Slaget vid Svensksund

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om sjöslaget vid Svensksund 1790. För sjöslaget på samma plats 1789, se Slaget vid Svensksund (1789).

Utvald kandidat.svg

Den här artikeln är nominerad till att bli en utmärkt eller bra artikel. Vad tycker du? Gör din röst hörd!

Slaget vid Svensksund
Del av Gustav III:s ryska krig
Slaget vid Svensksund
Slaget vid Svensksund
Oljemålning av Johan Tietrich Schoultz.
Ägde rum 9–10 juli 1790
Plats Svensksund, utanför Kotka i nordöstra Finska viken 60°26′00″N 26°57′30″Ö / 60.43333°N 26.95833°Ö / 60.43333; 26.95833
Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Naval Ensign of Sweden.svg Sverige Ryssland Kejsardömet Ryssland
Befälhavare/ledare
Naval Ensign of Sweden.svg Gustav III
Archipelago Fleet Ensign.JPG Carl Olof Cronstedt
Ryssland Karl av Nassau-Siegen
Styrka
275 fartyg[1]
450 kanoner[2]
14 000 man[1]
200[3]–274[4] fartyg
850–1 000 kanoner[5]
18 500 man[6]
Förluster
6 fartyg[7]
171 döda[8]
500 sårade[9]
50–80 fartyg[10][11]
4 000 döda och sårade[12]
6 000 tillfångatagna[7][12]

Slaget vid Svensksund, även kallat andra slaget vid Svensksund, var ett sjöslag som ägde rum i Svensksund (finska: Ruotsinsalmi, ryska: Rochensalm) utanför dagens Kotka vid Finska vikens nordöstra kust mellan 9 och 10 juli 1790, och som blev den sista militära drabbningen under Gustav III:s ryska krig mellan 1788 och 1790. Slaget utkämpades mellan en svensk och en rysk flotta, vilka nästan helt bestod av roddfartyg, och blev dessutom det sista större sjöslaget där galärer deltog.

Under krigets tredje år försökte den svenska flottan, under befäl av kung Gustav III att anfalla den ryska huvudstaden Sankt Petersburg. Företaget misslyckades och hela den svenska flottan blev instängd i Viborgska viken av ryska örlogseskadrar. Den 3 juli 1790 genomförde den svenska flottan en framgångsrik utbrytning, vilket senare kom att kallas för Viborgska gatloppet, och räddades från att förstöras av den ryska flottan. Ryssarna under prins Karl av Nassau-Siegens ledning jagade efter den svenska skärgårdsflottan, som tog ställning mellan öarna i Svensksund.

Den 9 juli försökte den ryska skärgårdsflottan anfalla och med ett slag förinta den svenska skärgårdsflottan. Ryssarna upplevde stora svårigheter i striderna mot svenskarnas starka ställning, såsom ogynnsamma vindar och utmattade ryska fartygsbesättningar, i kombination med Nassaus högmodiga ledarskap. Slaget slutade med ett katastrofalt nederlag för Ryssland, där ryssarna förlorade en tredjedel av sin flotta, samtidigt som svenskarnas förluster var minimala.

Slaget vid Svensksund anses vara Sveriges största marina seger någonsin och var en direkt orsak till att kriget kort därefter avslutades genom fredsfördraget i Värälä, där ingendera sida hade vare sig vunnit eller förlorat markområden.[13] Med tanke på antalet krigsfartyg som deltog betraktas sjöslaget också som det största i Östersjöns historia.[14][15][16][17]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gustav III:s ryska krig
Gustav III år 1772, målning av Alexander Roslin.

I juni 1788 lät kung Gustav III i hemlighet till kosacker utklädda svenska soldater anfalla en svensk postering i gränsområdet Puumala mellan Sverige och kejsardömet Ryssland.[18] Syftet med det iscensatta anfallet, vilket orsakade stor upprördhet i Stockholm, var att övertyga rikets ständer till att ge Gustav III stöd till att deklarera ett ”försvarskrig” mot Ryssland. Detta var viktigt eftersom Gustav III inte hade den konstitutionella rätten till att starta ett anfallskrig utan ständernas samtycke, som redan hade gjort klart att deras godkännande inte skulle vara förestående.[19]

Orsaken till kriget var av inrikespolitisk, då Gustav III trodde att ett kort krig skulle lämna oppositionen mot honom utan annat alternativ än att stödja honom. Efter att Gustav III genomfört en oblodig statskupp 1772, som avslutade det parlamentariska styret i Sverige, började han bli alltmer föraktad av adeln, vilket blev uppenbart under 1786 års riksdag. Denna impopularitet gentemot kungen utnyttjades av Ryssland, som trodde att en enväldig kung skulle vara ett hot mot det svenska folkets intressen. Storbritannien, Nederländerna och Preussen var avskräckta av Rysslands framgångsrika fälttåg under kriget mellan Ryssland och Osmanska riket (1787–1792), och hade som önskemål att kriget skulle spridas norrut, vilket skulle avleda Katarina II:s uppmärksamhet från osmanerna. Det var på deras inrådan som Gustav III ingick en allians med Osmanska riket under sommaren 1788. Dock var endast osmanerna villiga att alliera sig med Sverige, då Storbritannien, Nederländerna och Preussen avvisade Sveriges ansträngningar till att bilda en allians.[20][21]

