism är å andra sidan "den doktrin som gör gällande att agenter alltid agerar med avsikten att realisera ett av sina egeninriktade mål".[5]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

James Rachels har identifierat vad han anser vara tre misstag som den psykologiske egoisten gör sig skyldig till. För det första blandar denne ihop själviskhet med egenintresse. Han menar att dessa helt uppenbart inte är identiska. Han tar upp några exempel där en person visserligen handlar av egenintresse men knappast kan kallas självisk, till exempel när någon borstar tänderna. Tandborstningen har visserligen till syfte att realisera ett egenintresserat mål, att ha rena tänder, men det vore absurt att kalla handlingen självisk.

För det andra menar Rachels att den psykologiske egoisten blandar ihop egenintresserat handlande med sökandet efter njutning. Vi utför en hel del handlingar för att vi njuter av dem, men de kan inte sägas vara i vårt egenintresse att utföra. Han exemplifierar med tobaksrökning; den som röker, trots att han eller hon är medveten om de potentiella skadorna som detta medför, gör inte detta av egenintresse. Det som ligger i agentens egenintresse är att sluta röka, inte att fortsätta med det.

För det tredje menar han att teorin bygger på en falsk dikotomi, nämligen att man antingen bryr sig om sin egen välfärd eller andras. Detta stämmer emellertid inte enligt Rachels. Vissa av våra handlingar utförs med syftet att öka vår egen välfärd, men vissa utförs helt av intresse att vara andra till godo, särskilt våra nära och kära.

En annan vanlig invändning, som även framförs av Rachels, är den om teorins brist på falsifierbarhet. Med andra ord, alla tänkbara handlingar kan fås att passas in på teorin och den blir omöjlig att vederlägga. Detta kan i första anblick tyckas vara en styrka hos teorin, men i själva verket gör detta att den blir helt innehållslös. Man kan jämföra med vissa osofistikerade religiösa förklaringsmodeller, som förklarar alla händelser genom hänvisning till en eller flera gudars vilja. Modellen kan visserligen "förklara" allting, men den är inte teoretiskt fruktbar eftersom det inte finns några sätt att testa den på, inga tänkbara scenarion där den skulle kunna vederläggas.

Ytterligare en känd invändning mot teorin framfördes av Joseph Butler. Enligt Butler missförstår den psykologiske egoistens orsak och verkan vad gäller mänsklig motivation. Butler menar att man måste värdera vissa handlingar innan man njuter av att utföra dem, det vill säga, handlingar som exempelvis syftar till att hjälpa andra människor ligger visserligen i ens egenintresse, men gör detta endast därför att man värderar andras välfärd.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Uppslagsordet egoism i Filosofilexikonet (1988), översättning av Jan Hartman.
  2. ^ Singer, Peter, Hur ska vi leva, s.110.
  3. ^ [a b] LaFollette, Hugh, The Blackwell Guide to Ethical Theory, kapitel 7 av Elliott Sober.
  4. ^ Jämför Immanuel Kants uppfattning om att moraliskt värdefulla handlingar är handlingar som utförs av ren pliktkänsla.
  5. ^ [a b] Fritt översatt från Mercer, Mark, In Defence Of Weak Psychological Egoism (2001), från tidskriften Erkenntnis nr. 2, volym 55, s. 217-237.