Sankt Olofs kyrkoruin

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Sankt Olofs domkyrka i Sigtuna)
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Sankt Olofs kyrkoruin, Visby.
För andra betydelser, se Sankt Olofs kyrka.
Sankt Olofs kyrka

Sankt Olofs kyrkoruin är en kyrkoruin i Sigtuna. Den ligger på kyrkogården väster om Mariakyrkan i Sigtuna i den dåtida stadens östra utkant. Kyrkan har en byggnadshistoria som starkt påminner om den näraliggande Sankt Pers kyrka, de är ungefär samtida. I första omgången omkring år 1100 byggdes centraltorn, kor och tvärskepp. I ett senare skede tillkom långhuset som dock byggdes med reducerad längd. Alldeles intill kyrkoruinen finns det en källa som troligen har samband med kulten kring kyrkans skyddshelgon Olof den helige. Vid undersökningar sommaren 2005 inne i Sankt Olof påträffade arkeologer djupt under golvet grunden till en äldre stenkyrka. Sedan 2015 är ruinen avspärrad på grund av rasrisk.[1]

Dominikanklostret[redigera | redigera wikitext]

Ruinen efter kyrkan, vy mot tornet.

Sigtuna stads blomstringsperiod fick ett tvärt slut när vikingar från öster år 1187 forcerade alla fästningar längs vattenleden, angrep Sigtuna, plundrade och brände. Endast rykande ruiner efter stenkyrkorna blev kvar.

Intill Sankt Olofs församlingskyrka uppläts mark åt tiggarmunkar av Dominikanorden för ett klosterbygge vid Mariakyrkan. Till den norske martyrens Olofs helgedom i Sigtuna vallfärdade redan kristna pilgrimer. Dominikanmunkarna, eller svartbröderna som de också kallas, var en tiggarorden. Orden instiftades av Dominicus 1216. Namnet "svartbröderna" fick de därför att de var klädda i svart mantel med kapuschong.

Orden hade stadfästs av påven år 1216 och redan kring år 1220 kom de svartklädda bröderna till Norden. De sökte sig gärna till skol- och handelsstäder, där de kunde missionera. Bröderna predikade bot för människor och befann sig på resande fot för att kunna nå fram till så många som möjligt. För att hålla samman brödraskapet, möttes de regelbundet, varje år i Portiuncula. Bröderna utmärkte sig genom att de gick barfota och var klädda i grått, varför de kallades "gråbröder". Dessa bröder blev de första tiggarmunkarna. Deras liv gick ut på att vårda sjuka, predika fredsevangeliet, och åt att be: bön, fattigdom och kärlek.[2]

På 1220-talet kom bröderna till Sverige och uppförde kloster i Sigtuna och Strängnäs. Snart sökte man en tomt för att uppföra ett härbärge eller ett kloster även i Stockholm. Man fann också en passande tomt vid Södra bron (bron mellan Stadsholmen och Södermalm), men kungens fogdeslottet Tre Kronor gjorde också anspråk på fastigheten.[3] Enligt en annan källa köpte sigtunabröderna ett hus vid Södra bron 1289, där de bodde under sina tiggarresor till Stockholm.[4] Svartbrödraklostret i Stockholm (eller Stockholms konvent) var ett dominikanklosterStadsholmen i Stockholm som grundlades av kung Magnus Eriksson år 1336, då han donerat en tomt på södra Stadsholmen till svartbröderna.[5]

På 1230-talet kom två bröder ur den helige Dominikus ordern till Sigtuna. Munkarna kom från universitetet i Bologna i Italien i sällskap med två skånska studenter, Simon och Niklas, som hade anslutit sig till orden. Dominikanorden prioriterade studier, i början vid universiteten, senare vid egna högskolor för ökat utbyte mellan studenter och lärare. På så vis upprättades kontakter mellan Sverige och den lärda världen i Paris, Oxford, Köln och Bologna.[2] De hade varit här tidigare för att grunda ett dominikanskt konvent i staden. Då hade det inte fungerat. Nu såg förutsättningarna bättre ut. Till Norden kom dominikanerna redan år 1222 och de grundade ett konvent i Sigtuna år 1237. Mark hade upplåtits och politisk vilja fanns att stödja dominikanbrödernas storslagna bygge. Nu användes tegel för första gången i Mälardalen, som bröderna själva tillverkade och brände i ugnar norr om kyrkan. Säkerligen en mycket imponerande nyhet. Mariakyrkan utfördes i en övergångsstil mellan romanik och gotik och den fick ett helt annat utseende än stenkyrkorna. Kyrkans storlek, teglets färg och ljuset inne i kyrkorummet måste ha gjort ett gudomligt intryck på alla besökare. Till kyrkan hörde ett stort konvent. Det stängdes och revs under reformationen. Gustav Vasa stängde då även stenkyrkorna i Sigtuna. Vid reformationen 1530 befallde Gustav Vasa att klostret skulle rivas. Mariakyrkan utsågs till församlingskyrka. En kyrka som tjänat i mer än 750 år.[6]