Gustav III:s främsta mål var att återta en del av det territorium i öster som hade förlorats till ryssarna på 1740-talet, under Hattarnas ryska krig.[9] År 1788 påbörjade han en maritim framstöt i Finska viken, där han planerade att anfalla Kronstadt och Sankt Petersburg.[21] Kriget skulle vinnas genom en överraskningsattack mot Sankt Petersburg, som skulle genomföras av den Svenska marinen och skärgårdsflottan placerade vid sjöfästningen Sveaborg. Men efter slaget vid Hogland tog emellertid ryssarna initiativet. Den svenska armén hade framgångar i Finland, men var lamslagen av politiska fraktionsstrider, inte minst av de svenska adliga officerarnas sammansvärjning mot Gustav III, kallat Anjalaförbundet.[22] En krigsförklaring kom från Danmark-Norge, det så kallade Teaterkriget, i enlighet med dess fördragsenliga skyldigheter mot Ryssland. Gustav III lyckades få det svenska folket på sin sida under hösten 1788, och kriget avslutades genom medling av Storbritannien och Preussen.[23] Senare under vintern arresterades huvudmännen inom Anjalaförbundet.[22]

Det första slaget vid Svensksund den 24 augusti 1789 slutade med ett stort svenskt nederlag, där den svenska skärgårdsflottan led betydande förluster.[24][25] Carl Nathanael af Klercker ledde flottans reparationer i Lovisa, vilka tog en månad. Från vintern 1789 till maj 1790 byggde af Klercker flera nya fartyg, och i maj 1790 var skärgårdsflottan starkare än någonsin.[26]

Flottornas tillstånd[redigera | redigera wikitext]

Modell av hemmeman Styrbjörn, utställt på Sjöhistoriska museet.
Modell av en kanonslup, utställt på Sjöhistoriska museet.

Sverige och Ryssland var de två främsta konkurrenterna om herraväldet över Östersjön under 1700-talet, och byggde några av tidens största galärflottor. De användes till amfibiska operationer i både Hattarnas och Gustav III:s ryska krig. De sista galärerna som någonsin byggts gjordes av Ryssland 1796, och förblev i rysk tjänst långt in på 1800-talet.[27] Under andra hälften av 1700-talet ersattes galärernas roll i Östersjöns kustflottor med ”skärgårdsfregatter” och ”schebecker”, och efter 1790-talet med olika typer av kanonbåtar.[28]

Tidig typ av kanonjolle, med sin karakteristiska "svans" i aktern som ökade bärigheten och förenklade laddning av den fasta kanonen. Modell från Sjöhistoriska museet.

På 1750-talet och 1760-talet arbetade skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman, i samarbete med skärgårdsflottans befälhavare Augustin Ehrensvärd, med att utveckla flera nya fartygstyper som skulle stärka den svenska flottan i termer av eldkraft, manövrerbarhet, sjövärdighet och passande logi för matroserna. Resultatet blev fyra nya fartygstyper som använde åror, men med tyngre beväpning extra logi för besättningen, vilket var en nödvändighet i det kalla Östersjöklimatet. Dessa kallades för udema, pojama, turuma och hemmema, uppkallade efter de finska landskapen Uusimaa (Nyland), Pohjanmaa (Österbotten), Turunmaa (Åboland) och Hämeenmaa (Tavastland), vars kuster dessa fartyg var avsedda att försvara.[29][30][31][32] Samtliga fyra kallades för skärgårdsfregatter, även om udema och pojama också beskrivits som ”skärgårdskorvetter”.[33] Under Gustav III:s krig bistod de i amfibiska operationer och genomförde räder mot den ryska skärgårdsflottan, och samtidigt de agerade som flankstöd för de svenska marktrupperna på det finska fastlandet. Skärgårdsfregatterna hade dock enbart begränsade fördelar. De hade en överlägsen eldkraft i förhållande till galärer, men hade undermåliga seglingsegenskaper och var långsamma att manövrera med åror.[33] af Chapman konstruerade även kanonslupen, en kanonbåt med två kanoner och skonertsegel, och kanonjollen, en mindre variant av kanonslupen med en kanon. Dessa kunde skjuta effektiva skott, och var svåra att träffa. Både kanonslupen och kanonjollen hade en framträdande roll i både Gustav III ryska krig och Finska kriget, och kom att bilda modell för flera länders flottor.[29][34][35]

Under 1700-talet introducerade den ryska flottan schebecker, inspirerade av Medelhavsflottornas varianter. Schebeckerna var skickliga seglare, kunde ros vid behov och hade fler kanoner och större utrymme än galärer; de var också mindre dyra att underhålla. De ryska fartygen influerade af Chapman och de svenska sjöofficerarna, och hans nya fartyg var följaktligen vidareutvecklingar på dessa principer, men anpassade till skärgårdskrigföring.[36]

Upptakten till slaget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Viborgska gatloppet
"Retraiten från Viborg d. 3 juli 1790". Olja av Johan Tietrich Schoultz.

En månad före slaget genomförde den svenska flottan en operation i Finska viken. I samarbete med den engelska sjöofficeren William Sidney Smith utarbetade Gustav III en plan om att örlogsflottan, under befäl av kungens bror hertig Karl av Södermanland skulle angripa den ryska örlogsflottan, förlagd i Kronstadt. Samtidigt skulle kungen och skärgårdsflottan angripa den ryska skärgårdsflottan vid Viborg, där de skulle landsätta trupper som skulle tåga mot Sankt Petersburg.[37] Gustav III gjorde ett framgångsrikt anfall mot den ryska flottbasen i Fredrikshamn,[38] och på vägen mot Viborg plundrade skärgårdsflottan de ryska förnödenhetslinjerna. Hertig Karl misslyckade med att besegra de ryska eskadrarna vid Reval och Kronstadt, och örlogsflottan seglade vidare till Viborgska viken.[39][40] Där blev hela den svenska flottan, bestående av 32 enheter från örlogsflottan och 242 enheter från skärgårdsflottan, blockerad av ryska örlogseskadrar under befäl av överamiralen Vasilij Tjitjagov.[41][40] Blockaden kom att pågå under en månad, och ryssarna planerade att anfalla de svenska fartygen från olika håll, och förinta den svenska flottan innan vinden skulle tillåta den att fly från blockaden. På natten mellan 2 och 3 juli seglade den ryska skärgårdsflottan för att anfalla svenskarna som låg stationerade vid Björkösund.[42] Överstelöjtnant Claes Hjelmstjerna lyckades med sina kanonslupar och jollar hålla ut mot den ryska skärgårdsflottan tillräckligt länge för att låta den svenska flottan förbereda sig för en utbrytning.[43] Utbrytningen verkställdes på dagen den 3 juli, i det som senare kallats Viborgska gatloppet,[44] och Gustav III och hans flotta lyckades äntligen bryta sig ut, om än med stora förluster som följd.[45][46]

