Silikatfärg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Adolf Wilhelm Keim

Silikatfärg är en vattenburen, mineralisk (oorganisk) färg. Bindemedlet utgörs av kaliumsilikat (kalivattenglas) och färgtypen har ibland kallats vattenglasfärg.

Silikatfärg är en ren industriprodukt, utvecklad under andra hälften av 1800-talet av den tyske kemisten Adolf Wilhelm Keim. När silikatfärgen introducerades var det framför allt som konstnärsfärg. Man efterliknade den traditionella kalkmålningens yta och flera stora konstnärer har utfört väggmålningar med silikatfärg.

I Tyskland användes silikatfärgen också tidigt i byggnadsmåleriet, som ett alternativ till kalkfärg på putsade fasader. I Sverige var den länge ovanlig men blev vanligare under 1900-talets senare del, då ofta för målning av betong.[1]

Silikatfärg lämpar sig för relativt starka mineraliska underlag som till exempel tegel, betong och putser som innehåller cement. Den kräver ett kalkhaltigt underlag för att härda ordentligt, och ger då ett hårt färgskikt som är beständigt mot syror. Silkatfärgen är alkalisk och kan därför bara pigmenteras med alkalibeständiga (kalkäkta) pigment. I jämförelse med kalkfärg kan den ge starkare och mörkare kulörer eftersom silikatfärgen inte innehåller några vita partiklar.[1]

Ren silikatfärg levereras i två komponenter och börjar härda när dessa blandas. Det finns också silikatfärg där man satt till ett organiskt medel som bromsar härdningen så att den kan köpas och lagras färdigblandad.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Fridell Anter, Karin; Svedmyr, Åke; Wannfors, Henrik (2010). Byggnadsmåleriets färger. Material och användning. Stockholm: Arkus. Sid. 94-95