Olav den helige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Sankt Olof” leder hit. För andra betydelser, se Sankt Olof (olika betydelser).
Medeltida sankt Olofskulptur i Sankt Olofs kyrka i byn Sankt Olof i Skåne.

Olav Haraldsson, kallad den helige eller S:t Olof, på norska även Olav digre (det vill säga den store eller tjocke) eller Olav II, latin Olavus rex, född 995, död 29 juli 1030, var kung av Norge och är landets nationalhelgon. Han firas på Olsmässodagen, 29 juli.

Han var son till Harald Grenske och gift med Astrid Olofsdotter av Sverige. De hade tillsammans ett barn, Ulfhild av Norge. Olavs ende son, Magnus den gode, var utomäktenskaplig.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Olav var i yngre år en framgångsrik viking. Han plundrade i Mälaren, i Östersjön och runt Danmarks kuster. Han deltog i tronstridigheterna i England där han förstörde London Bridge. I Normandie antog han kristendomen.

1015 landsteg han med få män i Norge och tog makten från jarlarna Håkon Eriksson och Sven Håkonsson. 1016 grundlade han staden Borg som blev norsk huvudstad. Som kung fortsatte han att kristna Norge på samma hårdhänta sätt som släktingen Olav Tryggvason. År 1028 lämnade han Norge, återvände snart med svenskt stöd och stupade i slaget vid Stiklestad 1030. Hans helighet uppenbarade sig genast genom ett stort antal underverk som skedde i närheten av hans, efter slaget undangömda, lik. Kort efter hans död byggdes domkyrkan Nidarosdomen i Trondheim, där hans reliker förvarades.

Helgon[redigera | redigera wikitext]

Olav blev Nordens första och mest populära helgon. En av de äldsta kyrkorna i Sigtuna var helgad till honom, i Uppsala domkyrka blev han vid sidan av Erik den helige huvudhelgon. Sankt Olovskyrkor byggdes i Stockholm, Norrköping och på flera håll i södra och mellersta Sverige uppfördes kyrkor helgade till honom, bland annat i Småland och på Gotland. Ett av de äldsta altarna i Lunds domkyrka var helgat åt sankt Olov, och ett kapell reste sig till hans ära rest sig vid infarten till staden.[1]

Sankt Olav blev skyddspatron för de resande på Östersjön, Sankt Olavs kyrka, Tallinn är en av de kyrkor som vittnar om denna popularitet. Slottet Olafsborg (på finska Olavinlinna) i staden Nyslott (på finska Savonlinna) i Finland har också fått sitt namn efter Olav. Sankt Olofs kyrka, Österlen blev en populär vallfartsort där sjuka offrade pengar i kyrkkistan ända in på 1900-talet och där pilgrimsvandrandet aldrig upphört. Största pilgrimsdagen är här liksom i Trondheim den 29 juli då hundratals pilgrimer kommer vandrande från olika håll för att fira mässa. När Skanörs kyrka efter reformationen fick ett nytt altarverk valde man ett motiv ur Sankt Olofslegenden. Vid sidan av madonnan är Sant Olov de vanligast förekommande helgonet i Norden. I många kyrkor placerades Sankt Olof och madonnan som pendanger i kyrkorna, särskilt vanligt i småländska kyrkor.[1]

Attribut: framställd som kung (d.v.s. med krona, ibland även riksäpple); stor stridsyxa (med böjd klinga) och underliggare.

Legenden bakom hans underliggare och den i flera kyrkor bevarade scenen Sankt Olofs seglats är följande:

Olav och hans hedniske broder Harald tävlade om Norges krona. Striden skulle avgöras genom en kappsegling, där Harald seglade i den snabbe Ormen och Olav förde den tunge, otymplige Oxen. Olavs seglats blev ett mirakel, Oxen for fram över både vatten och land, och trollen som försökte hindra färden flydde slagna till sina hålor.

Bland påstådda reliker efter Olav märks hans hjälm och sporrar, som efter att ha förvarats i Nidarosdomen 1564 erövrades för Erik XIV vid det nordiska sjuårskriget.[2] Troféerna ansågs så betydelsefulla att de på 1660-talet som enda lösöre förlänades en egen plansch i stormaktstidens stora propagandaverk Suecia antiqua et hodierna.[3]

Sankt Olavskult i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I svenska kyrkor förekommer Olav den helige på kalkmålningar och altarskåp, som staty och i helgonskåp, ofta tillsammans med Erik den helige, på Skogbonaden även tillsammans med den danske Knut den helige. Han är sjömännens och böndernas skyddshelgon. Längs Nidarosvägarna vandrade pilgrimmer till Olav den heliges reliker i Trondheim fram till reformationen.

Att Sankt Olavskulten var särskilt stark i Medelpad och Jämtland med omnejd framgår av att Sankt Olav ingår i många ortnamn, att Olof var ett särskilt vanligt mansnamn i regionen, och att Olofsmässa än idag firas i Härjedalen. Sankt Olofs hamn i Selånger socken är den nordligaste av hamnarna uppkallade efter honom, och är känd i ett medeltidsbrev från 1519. Enligt traditioner som upptecknades på 1680-talet uppges Olav Haraldsson ha landstigit med sin här i hamnen år 1030 på sin väg för att kristna Norge och till slaget vid Stiklestad. En pilgrimsled kallad S:t Olavsleden uppstod längs vägen, och återinvigdes vid Trondheims 1000-årsjubileum 1997.[4]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 673-74 
  2. ^ Thordeman, Bengt (1943). ”Sankt Olovs hjälm och sporrar: Sveriges äldsta bevarade trofé”. Fornvännen "38": sid. 188–200. http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/1364/1943_188.pdf?sequence=1. 
  3. ^ ”Olof den heliges hjälm”. Suecia antiqua et hodierna, första bandet. Kungliga biblioteket. http://www.kb.se/samlingarna/Kartor-bilder/Suecia-antiqua/forsta-bandet/Olof-heliges. 
  4. ^ Leif Grundberg, Medeltid i centrum: europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer, doktorsavhandling 2006, sid 43-44.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Harald Svensson
Kung av Norge
1015–1028
Efterträdare:
Knut den store