Vid framkomsten till Sveaborgs hamn 5 juli befanns örlogsflottans totalförlust vara 7 linjeskepp, 3 fregatter och några smärre fartyg samt omkring 5 000 man.[47][48][46] Den svenska skärgårdsflottans totalförlust var 18 fartyg och 30 transportskepp.[41] Gustav III och hans eget fartyg var nära på att bli taget av amiral Robert Crowns fartyg, innan Tjitjagov beordrade Crown att istället förfölja den svenska örlogsflottan,[49] som stängdes in i Sveaborg och blockerades av ryska örlogsfartyg.[50] Under Gustav III:s direkta ledning hade svenskarna mellan 4 och 5 juli samlat skärgårdsflottan i Svensksund, där dess förluster blev mer än ersatta genom föreningen med överstelöjtnant Carl Olof Cronstedt eskader ifrån Pommern, vilka hade anlänt till Svensksund månaden innan och bistod general Johan August Meijerfeldts marktrupper vid Kymmene älv.[51] Kungen ville ta upp striden igen, men många officerare motsatte sig det och rådde till att retirera västerut. På morgonen inför slaget beordrade kungen att byta ut överste George de Frese mot Cronstedt som ny flaggkapten. Anledningen till denna plötsliga handling var troligen för att de Frese hade önskat att de skulle dra sig tillbaka från Svensksund till en mer fördelaktig position, medan Cronstedt hade förespråkat att de skulle bekämpa ryssarna vid Svensksund,[52] en plats som han kände väl till då han hade stridit mot ryssarna där under föregående år.[53][54]

Jag vet förut, hvad man vill säga; men mitt beslut är taget. Vi stå, här vi stå, och ni slåss käckt som vanligt. Skola vi falla, så skall man åtminstone se oss stupa inom fiendens gränser.
Gustav III.[55]

Den ryska skärgårdsflottan leddes av den tyske prinsen Karl av Nassau-Siegen, vilken året tidigare segrade mot den svenska skärgårdsflottan i Svensksund och deltog i blockaden av Viborgska viken. En av befälhavarna för flottan, greve Giulio Litta, beskrev Nassau som en äventyrare; ”Hans tapperhet bestod alla prov, men han saknade fullständigt bildning, och särskilt var han utan de mest elementära kunskaper i sjöväsendet.”[4] Flottan var ivrig till att anfalla svenskarna, speciellt under 9 juli som var årsdagen av Katarina II:s kröning till Rysslands kejsarinna. Nassau valde att skicka ut hela sin flotta från söder och samlade den vid Aspö och Fredrikshamn. Detta gjordes för att förhindra svenskarna från att fly till Svartholm, då Nassau förväntade sig en klar seger.[52]

Slagordning[redigera | redigera wikitext]

Den ryska skärgårdsflottan (i rött) möter de svenska linjerna (i blått).

Den svenska flottan[redigera | redigera wikitext]

Gustav III fattade beslutet att personligen leda striden och delade sina fartyg i fyra brigader under överstelöjtnanterna Carl Olof Cronstedt, Claes Hjelmstjerna, Victor von Stedingk och Jakob Törning.

Den svenska skärgårdsflottan bestod av 275 fartyg av olika storlekar med totalt över 14 000 man närvarande, inklusive 360 officerare och 700 underofficerare. Av dessa var omkring 13 000 stridande med 206 fartyg, medan 1 200 man och 69 fartyg tog hand om trupptransporter, sjukhus- och andra civila uppgifter.[1][6] Av de 13 000 stridande var 8 000 soldater i den svenska armén, som inbegrep förband från Livgardet, Bohusläns regemente, Upplands regemente, Kalmar regemente, Åbo läns infanteriregemente, Nylands infanteriregemente, Psilanderhjelmska regementet, Stackelbergska regementet, Stedingkska regementet, Sandelska bataljonen, Hintzensternska bataljonen, Livgardet till häst, Livregementet till häst, Östgöta kavalleriregemente, Smålands kavalleriregemente, Nylands dragonregemente, Bohusläns lätta dragonregemente och Artilleriregementet.[56] Svenskarna hade totalt cirka 1 300 artilleripjäser, varav cirka 860 var nickhakar och 450 tunga kanoner.[2] Efter allt tätare rapporter insåg ledningen för den svenska skärgårdsflottan att ett ryskt anfall skulle komma rakt söderifrån. Fartygens platser i försvarslinjen stakades ut, och svenskarna hade dessutom konstruerat artilleribatterierskären Kråkskär (mellan centern och högerflygeln) och Sandskär (mellan centern och vänsterflygeln).[44] Flottan låg slutligen i en hästsko-liknande stridslinje mellan öarna Mussalo och Kuutsalo, vilket medgav eldgivning från tre håll när ryssarna seglade in i sundet.[57]