Dominikanerna lärde ut den nya byggtekniken. De slog och brände tegel. Det var gott om lera i Sigtunajorden och en kyrka, Mariakyrkan i Sigtuna, byggdes av rödaste tegelsten. Någon gång i mitten av 1230-talet påbörjades bygget av Mariakyrkan. Sent på hösten 1247 invigdes kyrkan och tillägnades Jesu Moder, Sankta Maria. Vid invigningen var endast koret färdigt. Omkring 1255 var kyrkan färdig, då ärkebiskop Jarler begravdes i koret. Ärkebiskopens gravnisch finns ännu kvar i norra korväggen. Mariakyrkan är den äldsta byggnaden i Sigtuna som fortfarande är i bruk. I kyrkans nordvästra hörn finns dominikanernas friluftspredikstol kvar att se. Från predikstolen brukade svartbröderna tala till menigheten och samlas på gården utanför Sankt Olofs församlingskyrka.[2]

Sankt Olofs kyrkoruin[redigera | redigera wikitext]

Runsten (U 385) i ruinen.

Sankt Olofs kykoruin är i likhet med Sankt Pers kyrkoruin välbevarad och den kan upplevas. Bortsett från tornet över korsmitten är den annars helt olik sin föregångare. Sankt Olof anses rest omkring 1100-talets mitt, eventuellt är den inte rest förrän under senare delen av århundrat, när Sigtuna definitivt övergivits som biskopssäte. Arkeologiska undersökningar har nämligen gjort klart att kyrkan ursprungligen planerats med ett långhus, vilket skulle bli lika stort som koret. Men projektet behövde tydligen inte förverkligas. Det är svårt att hitta direkta förebilder till kyrkans märkliga planlösning. En av många tankar som framförts är att helgedomen uppfördes på platsen för en äldre stavkyrka, som den också i vissa avseenden kanske efterliknade.[7]

Sankt Olof har varit knuten till kulten kring den norska helgonkungen Olav den helige (995-1030), Olav Haraldsson, kallad den helige (eller S:t Olof), på norska Olav den hellige, som levde kring år 1000. Sankt Olof var kung av Norge och han är landets nationalhelgon. I början av 1000-talet färdades han flera gånger genom Sigtuna. Olav var i yngre år en framgångsrik viking. Han plundrade i Mälaren, i Östersjön och runt Danmarks kuster. Olof blev Nordens första och mest populära helgon. Söder om korret finns en brunn, den är möjligen en gammal offerkälla, som kommit att sättas samman med Oloflegenden. Offerkällorna var föremål för kulthandlingar och där man offrade mynt och föremål av värde. En offerkällas vatten ansågs ha läkekraft och man drack det eller använde det för begjutning av sjuka människor. Brunnen har varit överbyggd och stått i förbindelse med koret via en öppning nere vid golvet. Det kan hända att ett skrin med Sankt Olofs reliker stått framför altaret.[7]

Andra kyrkoruiner i Sigtuna[redigera | redigera wikitext]

Ytterligare två kyrkoruiner finns i Sigtuna.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Exteriör[redigera | redigera wikitext]

Interiör[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.unt.se/sigtunabygden/rasrisk-stanger-kyrkoruin-3782843.aspx
  2. ^ [a b c] Gunilla Blomé och Rachel G. Azmie, Nya Stockholmsutflykter, DN, Dagens Nyheters Förlag, 1993, sidan 11. ISBN 91-7588-867-X.
  3. ^ Ohlmarks (1953), sida 358
  4. ^ Klarissinnor och svartbröder, sida 32
  5. ^ Friman 2008, sidan 24.
  6. ^ Mariakyrkan.
  7. ^ [a b] Ulf Boëthius, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Utgiven av länsstyrelsen i Stockholms län, LiberFörlag, Stockholm, 1980, sidan 173. ISBN 91-38-04976-7.
  8. ^ Destination Sigtuna, Sevärdheter i Sigtuna.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]