Renvall

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Koppsele vid Malån var fram till slutet av 1800-talet ett skogssamiskt viste. Den öppna ytan – renvallen – har sedermera använts för slåtter.

En renvall är en plats som använts för mjölkning av renar under sommaren och hösten. Eftersom marken på renvallen trampades och gödslades av renarna fick den en avvikande, frodig vegetation präglad av gräs och örter. Renvallen kunde omges av en inhägnad, och man kunde därför också tala om ett rengärde eller en rengärda.[1] Ett rengärde kan också vara en modern anläggning för att hålla renar inom ett begränsat område för skiljning, märkning utfodring eller slakt, men sådana anläggningar kallas inte för renvallar.

Den systematiska mjölkningen av renkor upphörde i allmänhet i början av 1900-talet, och därmed upphörde också bruket av renvallar. Ofta kan dock vallarna fortfarande ses som öppna ytor i skogen. Ibland kan man hitta gamla mjölkningshandtag – en pinne infäst i trädstammen, eller ett uthugget handtag – där renkon bands under mjölkningen. I närheten finns ofta lämningar efter ett viste med kåtor och förrådsbodar.[2] Den avvikande vegetationen gör att gamla renvallar även kan upptäckas på satellitbilder.[3]

En del av de välgödslade renvallarna förvandlade till åker. Många av lappmarkernas nybyggen anlades i anslutning till renvallar.[4]

I fornminnesregistret används ordet renvall eller lappvall för en yta med tydlig påverkan av renskötsel.[5]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Blomkvist Nils, Ahlberg Nils, red (1994). Läsa landskap: en fälthandbok om svenska kulturmiljöer. Stockholm: Utbildningsradion i samarbete med Riksantikvarieämbetet och Nordiska museet. Libris länk. ISBN 91-26-92022-0 
  2. ^ Olsson Anders, red (1992). Kulturmiljövård i skogen: att känna och bevara våra kulturminnen. Jönköping: Skogsstyr. Libris länk. ISBN 91-88462-01-3 (inb.) 
  3. ^ Jerker Moström (9 maj 2007). ”Renspår von oben”. Riksantikvarieämbetet. http://www.k-blogg.se/2007/05/09/renspar-von-oben/. Läst 24 november 2011. 
  4. ^ Eriksson Karin, Kellgren Ola, Sundin Bo, red (1994). Västerbotten genom tiderna. [D. 2]. Acta Bothniensia occidentalis, 0347-8114 ; 14. Umeå: Västerbottens läns hembygdsförb. Libris länk. ISBN 91-971050-3-1 (inb.) 
  5. ^ ”Lista med lämningstyper och rekommenderad antikvarisk bedömning” (PDF). Riksantikvarieämbetet. 26 juni 2014. sid. 52. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304192757/http://www.raa.se/app/uploads/2014/10/L%C3%A4mningstypslistan_ver-4_1_20140930.pdf. Läst 18 januari 2017. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Aronsson, Kjell-Åke (1991) (på eng). Forest reindeer herding A.D. 1-1800: an archaeological and palaeoecological study in northern Sweden. Archaeology and environment, 0281-5877 ; 10. Umeå: Dept. of Archaeology [Arkeologiska institutionen], Univ. Libris länk. ISBN 91-7174-628-5