Den svenska centern, kallad "Svenska brigaden", bestod av fem skärgårdsfregatter: Kutterbriggen Alexander, som stod närmast Kråkskär, sen udeman Torborg och Ingeborg, samt hemmeman Starkodder och Styrbjörn.[11] Mellan dessa fanns 16 galärer, två halvgalärer och 11 kanon- och mörsarbarkasser. Chef för centern var von Stedingk som fanns ombord på Styrbjörn. Den högra flygeln, kallad "Bohuslänska brigaden", leddes av Törning och bestod av 39 kanonslupar och 22 kanonjollar. Flygeln sträckte sig från Mussalo till Kråkskär.[58][59] Den vänstra flygeln, kallad "Finska brigaden", leddes av Hjelmstjerna och bestod av 30 kanonslupar och 14 kanonjollar, understödda av 12 kanonslupar och jollar från Cronstedts brigad. Flygeln sträckte sig från Sandskär till Legma.[58][59] Resten av Cronstedts "Tyska brigad", bestående av turuman Norden,[a] galären Jemtland och 36 kanonslupar och jollar, skulle stå i reserven och beskydda den svenska flottans rygg, i det så kallade "Svensksundshålet", från ryska flankmanövrar från Fredrikshamn.[58][60] De placerades mellan Tiutinen och Koriansaari, medan de svenska transportfartygen förvarades i Kymmeneviken.[58][59] Den 8 juli avslutades förberedelserna.[61] Under slaget förflyttade sig Gustav III mellan de båda flyglarna, men steg senare vid land på Luotsi-Kuusinen för att bättre kunna observera striden.[62]

Den ryska flottan[redigera | redigera wikitext]

Den ryska skärgårdsflottan hade ungefär lika många fartyg som de svenska. Enligt den ryske historikern Kesar Ordin bestod flottan av 200 fartyg (50 större och 150 mindre fartyg).[3] Den svenske historikern Arnold Munthe räknade totalt till 274 ryska fartyg, som inbegrep 9 roddfregatter, 26 galärer, 13 schebecker, 6 skonerter, 11 bombfartyg, 4 kuttrar, 4 pråmar och halvpråmar, 3 flytande batterier och 198 kanonslupar och kaiker.[4] Mellan 7 och 8 juli samlades flottan vid Kyrkogårdsön och Rankö i Svensksunds sydöstra inlopp, där Nassau delade upp den i fyra linjer.[63] Den ryska centern utgjordes av den tredje och fjärde linjen. Den tredje linjen leddes av greve Litta och bestod av 26 galärer, medan den fjärde linjen leddes av viceamiral Timofej Kozljaninov och bestod av 9 roddfregatter, 13 schebecker och övriga stora segelfartyg. Flottans vänstra flygel, som utgjorde den första linjen, leddes av brigadör Peter Slissov och bestod av 40 kanonslupar, ett 70-tal kaiker, 3 bombfartyg och 3 flytande batterier. Den högra flygeln, som utgjorde den andra linjen, leddes av generalmajor Fredrik Vilhelm von Buxhoevden och bestod av 37 kanonslupar, 8 bombfartyg och ett 50-tal kaiker.[58][63] Samtliga kanonslupar anfördes av greve Peter Ludwig von der Pahlen.[4][64] Totalt deltog omkring 18 500 man[6] med mellan 850 och 1 000 tunga kanoner och nästan lika många nickhakar, vilket resulterar i omkring 1 600 eller fler artilleripjäser.[5] Den ryska flottan hade därmed en överlägsenhet i både antalet kanoner och manskap.[15]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Vid 8-tiden den 9 juli 1790 gavs anfallssignal från prins Nassaus flaggskepp Catarina. Kl 08:30 sågs den ryska flottan till vid Viikarinsaari, vilket gav svenskarna tid att göra sig stridsberedda. Kl 09:30 nådde de ryska fartygen, med en gynnande sydvästvind, den svenska vänsterflygeln på skjutavstånd, men efter några strider blev fartygen utspridda längs hela stridslinjen. Den svenska högerflygeln under Törning mötte ett ökande motstånd från den ryska vänsterflygeln under Slissov, som förstärktes med flera fartyg. Den ryska avsikten var att bryta igenom högerflygeln, runda Kråkskär och kringränna centern.[65] Svenskarna kunde avdela 30 fartyg från Tyska brigaden som förstärkning, samtidigt som de ryska styrkorna började komma i oordning i det trånga sundet. Tillfället utnyttjades med ett motanfall från den svenska högerflygeln, som vid 11-tiden lyckades bryta sig igenom den ryska vänsterflygeln med svåra ryska förluster som följd- Även den ryska centern kom att beskjutas av Törnings fartyg. Efter förstärkning av fartyg från den ryska högra flygeln angreps Törning på nytt.[65][66] Även på den svenska vänsterflygeln under ledning av Hjelmstjerna hade ryssarna problem med eldgivningen från de svenska kanonsluparna, som var väl dolda bakom skär och grynnor.[67]

När inga fler ryska fartyg sågs till från Fredrikshamn kunde svenskarna frigöra fler fartyg från reserven för att stärka Hjelmstjernas svenska vänsterflygel. Vid 15-tiden skickades hälften av Hjelmstjernas fartyg till att anfalla den ryska högerflygelns rygg, genom att ta sig förbi det grunda sundet mellan Legma och Kuutsalo, vilket i sin tur tvingade den ryska högerflygelns chef Buxhoevden att avdela fartyg för att möta det nya hotet. Denna rörelse uppfattades av många fartygschefer på den ryska vänsterflygeln som början på en reträtt, vilket ökade förvirringen.[68][69][70][66]

Förnyade anfall från Törning pressade den ryska vänsterflygeln, där de fartyg som inte sänkts slutligen strök flagg eller flydde.[69] Under eftermiddagen koncentrerades den svenska eldgivningen från alla håll på den kvarvarande ryska centern. Samtidigt tvingades de sammanpressade ryska fartygen av den allt starkare sydvästvinden att röra sig djupare mellan de sammanlöpande svenska linjerna. De tyngre fartygen i den svenska centern decimerade stora delar av de ryska fartygen, trots att vissa av fartygen kantrade vid varje skottlossning och udeman Ingeborg hade fattat eld och sjunkit.[71][62]

Hälsa Stedingk och säg, att jag är mycket tillfreds över hans rapporter, ty jag ser, att var gång han förklarar sig ur stånd att fortsätta striden, han med ny kraft förnyar den.
— Gustav III.[72]

