Sjöslaget vid Hogland
| Sjöslaget vid Hogland | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Gustav III:s ryska krig | |||||||
 Hertig Karl på skeppet Konung Gustaf III under slaget sedan det ryska linjeskeppet Vladislaff strukit flagg. Målningen av Per Krafft d.y. | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige
|
 Ryssland
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
| Hertig Karl av Södermanland Amiral Anton Johan Wrangel |
Amiral Samuel Greigh Konteramiral Dessen[1] Konteramiral Kosljaninov[2] Konteramiral Spiridov[3] | ||||||
| Styrka | |||||||
| 15 linjeskepp 7 fregatter |
17 linjeskepp 7 fregatter | ||||||
| Förluster | |||||||
| 1 fartyg 1 151 man, varav ca 300 döda |
1 fartyg 1 767 man, varav 600 döda | ||||||
| |||||
Sjöslaget vid Hogland utkämpades den 17 juli 1788 då de svenska och ryska flottorna under sex timmar stred hårt vid ön Hoglands norra sida. Den nybyggda svenska flottan leddes nominellt av den yngre brodern till den svenske kungen Gustav III, hertig Karl av Södermanland. Den ryska befälhavaren var amiral Samuel Greigh.
I slaget dödades 300 svenskar och 600 ryssar. Den ryska flottan var större till numerären men det svenska artilleriet var överlägset. Striden kom att bli oavgjord eftersom de båda flottornas fördelar utjämnade oddsen. En av de främsta orsakerna till att svenskarna inte kunde avgöra slaget var att man fick brist på ammunition. Efter slaget drog sig den svenska flottan tillbaka till Sveaborg och stannade kvar där i fyra månader innan man kunde dra sig tillbaka till Karlskrona inför vintern.
Bakgrund
När Gustav III:s ryska krig bröt ut 1788, planerade svenskarna att snabbt erövra Sankt Petersburg. En svensk armé, stödd av den svenska skärgårdsflottan (49 fartyg, 686 kanoner), skulle avancera längs den finska kusten i Finska viken, medan en tredje armé seglade med den svenska stora flottan. Denna var tänkt att landstiga vid Oranienbaum för att fortsätta sitt avancemang mot Sankt Petersburg. För att detta företag skulle lyckas var man tvungen att antingen eliminera den ryska flottan eller blockera dess hamnar i Reval (dagens Tallinn) och Kronstadt.
Tidigt i juli seglade den svenska flottan till Finska viken. En snabbt ihopsamlad rysk flotta under amiral Samuel Greigh mötte den svenska flottan vid Hoglands norra udde 17 juli 1788.
Slaget
De två styrkorna var någorlunda jämbördiga. Den ryske chefen var erfaren till skillnad från den svenske hertig Karl som saknade utbildning, bakgrund och lämplighet för sin uppgift. Hertig Karl verkar ha tillbringat mesta delen av slaget i sin hytt där han stärkte sig med vin och försökte förmå flaggskeppets fartygschef att dra bort fartyget ur slaglinjen. Han kom dock att göra ganska lite väsen av sig, och det verkliga befälet på den svenska sidan under slaget förde i stället flaggkaptenen kommendör Otto Henrik Nordenskiöld som var professionell sjöofficer och därmed kunde agera självständigt i hertigens namn. Näst i rang efter hertig Karl var amiralen Anton Johan Wrangel, som var skicklig men vid den här tiden rätt ålderstigen. Det svenska flaggskeppet tvingades bryta sig ur slaglinjen, täckt av rök. Greighs flaggskepp anföll då det svenska 70-kanons linjeskeppet Prins Gustav, som fördes av överste Hans Wachtmeister. Prins Gustav tvingades kapitulera. På annat håll lyckades svenskarna oskadliggöra 74-kanonersfartyget Vladislav, som hade förlorat sin styrförmåga, och som omringades av svenska fartyg. Hon kapitulerade till det svenska fartyget Kronprins Gustav Adolf. Striden fortgick under sex timmar och flottorna separerade först med mörkrets ankomst – då led de svenska fartygen stor brist på ammunition.
Efterspel
Det var ovanligt i ett sjöslag, att båda flottorna erövrade ett fartyg var. Ryssarna led störst förluster (de sammanlagda förlusterna uppgick till 1 767, av vilka 600 man var döda ) mot svenskarnas 1 151 man, av vilka ca 300 man var döda. Många ryska fartyg skadades också svårt och bogserades bort i skydd av krutröken. Trots att slaget blev oavgjort kom det, strategiskt sett, att betyda mycket för ryssarna eftersom man förhindrade den svenska landstigningen.
Den svenska flottan seglade tillbaka till Sveaborg. Där fanns inga möjligheter att reparera fartygen och inte heller någon ammunition. Den ryska flottan kunde dock snabbt repareras och ge sig ut på Östersjön.
Besättningen på det erövrade fartyget Vladislav visa sig vara smittad av en dödlig farsot, återfallsfebern [4]. Denna spred sig snabbt till den svenska besättning som tog över fartyget, till Sveaborg och vidare till Karlskrona dit fartyget senare fördes. Epidemien varade till 1790 och enligt uppgift dog upp till 10000 personer i denna epidemi.
