Schweindorfmyntet

Från Wikipedia
Schweindorfmyntet.

Schweindorfmyntet, även Schweindorfsolidusen (efter tyskans Runensolidus von Schweindorf och Goldsolidus von Schweindorf) är ett frisiskt guldmynt från cirka 600 e.Kr som efterliknar de senantika romerska mynten (singular: solidus, pural: solidi). Det upptäcktes 1948 nära Schweindorf i Wittmund. Avbildningen och inristningen på baksidan syftar troligtvis på den mytomspunna smeden Völund (Wieland) från den germanska religionens hjältesagor.

Upptäckt[redigera | redigera wikitext]

Myntet hittades i början av mars 1948 när bonden Johannes Coordes arbetade på sina fält söder om sitt hus och cirka 1500 meter nordöst om Westerholts kyrka. Vid fyndet fanns ännu en hålring fäst på myntet som en lokal urmakare tog bort i tron att Coordes ville detta. 1963 förvärvade Alexander Ochernal från Norden myntet från Coordes och överlämnade det till LWL-museet för konst och kultur i Münster för bedömning innan han sålde det till det Östfrisiska statsmuseet i Emden där myntet finns än idag.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från de flesta antika mynten präglades inte Schweindorfmyntet från en bit gjuten metall, utan göts direkt i en gjutform. Den har en nästan helt enhetlig skepnad på 22 mm i diameter med en vikt på 3,18 gram.

Myntet nyttjades aldrig som ett betalningsmedel. Germanska solidi efterliknade romersk valuta och fick nya användningsområden, såsom smycken. Myntets skepnad går dock tillbaka till en romersk mall; den av kejsar Theodosius II (401–450 e.Kr.). Schweindorfmyntet uppvisar en stående gestalt med en stav i ena handen och en stiliserad byst i den andra, vilket inte var helt ovanligt under tiden (cirka 600 e.Kr.). Efter västroms fall fortsatte kungar och härskare i de efterföljande germanska kungadömena att prägla solidi och mynt. Eftersom prägling av guld ansågs vara ett kejserligt privilegium sattes motivet av kejsar Theodosius på myntens baksida långt in på 600-talet.

Inristning och tolkning[redigera | redigera wikitext]

Schweindorfmyntet bär en Anglo-frisisk runskrift i futhorc-runor, (myntet har skrivriktning från höger till vänster):

ᚹᛖᛚᚩᛞᚢ

Weladu

Wēla(n)du.

Lingvistiskt uppvisar inristningen det äldsta beviset på det fornfrisiska språket och läses som namnet på den mytologiska figuren Völund.

Kulturhistorisk betydelse[redigera | redigera wikitext]

Östra Friesland anses vara mycket fattigt på fynd från folkvandringstiden. Schweindorfmyntet är ett av få bevis på långtida bosättning i området.[1] Runinskriften på smycket, som troligtvis göts i det frisiska området, är ett av de äldsta fynden av inhemska språk vid södra Nordsjökusten.

Fynd av detta slag är i allmänhet mycket sällsynta. Endast ett fåtal liknande mynt finns, exempelvis:

  • Harlingenmyntet som upptäcktes 1845 nära Harlingen i den holländska provinsen Friesland med runinskriften "ᚻᚪᛞᚪ" (hada)[1]
  • Skanomodumyntet, ett mynt av okänt ursprung, med runinskriften "ᛋᛣᚪᚾᛟᛗᛟᛞᚢ" (Skanomodu) som visas på British Museum i London[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Johannes Beer (2012) "Runes in Frisia". https://www.arild-hauge.com/PDF/beersrunesinfrisia1512012.pdf Hämtat 2023-05-04
  2. ^ Johannes Beer (2012) "Runes in Frisia". https://www.arild-hauge.com/PDF/beersrunesinfrisia1512012.pdfHämtat 2023-05-04

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Alfred Bammesberger: Runic Frisian Weladu and further West Germanic Nominal Forms in -u. In: NOWELE 33 (1998), S. 121–132.
  • Peter Berghaus und Karl Schneider: Anglo-friesische Runensolidi im Lichte des Neufundes von Schweindorf (Ostfriesland). In: Arbeitsgemeinschaft für Forschung des Landes Nordrhein-Westfalen, Heft 134, Springer Fachmedien Wiesbaden 1967.
  • Klaus Düwel: Runenkunde. (= Sammlung Metzler Band 72). 4. Auflage. Verlag J. B. Metzler, Stuttgart 2008, S. 85f.
  • Klaus Düwel: Schweindorf. In: Reallexikon der Germanischen Altertumskunde (RGA). 2. Auflage. Band 27, Walter de Gruyter, Berlin/New York 2004, ISBN 3-11-018116-9, S. 477–479.
  • Klaus Düwel: Inschriften auf Goldbrakteaten und Goldsolidi. In: NOWELE 73, 1 (2020), S. 44–68.
  • Livia Kaiser: Runes Across the North Sea from the Migration Period and Beyond. An Annotated Edition of the Old Frisian Runic Corpus. (= Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde Bd. 126), (= Runische Schriftlichkeit in den germanischen Sprachen Bd. 2). Walter de Gruyter, Berlin/Boston 2021, ISBN 978-3-11-072328-1, Katalog Nr. 9 S. 212–229.
  • Tineke Looijenga: Die goldenen Runensolidi aus Harlingen und Schweindorf. In: Jan F. Kegler, Ostfriesische Landschaft (Hrsg.): Land der Entdeckungen - land van ontdekkingen 2013. Die Archäologie des friesischen Küstenraumes, Soltau-Kurier Norden, Norden 2013, ISBN 3-940601-16-0. S. 431. (einsehbar bei academia.edu)
  • Robert Nedoma: Voraltfriesisch -u im Nominativ und Akkusativ Sg. der maskulinen a-Stämme. In: Rolf H. Bremmer Jr, Stephen Laker, Oebele Vries (Hrsg.): Directions for Old Frisian Philology. Rodopi, Amsterdam & New York 2014, S. 343–368.
  • Sigmund Oehrl: Bildliche Darstellungen vom Schmied Wieland und ein unerwarteter Auftritt in Walhall. In: Alexandra Pesch, Ruth Blankenfeldt (Hrsg.): Goldsmith Mysteries. Archaeological, pictorial and documentary evidence from the 1st millennium AD in northern Europe. Wachholtz Verlag, Neumünster 2012, ISBN 978-3-529-01878-7, S. 279–332. (einsehbar bei academia.edu)
  • Raymond I. Page: The Runic Solidus of Schweindorf, Ostfriesland and Related Runic Solidi. In: David Parsons (Hrsg.): R. Page, Runes and Runic Inscriptions. Collected Essays on Anglo-Saxon and Viking Runes. Boydell & Brewer Ltd. 1995, S. 145–160.
  • Ray I. Page, Michael Lerche Nielsen: Runenmünzen. In: Reallexikon der Germanischen Altertumskunde (RGA). 2. Auflage. Band 25, Walter de Gruyter, Berlin/New York 2003, ISBN 3-11-017733-1, S. 546–556. (kostenpflichtig in der Datenbank „Germanische Altertumskunde Online“ (GAO) bei de Gruyter Online)
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Schweindorfmyntet&oldid=52968430”