Törnings eskader bildade en spetsig vinkel mot centern, och dess 150 grova kanoner åstadkom med sin mördande eld en förstörande verkan bland ryssarnas, mellan hans och Hjelmstjernas eskadrar, sammanträngda fregatter och galärer. På några minuter sjönk den ryska fregatten Sankt Nikolaj.[69][73] På kvällen hade det blivit uppenbart att svenskarna segrade, men den ryska centern fortsatte att strida på Nassaus uppmaning trots att den led av ogynnsamma vindar och svåra skador. Flera ryska fregatter och galärer, varav vissa leddes av brittiska yrkesofficerare, kämpade ståndaktigt även fast fartygen försattes ur stridbart skick och nästan samtliga av besättningen hade stupat.[74]

Marshall för stolt att stryka flagg för så små fartyg, beslöt att dö, meddelade detta beslut åt sin 440 man starka besättning, som i den första entusiasmen ropade, att de ville följa honom, och så tog Marshall flaggan i handen, ställde sig på skeppets fördäck och sjönk inför våra ögon. Fem man räddades ur besättningen.
— Georg Pollet.[75]

Övriga ryska fartyg fattade eld eller sattes i brand av ryssarna medan ett fåtal drogs upp på land för att förhindra dem från att sjunka. Vid 20-tiden beordrade Nassau att den ryska flottan skulle dra sig tillbaka och förstöra sina svårt skadade fartyg för att förhindra dem från att erövras. Reträtten försvårades av starka vindar och flera fartyg förliste. Några av de ryska fartygen ignorerade sin reträttorder och stred vidare tills de sjönk. De ryska matroserna och soldaterna från de havererade fartygen simmade till de närliggande skären, där de togs tillfånga av svenskarna.[76] Striderna avslutades inte förrän vid midnatt.[69] Vinden mojnade under natten och flera ryska fartyg försökte fly i skydd av mörkret, men svenskarna skickade ut kanonslupar och jollar för att jaga ifatt dem. Förföljelsen fortsatte till 9-tiden på morgonen den 10 juli, där svenskarna kunde erövra några ryska kanonslupar.[77]

Det är den gode Guden, vinden och mina stridsmäns tapperhet, som skänkt oss den fullkomligaste seger.
— Gustav III, 10 juli 1790.[78]
Olja på duk av Johan Tietrich Schoultz. Text på ramen: "Bataillen vid Svensksund den 9 och 10 juli 1790, då Svenska Skärgårdsflottan under Konungens eget befäl eröfrade 55 ryska fartyg."
Olja av Johan Tietrich Schoultz.
Olja av Johan Tietrich Schoultz. Text på ramen: "Battaiile uti Svensksund, Emellan Kongl. Swenska och Kejserliga Ryska Skjärgårds Flottorn".
Slaget vid Svensksund. den 9 juli 1790, målad av Louis Jean Desprez.

Förluster[redigera | redigera wikitext]

"Vi kunna ej annat i övrigt än tacka Gud, som bevarat konungens
dyrbara liv; ty han har härvid varit i skarpaste elden. Vår förlust
känner jag ännu icke; men så mycket vet jag, att den är obetydlig.
Överstelöjtnant Stedingk berömmes mycket och hans goda
dispositioner tillskrivas mycket den lyckliga utgången av slaget.
Med få ord, våra hava fäktat som lejon.
Carl Christoffer Ekman, 12 juli 1790.[79]

De svenska förlusterna uppgick till 9 officerare och 162 soldater i stupade och 14 officerare och 108 soldater i allvarligt sårade,[8] eller mellan 600[9] och 700[80] om man också räknar med lätt sårade soldater. Totalt förlorades 6 svenska fartyg: udeman Ingeborg, 2 kanonslupar och 1 kanonjolle sänktes och 1 mörsarbarkass och 1 kanonslup exploderade.[7]

De ryska förlusterna är okända men mycket omfattande. Den ryske sjöhistorikern V. F. Golovatjev gjorde en låg uppskattning, som räknade förlusterna till 7 369 man,[7] medan en annan historiker (Poselt) räknade dem så högt som 14 648 man.[12] Arnold Munthe uppskattade de ryska förlusterna till åtminstone 9 000 man, men förmodligen mer med tanke på att tillfångatagna ryska officerare själva hade uppskattat 12 000 ryska förluster.[7] Kesar Ordin uppskattade antalet 10 000 ryska förluster, vilket även redogjordes av några svenska historiker, som ett realistiskt alternativ.[12] Av dessa var drygt 6 000 tillfångatagna och 350 sårade.[7][81]

Vidare hade mellan 50 och 80 eller fler ryska fartyg gått förlorade efter slaget.[82][11][10][6][12] Enligt en förteckning som skrevs av Cronstedt 10 juli hade svenskarna sänkt eller erövrat 5 roddfregatter, 4 schebecker, 1 hemmema,[b] 2 flytande batterier, 2 halvpråmar, 7 skonerter, 3 stora och 4 mindre bombfartyg, 16 galärer och 5 kanonslupar.[82][10][12] Den brittiske sjöhistorikern Roger Charles Anderson bekräftade med Cronstedts förteckning, och tillade 10 kaiker, 1 kanonslup och 2 bombfartyg till de ryska förlusterna.[58]

Prins Nassau lyckades med nöd och näppe fly undan svenskarna,[12] men hans flaggskepp Catarina med prinsens tillhörigheter kvar ombord togs som krigsbyte. Vidare erövrade svenskarna 800 artilleripjäser och 70 fanor.[10]

Efter slaget[redigera | redigera wikitext]

"Festtåg i Stockholm efter segern vid Svensksund 1790". Målning av Pehr Hilleström.

