Pigment

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Färgpigment till försäljning på en marknad i Goa, Indien.
Denna artikel behandlar pigment för färgmaterial. För pigment i levande växt- och djurceller, se Biologiskt pigment

Pigment är olösliga pulver som används i färgmaterial för till exempel målning och tryck. Ordet kommer från latinets pigmentum som betyder färg.[1] Målarfärg tillverkas genom att tillsätta pigment till ett bindemedel. I strikt betydelse skiljer man mellan olösliga pigment och lösliga färgämnen (engelska dyes)[2] men ofta används orden synonymt. Färgstoff är ett äldre ord för pigment.

Organiska och oorganiska pigment[redigera | redigera wikitext]

Pigment delas efter sin kemiska sammansättning upp i organiska och oorganska pigment. De oorganiska pigmenten består av metallföreningar som hämtats ur jorden, framställts genom krossning och bearbetning av stenmaterial eller framställts syntetiskt.[3] Organiska pigment består av kolföreningar som tillverkats av växt- och djurdelar eller utvunnits ur exempelvis petroleum.

Kol, jordpigment och syntetiska järnoxider.[redigera | redigera wikitext]

Färgpigment använda på regalskeppet Vasa.

Under förhistorisk tid utvanns de allra första pigmenten ur leror, jord och kol, som man sedan blandade i saliv eller fett för att få de första målarfärgerna. Svarta pigment får oftast sin färg från kol: kimrök som fås då trä förbränns har en kolsvart färg, medan bensvart som framställs genom att bränna ben är mer blåsvart.[4] Idag är de vanligaste svarta pigmenten carbon black, ett kolpigment utvunnet ur naturgas, och järnoxidsvart.[5]

Jordfärger som ockra, umbra och terra di Siena innehåller järnoxid och andra metalloxider. Beroende på proportionerna mellan dessa oxider och andra ämnen varierar färgskalan inom det röd-gul-bruna området, och det finns också jordpigment med dämpat grön ton (grönjord). Jordfärgerna finns ofta som både obrända och brända, där upphettningen får den gula järnhydroxiden att omvandlas till röd järnoxid.

De äkta jordfärgerna används idag nästan bara i konstnärsfärger och i färg tillverkad för speciella kulturhistoriska miljöer. I vanligt byggnadsmåleri har de ersatts av syntetiska järnoxidpigment, som har samma dominerande ingredienser som jordfärgerna men är renare. Detta innebär att man kan få fram starkare kulörer och att kulören blir jämnare - något som kan upplevas som positivt eller negativt beroende på vad man vill åstadkomma.

Det traditionella svenska rödfärgspigmentet tillverkas av restprodukter från Falu koppargruva och består till stor del av järnoxid. Innan bearbetning är pigmentet gulbrunt och kan sedan brännas till olika röda, bruna och svarta kulörer.[6] Tidigare fanns rödfärgsverk även på många andra ställen i Sverige.

Andra oorganiska pigment[redigera | redigera wikitext]

En pulverhög med pigmentet ultramarin från naturen.

För att komplettera jordfärgerna med klargrönt, blått och mera intensivt rött har man sedan mycket länge krossat och bearbetat mineraler som innehållit föreningar av t.ex. koppar (malakitgrön, azurit), aluminium (ultramarin) eller kvicksilver (cinnober). Blyvitt och de intensiva blypigmenten blygult och blymönja förekommer inte naturligt utan har tillverkats genom kemiska processer, ibland ända sedan antiken.

Från mitten på 1700-talet finns nya syntetiska pigment, som en följd av kemivetenskapens utveckling. Ett av de första var berlinerblått.1797 upptäcktes grundämnet krom, som fick sitt namn (latin chroma=färg) på grund av sin betydelse i ett stort antal nya pigment, till exempel kromgult och kromgrönt. Mot slutet på 1800-talet började man tillverka syntetiskt ultramarin.[3]

Eftersom bly är giftigt ersattes det traditionella blyvita pigmentet från 1800-talets mitt gradvis av zinkvitt. Idag är titanvitt det dominerande vita pigmentet.

Organiska pigment[redigera | redigera wikitext]

I äldre tider använde man djur- och växtdelar för att framställa pigment i form av färglacker (inte att förväxla med lackfärger). Det färggivande organiska materialet bearbetas så att färgämnet fälls ut och överförs till ett oorganiskt material, till exempel krita, som sedan kan användas som pigment. Några exempel på detta är indigo (blått, från en östasiatisk buske) och karmin (rött, från sköldlusarten koschenill).

Vid 1850-talets mitt började man tillverka syntetiska organiska pigment, som gradvis kom att helt ersätta de gamla färglackerna. De första var tjär- eller anilinfärger som mauvain (1856) och fuchsin (1859). 1900-talets petrokemiska industri har skapat en rad andra organiska pigment, till exempel syntetisk indigo och alizarin. Genom ftalocyaninfärgämnena, som började bli vanliga under 1900-talets senare del, fick byggnadsmåleriet för första gången tillgång till hållbara och färgstarka blå och gröna pigment till rimliga priser.[5]

Pigmentens namn[redigera | redigera wikitext]

Pigmentens namn är långt ifrån entydiga. Ett och samma pigmentnamn kan användas för olika substanser, ibland med helt olika egenskaper. Ett exempel är cinnober som i sin äkta form är ett numera förbjudet kvicksilverpigment. Samma namn har också använts för andra både oorganiska och organiska pigment. Ett annat exempel är umbra, som används för en rad besläktade jordpigment och även för syntetiska mineralpigment med liknande kulör och egenskaper.

Det kan också vara så att identiska eller mycket likartade substanser har sålts under olika namn. Bresilja och färnbock kan till exempel syfta på ett och samma färglack, framställt av brasilianskt rödträ. För ockra finns en mängd variantnamn som beskriver ungefär hur kulören ser ut men som ofta kan överlappa varandra. I början av 1900-talet introducerades en normalfärgskala för konstnärsfärger, och därmed blev pigmentnamnen mer entydigt använda. Exempelvis var det först genom normalfärgskalan som orden engelskt rött och caput mortuum tydligt kom att syfta på olika pigment, tidigare hade de ofta använts mer ospecifikt för att beteckna röda järnoxidpigment i allmänhet.[5]

Pigmentnamnen används ofta i överförd bemärkelse för de färger (kulörer) som man kan få med respektive pigment, alldeles oavsett om man verkligen använt detta pigment. Det finns till exempel HTML-färger som har pigmentnamn. Detta ska inte tolkas som att denna kulör är mera korrekt än andra, utan kan i bästa fall förstås som en ungefärlig illustration av hurdana färger man kan få fram med pigmentet i fråga.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”NE:Pigment”. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/pigment-%28f%C3%A4rgpigment%29. Läst 2015-12-29. 
  2. ^ Lüneburg, Lennart; Svensson, Olle (1971). Färger och lacker. Stockholm: Lärlingsrådet för måleriyrket i Sverige / Tidens förlag. Sid. 63 
  3. ^ [a b] Hansen, Fenge; Jensen, Ole Ingolf (1991) (på danska). Farvekemi. Uorganiske pigmenter. Köpenhamn: G.E.C. Gad 
  4. ^ ”Pigments through the ages”. http://www.webexhibits.org/pigments/. Läst 4 december 2013. 
  5. ^ [a b c] Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). ”Pigment och färgämnen”. Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. Sid. 289-308 
  6. ^ Johansson, Stig (1999). ”Råvaran, kemin, tillverkningen och användningen”. i Kjellin, Margareta; Ericson, Nina. Den röda färgen. Stora Kopparbergs Berslags AB & Bokförlaget Prisma