Renlavar

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Renlav)
Hoppa till: navigering, sök
Fönsterlav, Cladonia stellaris.

Renlavar är en grupp av marklevande busklavar som hör till släktet Cladonia. Eftersom de skiljer sig från de flesta andra arter av Cladonia genom att sakna bark samt vara rikt förgrenade har de ibland förts till ett eget släkte, Cladina.[1]

Arter i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Grå renlav, Cladonia rangiferina.

Följande svenska arter brukar kallas för renlavar:

Flera arter säljs som dekoration till exempelvis ljusstakar, då ofta under namnet vitmossa, som emellertid egentligen är namnet på mossor av släktet Sphagnum. Eftersom den växer så långsamt är inte tillåtet enligt svensk allemansrätt att samla in stora mängder lavar eller mossor utan markägarens tillstånd.

Livsmiljöer[redigera | redigera wikitext]

Tallskog på torr, sandig mark i norra Tyskland där bottenskiktet domineras av renlavar.

Renlavar kan dominera bottenskiktet i tallskog på torr, sandig mark, men är även vanliga på hällmark.[2] Skog där renlavarna helt dominerar markvegetationen kallas i Finland för lavmo,[3] i Sverige för tallhed[2] eller lavmark.[4]

Betesväxter[redigera | redigera wikitext]

Marklavar, främst renlavar och påskrislavar, utgör under vintern renens viktigaste föda. Det gäller särskilt gulvit renlav och grå renlav. Fönsterlav verkar vara mindre smaklig men spelar ändå en viktig roll. Tallskogar med mycket marklav är därför mycket betydelsefulla vinterbetesmarker.[5]

Näringsinnehåll i några olika renlavar (% av torrsubstans)[6]
Lavart Protein Fett Fibrer† Socker och stärkelse††
Fönsterlav 3,0 2,7 21,8 65,2
Grå och gulvit renlav 2,5 2,4 31,8 57,7

† Egentligen växttråd

†† Egentligen kvävefria extraktivämnen

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Moberg, Roland; Holmåsen Ingmar (1982). Lavar: en fälthandbok. Stockholm: Interpublishing. Libris 7790765. ISBN 91-970221-7-9 
  2. ^ [a b] Dahl Erik, Norén Börje, Sjörs Hugo, red (1971). Biologi. 10, Ekologisk botanik. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Libris 8198391 
  3. ^ Kuusipalo, Jussi; Zilliacus Berndt (2000). Skogstyperna i Finland. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen. Libris 7850142. ISBN 952-13-0356-5 
  4. ^ Hägglund, Björn; Lundmark Jan-Erik (1981). Handledning i bonitering med Skogshögskolans boniteringssystem. D. 3, Markvegetationstyper, skogsmarksflora. Jönköping: Skogsstyr. Libris 263039. ISBN 91-85748-14-5 
  5. ^ Ekonomisk renskötsel: godkänd av Kungl. Lantbruksstyrelsen : en kursbok från LTK. Stockholm: LT. 1966. sid. 77–78. Libris 8213607 
  6. ^ Renbetesmarksutredningen; Tottie Anders (1966). Renbetesmarkerna: betänkande. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1966:12. Stockholm. sid. 72. Libris 8210371