De ryska fartygen samlades vid Fredrikshamn där den besegrade flottan reparerades medan den svenska skärgårdsflottan stannade vid Svensksund. Svenskarna skickade senare en skvadron på 25 kanonslupar nära Frederikshamn, men de vände tillbaka den 5 augusti från den ombyggda ryska flottan.[83] Svenskarna drog tillbaka till Svensksund, men ryssarna valde att inte förfölja dem.[80] Under slaget vid Svensksund visades det tydligt att de mindre och snabbare kanonsluparna och kanonjollarna var långt mer effektiva i kustnära strider än skärgårdsfregatterna, och i Finska kriget utgjordes kustskvadronerna av enbart kanonslupar och jollar.[84][33] Under 1800-talet byggdes två kanonbåtar tillägnade slaget: HMS Svensksund från 1856 och HMS Svensksund från 1891.[85]

Nyheten om Rysslands stora nederlag anlände till Sankt Petersburg den 12 juli. Katarina II beordrade de ryska fartygscheferna att skriva redogörelser för sina handlingar under slaget. I prins Nassau-Siegens redogörelse skyllde han förlusten på det ryska manskapets feghet, de ryska kanonsluparnas befälhavare för att de inte följde hans befallningar, och utpekade brigadören Slissov som syndabock. Flera ryska officerare beskyllde Nassau för hans ”brådstörtade tillvägagångssätt”;[86] han inledde striden utan att ha rekognoscerat svenskarnas ställningar. I och med att det ryska manskapet var oerfaret och utmattat, ställde det hårda vädret till med ytterligare påfrestningar för fartygens besättningar. Ordergivningen försvårades av att de flesta officerare kom från andra delar av Europa och inte kunde någon ryska.[87][86] Trots förlusten befordrades Nassau till amiral av Katarina II, men hans militära inkompetens tvingade honom att ta avsked från den ryska flottan. Han lämnade Ryssland 1792 och flyttade till Rhen för att bekämpa den franska revolutionen. Men efter freden i Amiens 1802 återvände han till Frankrike, där han utan framgång försökte förhandla sig till en position i Napoleons armé. Han återvände till Ryssland, och avled på sin gård i Tynna i Podolien 1808.[88]

Den 22 juli firades segern på plats i Svensksund med en tacksägelsedag. Hela skärgårdsflottan gjorde salut med dubbel svensk lösen, brigadcheferna och flera officerare befordrades, hedersvärjor utdelades och Gustav III lät prägla Svensksundsmedaljen, som tilldelades de soldater som deltog i segern vid Svensksund och Fredrikshamn.[89] Tacksägelsedagen firades samtidigt i Stockholm, där den svenska flottans krigstroféer fördes till Storkyrkan i högtidlig procession.[90] Den svenska segern vid Svensksund gav ett stort eko över Europa,[91] och förändrade radikalt det politiska läget. Gustav III hade dock inga stora chanser att fortsätta kriget, då hans regering sedan krigets första år lidit av en växande statsskuld på grund av de höga krigskostnaderna. Även fast Sverige erbjöds ekonomiskt stöd från Preussen, Storbritannien, Nederländerna och Osmanska riket var Gustav III mer benägen av att avsluta kriget, med att Ryssland skulle avhålla sig från all inblandning i Sveriges inre angelägenheter.[92] Ryssland hade erhållit denna rätt genom freden i Nystad 1721, och efter Gustav III:s övertagande av regeringsmakten, och påföljande statskupp, hade denna rätt betraktats som en tom bokstav. Katarina II blev däremot övertygad om att det skulle bli svårt att besegra svenskarna och var villig att avsluta ett krig som var relativt oviktigt för henne,[93] då de ryska marktrupperna var sysselsatta i kriget mot osmanerna och att hon var dessutom involverad i de revolutionära utvecklingarna i polsk-litauiska samväldet (författningen av 3 maj 1791) och i Frankrike (den franska revolutionen).[94] De avbrutna fredsförhandlingarna mellan friherren Gustaf Mauritz Armfelt och greve Otto Henrik Igelström kunde återupptas och fred slöts med Ryssland i Värälä vid Kymmene älv den 14 augusti 1790. Genom freden säkrades allt på samma fot som i freden i Åbo 1743; ingendera hade vare sig vunnit eller förlorat markområden, men under fredsfördraget bekräftades formellt Sveriges fulla suveränitet.[13][95][96] Ryssland slöt senare fred med Osmanska riket i Jassy i Moldavien den 9 januari 1792, genom medling av Storbritannien och Preussen.[97][98] Men Gustav III:s krig mot Ryssland och genomförandet av Förenings- och säkerhetsakten 1789,[99] vilken i praktiken gjorde kungen till envåldshärskare, bidrog till att öka det hat mot Gustav III som funnits på många håll inom adeln ända sedan statskuppen 1772. Under vintern 1791–1792 bildades en sammansvärjning inom adeln, och under en maskeradbal på kungliga operan i Stockholm den 16 mars 1792 blev Gustav III skjuten av kapten Jacob Johan Anckarström. Kungen avled i sviterna av blodförgiftning och lunginflammation den 29 mars samma år,[100] och Anckarström avrättades den 27 april.