De rivaliserande flottorna
(sammanlagt 1 180 kanoner)
- Svenskarna
- 15 × linjeskepp
- flaggskepp Konung Gustaf III 70 – amiral, Greve Anton Johan Wrangel d.y., Otto Henrik Nordenskiöld, flagg-major Eric Klint
- Prins Gustaf 70 – överste, greve Claes Adam Wachtmeister, överste, greve Hans Fredrik Wachtmeister
- Sophia Magdalena 70 – Fredrik Linderstedt
- Enigheten 70 – Carl Fredrik Eneskjöld.
- Hedvig Elisabeth Charlotta 60 – Carl Vilhelm Modée.
- Ömheten 60 – Mauritz Krusenstierna.
- Rättvisan 60 – Olof Martin Fust.
- Dygden 60 – Baron Raab.
- Wasa 60 – greve Baltzar Filip Horn af Rantzien †.
- Fäderneslandet 60 – Carl Wilhelm Kuylenstierna.
- Äran 60 – Johan Hisingsköld (Hysingskjöld).
- Försiktigheten 60 – Hans Fahstedt.
- Prins Carl 60 – Gustaf Psilanderhielm.
- Prins Fredrik Adolf 60 – Fredrik Wilhelm Leyonankar.
- Kronprins Gustaf Adolf 60 – Harald af Cristiernin.
- 5 × fregatter
- Gripen 44 – Carl Axel von Horn †.
- Camilla 40 – Johan Fredrik Dufva.
- Fröya 40 – Johan Puke.
- Minerva 40 – Henrik Johan Nauckhoff.
- Thetis 40 – Lars Wollin.
- 4 × Repeter-Fregatter och 3 Jagare
- Jarramas 32 – Billing
- Hector 22 – Kullenberg
- Patriot 18 – Wirgin
- Esplendian 16 – Ekholm
- Jarislawiz 32 – Hokeflyckt
- Sprengtporten 26 – Victor Steding
- Trolle 26 – Gyllenskiöld
- Ryssarna [5]
(sammanlagt 1 236 kanoner)
- 1 × 100-kanoners tredäckare
- Rostislav – Evstafi Odenzow[6] - Amiral Samuel Greigh, Kapten Ozendov
- 8 × 74-kanonersskepp
- Malislav - Moulovskij
- Sv. Petr - Denison
- Vladislav - Bergh
- Sv. Elena - Konteramiral Spiridov, Kapten Breyer
- Kir Ioann - Konteramiral van Dissen, Kapten Tet
- Yaroslav - Biks
- Vseslav - Konteramiral Koslaninov, Kapten Makarov
- Ioann Bogoslov - Warland
- 8 × 66-kanonersskepp
- Iszjaslav - Kartzov
- Rodislav - James Trevenen
- Deris - Kakoslav
- Pamjat Estafija - Boronov
- Viktor - Obolianinov
- Mecheslav - Borisov
- Vycheslav - Elphinston
- Boleslav - Denisov
- 7 × stora fregatter
- Podagrislav 36 - Lomen
- Briantjislav 32 - Sincawen
- Priamislav32 - Seivers
- Slava 32 - Tjitjoikov
- Nadesjta Blahopoloutjia 32 - Lolyret
- Vosmislav 32 - Lilofskoi
- Mstilawetz 28 - Slomontov
- Bombketchar
- Lechtouche - Shot
- Neva - Bro-oun
- Transportfartyg
- Smelay 8 - Srewnens
- Samt tre övriga fartyg
Referenser
Noter
- ^ Martin Dessen (Дезин Мартын Петрович фон)
- ^ ru:Козлянинов, Тимофей Гаврилович
- ^ et:Aleksei Spiridov
- ^ af Hällström, Magdalena. ”En sjukdom af högst elakt släckte. Återfallsfebern på Sveaborg och i Karlskrona 1788-1790”. https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/19594/ensjukdo.pdf?sequence=2.
- ^ The Annual Register: Or a View of the History, Politics and Litterature for the year 1788, Volym 30, London 1790
- ^ ru:Одинцов, Евстафий Степанович
Tryckta källor
- Unger, Gunnar (1923). Illustrerad Svensk sjökrigshistoria Senare delen Omfattande tiden intill 1680-1814. Albert Bonnier. sid. 173. http://books.google.ee/books?id=RchAAAAAIAAJ&pg=RA1-PA173
Webbkällor
- From Hogland to Barezund i Ryska flottans historia
- The Swedish Navy 1788–1809
- Sjöslaget vid Hogland 17/7 1788
- En afliden Svensk Sjö-Officers anteckningar rörande Linieskeppet "Wasas" deltagande i affären vid Hogland den 17 juli 1788.
- Berättelse om Sjöslaget emellan Kongl. Svenska och Käjserliga Ryska Örlogs-Flottorna, vid Högland uti Finska-Viken, den 17 Juli 1788.