Silikatfärg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med silikonhartsfärg.
Muralmålning med silikatfärg på en tegelvägg i Cheyenne, Wyoming.
Adolf Wilhelm Keim

Silikatfärg är en vattenburen färg med ett mineraliskt (oorganiskt) bindemedel som utgörs av vattenglas, och kallas därför ibland också vattenglasfärg. Vattenglas är beteckning på både kaliumsilikat och natriumsilikat, med det är i stort sett bara det förra, kalivattenglas, som används som bindemedel i silikatfärger.[1]

Silikatfärg är en ren industriprodukt, utvecklad under andra hälften av 1800-talet av den tyske kemisten Adolf Wilhelm Keim. När silikatfärgen introducerades var det framför allt som konstnärsfärg. Man efterliknade den traditionella kalkmålningens yta och flera stora konstnärer har utfört väggmålningar med silikatfärg.[1]

I Tyskland användes silikatfärgen också tidigt i byggnadsmåleriet, som ett alternativ till kalkfärgputsade fasader. I Sverige var den länge ovanlig men blev vanligare under 1900-talets senare del, då ofta för målning av betong.[2]

Silikatfärg lämpar sig för relativt starka mineraliska underlag som till exempel tegel, betong och putser som innehåller cement. Färgen binder även kemiskt till det mineraliska underlaget och ger då ett tåligt färgskikt.[3] Den är motståndskraftig mot både syror och UV-strålning.[3] Silkatfärgen är alkalisk och kan därför bara pigmenteras med alkalibeständiga (kalkäkta) pigment. I jämförelse med kalkfärg kan den ge starkare och mörkare kulörer eftersom silikatfärgen inte innehåller några vita partiklar.[2]

Olika typer[redigera | redigera wikitext]

Ren silikatfärg levereras i två komponenter och börjar härda när dessa blandas.

Det finns också silikatfärg där man satt till ett organiskt medel som bromsar härdningen så att den kan köpas och lagras färdigblandad,[2] så kallad dispersionssilikatfärg. Denna ska enligt DIN ha högst 5 % organiskt material för att fortfarande klassas som silikatfärg, men det har visat sig att flera producenter ändå tillsatt högre andelar, med andra egenskaper för färgen som resultat.[4][5]

En nyare typ är sol-silikatfärg, som även innehåller en kiselsol, en suspension av små kiselkristaller. Den har ett bredare användningsområde, då den, utöver den vanliga användningen, även kan målas direkt på organiskt material.[6][7] Även sol-silikatfärg kan, med tillsats av högst 5 % organiskt material, beredas som dispersionssilikatfärg.[8]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Hans Sandström. Silikatfärg I: Materialguiden (s. 394–399), 2013. Riksantikvarieämbetet. Läst 4 september 2016.
  2. ^ [a b c] Fridell Anter, Karin; Svedmyr, Åke; Wannfors, Henrik (2010). Byggnadsmåleriets färger. Material och användning. Stockholm: Arkus. sid. 94-95 
  3. ^ [a b] Arja Källbom (2015). Vattenglas- och silikatfärg Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet. Läst 5 september 2016.
  4. ^ Möglichkeiten und Grenzen bei der Formulierung funktionaler Fassadenbeschichtungen I: Helmuth Venzmer (red.): Altbausanierung 2: Biofilme und funktionale Baustoffoberflächen. Beuth Verlag, 2008. ISBN 9783410168935 Läst 24 mars 2018.
  5. ^ Innenwandfarben: welche ist die richtige und was können sie leisten? Bein Malerei. Läst 24 mars 2018.
  6. ^ T Kaup, M Boos: Silikatfarben im Vergleich Malerwerkstätte Schlüter GmbH. Läst 24 mars 2018.
  7. ^ Kieselsol-Silikatfarbe Malerblatt. Läst 24 mars 2018.
  8. ^ Einführung in die Mineralfarben Keimfarben AG. Läst 25 mars 2018.