Den nye flaggkaptenen Carl Olof Cronstedt, som till väsentliga delar tillskrevs segern, fick riddartecknet av Svärdsordens stora kors för sina insatser. Cronstedt befordrades till viceamiral vid skärgårdsflottan 1801, men under samma år föll han i onåd hos Gustav IV Adolf och som en följd därav utnämndes han till kommendant på Sveaborg. I Finska kriget belägrades fästningen av ryska trupper, och efter två månader kapitulerade Cronstedt för den ryska övermakten 3 maj 1808, och huvuddelen av den svenska skärgårdsflottan som var stationerad i Sveaborg togs av ryssarna som krigsbyte.[101] Kapitulationen betraktades som ett högförräderi mot det svenska riket, och Cronstedt förlorade sin svenska officersgrad, sitt svenska adelskap och sina svenska ordnar. Cronstedt övergick aldrig i rysk tjänst och fortsatte att bära sina svenska ordnar ända till sin död 1820 på Hertonäs gård i Helsingfors.[53]

Den ryska fregatten Sankt Nikolaj, som sänktes under slaget, hittades i stort sett intakt 1948 utanför Kotka och över 2 300 föremål har återhämtats från hennes skrov av dykare.[102]

Deltagande svenska fartyg[redigera | redigera wikitext]

Enligt kunglig befallning den 5 juli skulle den svenska flottan indelas enligt följande:[103][104]

Befälhavare Brigadkapten Brigadadjutant Deltagande fartyg Division
Första eller Svenska brigaden
Victor von Stedingk Kapten Hansson Fänrik Henrik Sebastian Vult von Steyern Hemmema Styrbjörn
Hemmema Starkodder
Turuma Norden
Udema Torborg
Udema Ingeborg
Kutterbriggen Alexander
1. divisionen, Stedingk
Galären Taube
Galären Vestervik
Galären Halland
Galären Helsingland
Galären Calmar
Halvgalären N:o 4
2. divisionen, kapten Carl Adam Pechlin
Galären Stockholm
Galären Wrede
Galären Nyköping
Galären von Höpken
Galären Jemtland
Halvgalären N:o 5
3. divisionen, kapten Adolf Fredrik Virgin
Galären Svärdsorden
Galären Seraphimsorden
Galären von Seth
Galären Småland
Galären Västgöta Dahl
Galären Nerike
4. divisionen, kapten Henrik Vilhelm Pettersson
Andra eller Bohuslänska brigaden
Jakob Törning Kapten Lars Malmstén Fänrik Gustav Gadd 10 kanonslupar
5 kanonjollar
5. divisionen, Törning
10 kanonslupar
5 kanonjollar
6. divisionen, major Per Adolf Malmborg
10 kanonslupar
5 kanonjollar
7. divisionen, major Carl Fredrik Toll
9 kanonslupar
7 kanonjollar
8. divisionen, major Önnert Jönsson
Tredje eller Finska brigaden
Claes Hjelmstjerna Kapten Gustaf Adolf von Düben Fänrik Granholm 10 kanonslupar
5 kanonjollar
9. divisionen, Hjelmstjerna
10 kanonslupar
5 kanonjollar
10. divisionen, major Gustaf Adolf Leijonancker
10 kanonslupar
4 kanonjollar
11. divisionen, major Adolf Fredrik Brummer
Fjärde eller Tyska brigaden
Carl Olof Cronstedt Kapten Carl Johan Diedrichs Fänrik Fabian Casimir Rosvall 10 kanonslupar
6 kanonjollar
12. divisionen, Cronstedt
10 kanonslupar
6 kanonjollar
13. divisionen, kapten Carl Paco Hård
10 kanonslupar
4 kanonjollar
14. divisionen, kapten Mårten Reinhold de Pont

Minnesmärken och kulturella referenser[redigera | redigera wikitext]

SvensksundsstenenSkeppsholmen.
Minnessten över slaget vid Svensksund i regementsparken i Uddevalla. I bakgrunden tidigare regementet I17:s gamla kanslibyggnad.

Till hundraårsminnet av slaget avtäcktes ett minnesmärke, Svensksundsstenen, på Skeppsholmen i Stockholm. Runt stenen anlades den 50 meter breda Svensksundsparken längs Svensksundsvägen, som fick sitt nuvarande namn 1972. I parkens västra del återfinns skulpturgruppen Paradiset och i östra delen står förutom minnesstenen även en gammal handpump med namnet Caisa Rultas pump, som var den enda dricksvattenkällan på Skeppsholmen fram till 1871.[105] Bohusläns regemente reste år 1901 en minnessten över slaget på sin dåvarande lägerplats Backamo, i samband med ett besök av det tyska regementet Graf Roon. Detta tyska regemente härleds från det dåvarande till Pommern förlagda svenska Psilanderhielmska regementet, som 1796 fick namn efter den nytillträdde chefen von Engelbrechten.[106] När Bohusläns regemente (I17) flyttade in i kaserner i Uddevalla år 1913, flyttades minnesmärket till den näraliggande regementsparken vid nuvarande Bohusläns Försvarsmuseum.[107][108] 1933 reste den finske arkitekten Birger Brunila ett minnesmonument över slaget i Ehrensvärds trädgård i Sveaborg.[109] 1998 reste den ryske skulptören Mikhail Anikushin ett minnesmonument på Luotsi-Kuusinen till de ryska sjömän som stupade under de båda slagen vid Svensksund.[110]

Efter kriget påbörjade ryssarna ett omfattande befästningsprojekt på den ryska sidan av Kymmene älv, genom att på öarna kring Svensksund konstruera sjöfästningen Ruotsinsalmi, som bestod av Fort Slava, Fort Elisabeth och Kyminlinna. Ruotsinsalmi förlorade dess strategiska betydelse efter Finska kriget, och förstördes av en brittisk-fransk flotta under Krimkriget 1855.[111] Resterna av fästningen finns kvar på Kråkskär och Sandskär; på den östra delen av Kråkskär restes ett minnesmonument över slaget 1940, skapad av Henrik Bruun.[112][113]

Under Gustav III:s ryska krig tjänade Johan Tietrich Schoultz som underofficer och marinmålare, och skildrade flera episoder av kriget i oljemålningar. Som deltagare i krigets strider fick han en god inblick i dem, och man antog att han ”skissade i krutröken”.[114] Schoultz var deltagare i det andra slaget vid Svensksund, som han skildrade i flera målningar. Schoultz målningar skildrar krigets händelser på ett mycket detaljerat och närmast dokumentariskt sätt och anses därigenom vara världsunika.[115] Louis Jean Desprez gjorde två målningar tillägnat slaget, en monumentalmålning av slaget, med de svenska och ryska flottorna i kanonad med varandra, och en hyllningsmålning till Gustav III, skildrad som krigsguden Mars omringad av romerska soldater och förlista fartyg, och som blir lagerkrönad av en bevingad segergudinna.[116]

