Schwarzlose

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Schwarzlose
MG 07 12 for AA fire.jpg
Beskrivning
Typkulspruta
UrsprungslandÖsterrike-Ungern
Tjänstehistoria
Medverkan i krigFörsta världskriget
EraFörsta världskriget
Produktionshistoria
Designdatum1905
Specifikationer
Vapentypkulspruta
Kaliber8 mm
Piplängd600 mm
Ammunition8 x 50 mm R Mannlicher
Magasintygband om 250 patroner
LåsmekanismTungt slutstycke
Längd1170 mm
Vikt18 kg, 36 kg med lavett
Eldhastighet500 skott per minut

Schwarzlose är en österrikisk vattenkyld kulspruta som fungerar enligt principen tungt slutstycke.

Vapnet konstruerades 1902 av tysken Andreas Wilhelm Schwarzlose. År 1907 antogs det av den österrikisk-ungerska armén under namnet 8 mm Maschinengewehr Schwarzlose M.7 och tillverkades av Österreichische Waffenfabrik-Gesellschaft i Steyr. Några år senare antog man en något modifierad M.7/12 med bland annat tyngre slutstycke. Kalibern var 8x50R Mannlicher och ammunitionen matades in i kulsprutan med tygband om 250 skott vardera.

Under 1930-talet konverterades modell 7/12 till den tyska kalibern 8 × 57 IS, och användes sedan i stor utsträckning på östfronten under andra världskriget.

Kulspruta m/14[redigera | redigera wikitext]

I Sverige antogs Schwarzlose kulspruta M.7/12 som 6,5 mm Kulspruta m/14, för licenstillverkning vid Carl Gustav Stads Gevärsfaktori. Vapnet anskaffades även av Nederländernas och Rumäniens arméer.[1] Armén i Sverige tidigare endast haft kulsprutor vid positionsartilleriet, och kulspruta m/14 infördes i samband med att kulsprutekompanier infördes vid infanteriregementena. Schwarzlose valdes främst för att den vid tillfället var den billigaste varianten.

Kulspruta m/14-29 är dock en hybrid där en Browning M1917 kombinerats med lavett och kylmantel från ksp m/14, själva kulsprutan är inte av Schwarzloses konstruktion.[1]

Vid andra världskrigets utbrott fanns det omkring 2 000 kulspruta m/14 i Sverige. Med början 1943 kom dessa att föras över till Hemvärnet, där de från omkring 1960 ersattes med Kulspruta m/36.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Hemvärnet 1940-1990 Red. Bo Kjellander s. 271-72