S/S Sankt Erik (1914)

	Sankt Erik
	S/S Sankt Erik i Saltsjön i Stockholm
Överblick
Namn	Sankt Erik
Typ	Isbrytare
Varv	Finnboda varv
Sjösatt	1914
Tagen i bruk	1915
Tagen ur tjänst	1977
Öde	Museifartyg
Allmänna egenskaper
Längd	61 meter
Bredd	17 meter
Deplacement	2 350 ton
Djupgående	6,5 meter
Maxfart	11 knop
Besättning	30 man fram till 1958, därefter 25
Tekniska data
Framdrift	Ångmaskin
Huvudmaskin	2 kolvångmaskiner; 2 800 (4 000 vid forcering) hkr

S/S Sankt Erik är en isbrytare, numera ett museifartyg, i Stockholm.

Historik

Sankt Erik byggdes 1915 på Finnboda varv i Stockholm som Isbrytaren II för Stockholms stad och var då landets första havsisbrytare. Hon bröt is fram till 1977, framför allt i Stockholms skärgård, men också under hårda vintrar i Östersjön för Sjöfartsverket. Hon omdöptes till Sankt Erik efter en större renovering 1958, då hon också byggdes om från kol- till oljeeldning.

Fartyget

Fartyget drivs av två ångmaskiner på 2.800 respektive 1.200 hästkrafter och hade, då hon var i yrkesmässig drift, en besättning på 30 personer.

Fartygets stäv är vinklad för att kunna glida upp på isen så den krossas av fartygets tyngd. I fören finns en propeller som spolar vatten och krossad is längs skeppets sidor. Sankt Erik har även ett krängningssystem med vilket vatten kan pumpas mellan tankar i fartygssidorna så att isbrytaren vaggar sig fram genom isen.

Nutid

Sedan 1980 är Sankt Erik ett museifartyg som vårdas av Sjöhistoriska museet. Det ligger förtöjt vid Jagarpiren vid Galärvarvet utanför Vasamuseet, och tas i drift endast vid särskilda tillfällen. Sommartid är fartyget öppet för allmänheten och det hålls guidade visningar. Fartygets radiohytt används fortfarande flera gånger om året för olika typer av amatörradioverksamhet.^[1]