Publius Scipio Aemilianus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Scipio.

Publius Scipio Aemilianus (kallad Africanus minor), född 189 f.Kr., död 129 f.Kr., var en romersk fältherre. Han var biologisk son till fältherren Lucius Aemilius Paullus men adoptivson till Publius Cornelius Scipio, vars namn han antog som sina. Publius Cornelius Scipio var den äldste sonen till den berömde fältherren Scipio Africanus (Hannibals besegrare, död 183 f.Kr.).

Efter att med framgång ha kämpat i Makedonien och Spanien tog Scipio Aemilianus del i tredje puniska kriget och fick snart överbefälet mot Kartago, som det blev hans uppgift att efter ett förtvivlat motstånd bringa till fullständig undergång (146 f.Kr.). I sin ungdom hade han genom umgänge med hävdatecknaren Polybios och andra i Rom sig uppehållande greker insupit den hellenska andan och skulle gärna ha skonat det besegrade Kartago, om ej hans landsmäns avundsjuka ovillkorligen fordrat dess utplånande från jorden. En annan seger, som kostade honom nästan lika stor möda, var erövringen av den lilla spanska staden Numantia (133 f. Kr.). Hans uppträdande på aristokratins sida i de av Graccherna inledda agrariska striderna, i vilka han dock snarast synes ha velat intaga den medlande partens ställning, ådrog honom popularernas (folkpartiets) ovilja; och då han en morgon plötsligt fanns död i sin säng uttalades av många en aldrig bestyrkt och aldrig vederlagd misstanke, att han inte dött en naturlig död. Sannolikt mördades Scipio av demokraten Carbo.

Källor[redigera | redigera wikitext]