Santa Maria del Divino Amore

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Santa Maria del Divino Amore
Kyrka
Exteriören vid Vicolo del Divino Amore.
Exteriören vid Vicolo del Divino Amore.
Land Italien Italien
Län Lazio
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Församling San Lorenzo in Lucina
Plats Vicolo del Divino Amore
Invigd 1131; 1731 (nykonsekrering)
Interiören.
Interiören.

Santa Maria del Divino Amore, emellanåt benämnd Santi Cecilia e Biagio dei Materassari, är en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt Jungfru Maria och särskilt åt hennes roll som Vår Fru av den Gudomliga Kärleken. Kyrkan är belägen vid Vicolo del Divino Amore i Rione Campo Marzio och tillhör församlingen San Lorenzo in Lucina.[1]

Tillnamnet ”Materassari” syftar på att kyrkan tidigare tillhörde Confraternita dei Materassari, det vill säga madrassmakarnas skrå.[2]

Kyrkans historia[redigera | redigera wikitext]

Enligt traditionen uppfördes kyrkan på resterna av den heliga Cecilias föräldrahem. Kyrkan konsekrerades år 1131. En cippus (liten pelare eller piedestal) med en inskription i sakristian hugfäster minnet av denna tilldragelse: HEC EST DOMUS IN QUA ORABAT SANCTA CECILIA – MCXXXI CONSECRAVIT.[3] Cecilia led martyrdöden i Trastevere; på platsen uppfördes senare kyrkan Santa Cecilia in Trastevere.

År 1525 överlät påve Clemens VII kyrkan åt madrassmakarnas skrå, vilket lät helga kyrkan åt sin skyddspatron Blasius. Denne martyr hade torterats med järnkammar, som liknar dem som används av madrassmakare för att karda ull.[4] Påve Benedikt XIII lät 1729 uppföra en ny kyrka från grunden och helgade den även åt den heliga Cecilia. Den nya kyrkan uppfördes efter ritningar av Filippo Raguzzini, påvens hovarkitekt.[4] Sitt nuvarande namn fick kyrkan år 1802 då påve Pius VII förlänade kyrkan åt Confraternita della Madonna del Divino Amore.[4]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Kyrkans fasad har två våningar. Den nedre har fyra pilastrar med triglyfer istället för kapitäl. Pilastrarna bär upp ett entablement, vars fris bär inskriptionen DEIPARAE VIRGINI DIVINI AMORIS DICATVM. Den övre våningen har lisener och fasaden kröns av ett rektangulärt pediment med ett runt fönster. Den av Antonio Bicchierai utförda fresken ovanför kyrkans portal har sedan länge försvunnit.[4][5] Kyrkans kampanil stammar från 1100-talet.[6][7]

Den enskeppiga interiören med tunnvalv är dekorerad av Filippo Prosperi. I kyrkans tak ses de heliga Cecilia och Blasius vörda Madonnan och Barnet. På sidoväggarna har Prosperi målat fyra dygder: Förståndet, Rättvisan, Modet och Måttfullheten.[8] Högaltarmålningen utgörs av Madonna del Divino Amore, ett verk av Vincenzo Camuccini. Det högra sidoaltaret pryds av Sigismondo Rosas Den helige Blasius helar ett gossebarn, medan det vänstra sidoaltaret har De heliga Cecilia och Valerianus kröns av en ängel av Placido Costanzi.[9]

I kyrkans sakristia bevaras en 1400-talsfresk som framställer de heliga Cecilias och Valerianus bröllop. Med på fresken är även Valerianus bror Tiburtius och påve Urban I. I sakristians förrum kan besökaren beskåda en byst föreställande påve Benedikt XIII.[10]

Omnämningar i kyrkoförteckningar[redigera | redigera wikitext]

Katalog År Benämning
Catalogo di Cencio Camerario 1192 sce. Cecilie Campi Martis[11]
Il Catalogo Parigino cirka 1230 s. Cecilia de Pusterulis[12]
Il Catalogo di Torino cirka 1320 Ecclesia sancte Cecilie de Mutis[13]
Il Catalogo del Signorili cirka 1425 sce. Cecilie de Posterula[14]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Chiesa Annessa Santa Maria del Divino Amore” (på italienska). Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 17 augusti 2019. https://archive.today/20190817074505/http://www.diocesidiroma.it/phpenti/ente/?ID=743. Läst 17 augusti 2019. 
  2. ^ Bartimioli 1997, s. 36
  3. ^ Armellini 1891, s. 373
  4. ^ [a b c d] Lombardi 1998, s. 115
  5. ^ Bartomioli 1997, s. 37
  6. ^ Rendina 2000, s. 90
  7. ^ Ausenda 2002, s. 365
  8. ^ Bartomioli 1997, s. 38
  9. ^ Bartomioli 1997, s. 38–39
  10. ^ Bartomioli 1997, s. 39
  11. ^ ”Il Catalogo di Cencio Camerario (1192)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/4.html#271. Läst 17 augusti 2019. 
  12. ^ ”Il catalogo Parigino (circa il 1230)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/5.html#224. Läst 17 augusti 2019. 
  13. ^ ”Il catalogo di Torino (circa il 1320)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/6.html#72. Läst 17 augusti 2019. 
  14. ^ ”Il catalogo del Signorili (cr. 1425)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/7.html#112. Läst 17 augusti 2019. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 336. OCLC 9269651 
  • Armellini, Mariano; Cecchelli, Carlo; Tacchi Venturi, Pietro (1942) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Edizioni R.O.R.E. di N. Ruffolo. sid. 1273. OCLC 2997278 
  • Ausenda, Marco (2002) (på italienska). Roma (9). Milano: Touring Club Italiano. sid. 364–365. ISBN 88-365-2541-5 
  • Bartimioli, Alessandra. ”Madonna del Divino Amore (già Santa Cecilia) in Campo Marzio” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (9): sid. 36–39. ISSN 1126-6546. 
  • Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. sid. 228–229. OCLC 3696954 
  • Lombardi, Ferruccio (1993) (på italienska). Roma: chiese, conventi, chiostri: progetto per un inventario 313—1925. Roma: Edilstampa. sid. 115. OCLC 30727273 
  • Rendina, Claudio (2000) (på italienska). Guida insolita ai misteri, ai segreti, alle leggende e alle curiosità delle Chiese di Roma. Roma: Newton & Compton. sid. 90. ISBN 88-8289-419-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]