Denn artikel handlar om det svenska rikskanslerämbetet. För det tyska, se Tysklands rikskansler.
Rikskansler (plural rikskanslerer, som uttalas och tidigare stavades rikskanslärer med betoning på stavelsen –lär–, jämför doktor – doktorer) var ett ämbete som vanligen hade till uppgift att förestå det kungliga kansliet eller leda regeringen. Rikskanslern skötte bland annat de diplomatiska förhandlingarna med andra länder och var på så sätt en föregångare till utrikesministern. Under 1600-talet var rikskanslern den fjärde i rang av de fem höga riksämbetsmännen.
Den förste som innehade ämbetet i Sverige var Conrad von Pyhy under Gustav Vasas regeringstid, men det var först under Erik XIV:s tid, som ämbetet blev permanent. Den mest kände personen på posten torde ha varit Axel Oxenstierna, som utnämndes 1612 och sedan satt till sin död 1654 – 42 år senare. 1680 avskaffades ämbetet och ersattes till största delen av kanslipresidenten, som också blev regeringsledare och hade hand om utrikesaffärerna. Efter att kanslipresidentämbetet under Gustav III:s tid i slutet av 1700-talet alltmer hade förlorat sin maktposition avskaffades det 1792, varvid rikskanslerämbetet för en kort tid återuppstod. När den siste rikskanslern Fredrik Sparre avgick 1797 avskaffades ämbetet för gott. Efter att kanslipresidentämbetet då hade återuppstått i några år avskaffades även detta 1809 och ersattes av utrikesstatsministern, som i sin tur ersattes av utrikesministern1876.
.png)