Carl Snoilsky skrev en dikt tillägnat slaget under namnet Svensksund, som ingår i diktsamlingen Svenska bilder som behandlar Sveriges historiska minnen.[117] I dikten Fruktmånglerskan med tapperhetsmedalj, skriven av Julia Nyberg 1828, nämns slaget vid Svensksund och där Carl Olof Cronstedt blev ärad för segern.[118]

Poeten Johan Ludvig Runeberg skrev dikten Sveaborg, som berättar om förlusten av Sveaborg under Finska kriget. Cronstedts seger vid Svensksund används i dikten som kontrast till Cronstedts förrädiska kapitulation på Sveaborg tjugo år senare.[119] Dikten medtogs dock inte i diktverket Fänrik Ståls sägner förrän efter Runebergs död. Orsaken var troligen att diktens förakt mot kapitulanten Cronstedt kunde ses som indirekt kritik av den finska byråkratin som samarbetade med de ryska erövrarna.[120] I följande utdrag från dikten skildras Cronstedt, som bar skulden för förlusten av Sveaborg, och hans seger vid Svensksund:

O lif! den man hvars skuld det var
Att denna tårflod rann
Engång den skönsta lager skar
Som någon hjelte vann.
Den Svenska flottans största glans
Dess seger vid Svensksund var hans.

Dock om sitt ljus sin glans en verld
Utaf hans klinga fått
Om solar bleknat för hans svärd
Skall han föraktas blott.
Det blir hans lön för hans bedrift
På klippan der, med Ehrnsvärds grift.

[— — —]

Tag allt hvad mörker finns i graf,
Och allt hvad kval i lif,
Och bilda dig ett namn deraf
Och det åt honom gif
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det han bar på Sveaborg.

— Johan Ludvig Runeberg, Utdrag ur Sveaborg[119]

Kvinnorna vid Svensksund[redigera | redigera wikitext]

Under slaget vid Svensksund tjänade tre kvinnor i den svenska skärgårdsflottan: Brita Hagberg, Anna Maria Engsten och Dorothea Maria Lösch.

Hagberg var soldat under det falska namnet Petter Hagberg inom livgardet och tjänade på hemmeman Styrbjörn. Hon blev sårad på bröstet under striden vid Björkösund, och då läkarna mot hennes vilja skulle lägga förband om henne, blev hennes kön avslöjat. Hagberg fick en militär pension på 3 riksdaler om året, vilket var mycket sällsynt för en kvinna att ta emot. Hon rekommenderades för pensionen av Carl Olof Cronstedt.[121] Både Hagberg och Engsten deltog i Viborgska gatloppet dagarna innan slaget, där Engsten evakuerade med en proviantbåt, som fick en läcka när den hamnade under rysk beskjutning. Hon vägrade att lämna båten, och på egen hand styrde hon båten till säkerhet vid Svensksund. För denna handling fick hon 50 riksdaler av Gustav III.[122] Båda tilldelades medaljen För tapperhet till sjöss för sina insatser.[121]

Under de hårda striderna vid Svensksund kommenderade Lösch skeppet Armida, sedan alla dess officerare antingen hade stupat, sårats eller beordrats till andra fartyg. Hon var den första svenska kvinnan med kaptens grad i flottan, då hon som erkänsla för sin insats erhöll en fullmakt att vara kapten vid svenska flottan av Gustav III.[123]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Turuman Norden skulle ha funnits med i centern, men hon kom till Svensksund först kl 5 på morgonen den 9 juli och fick istället lägga sig bakom de övriga skärgårdsfregatterna i centern.[14]
  2. ^ Hemmeman Oden, som förlorades vid det första slaget vid Svensksund, återtogs av svenskarna under det andra slaget.[10] Den förlorades dock åter till ryssarna i samband med Sveaborgs kapitulation i maj 1808.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Försvarsstaben (1940), s. 96
  2. ^ [a b] Försvarsstaben (1940), s. 99
  3. ^ [a b] Ordin (1888), s. 16
  4. ^ [a b c d] Försvarsstaben (1940), s 104
  5. ^ [a b] Försvarsstaben (1940), s. 105
  6. ^ [a b c d] ”Второе сражение при Роченсальме (Svenksund) 9 - 10 июля 1790 г. (sv. Det andra slaget vid Rochensalm (Svenksund) från 9 till 10 juli 1790)” (på ryska). wars175x. Arkiverad från originalet den 20 december 2016. http://web.archive.org/web/20161220094708/http://wars175x.narod.ru/btl_rch02.html. Läst 10 januari 2017. 
  7. ^ [a b c d e f] Försvarsstaben (1940), s. 139
  8. ^ [a b] Försvarsstaben (1940), s. 141
  9. ^ [a b c] ”Kriget mot Ryssland och slaget vid Svensksund”. SO-rummet. Arkiverad från originalet den 29 april 2016. http://web.archive.org/web/20160429013807/http://www.so-rummet.se/content/kriget-mot-ryssland-och-slaget-vid-svensksund. Läst 6 januari 2017. 
  10. ^ [a b c d e] Försvarsstaben (1940), s. 137–138
  11. ^ [a b c] Glete (1992), s. 162–164
  12. ^ [a b c d e f g] Ordin (1888), s. 19–20
  13. ^ [a b] Paloposki (1986), s. 294–295
  14. ^ [a b] Högman, Hans. ”Sjöslaget vid Svensksund 9 - 10 juli 1790”. www.algonet.se. Arkiverad från originalet den 10 januari 2017. http://web.archive.org/web/20160416081730/http://www.hhogman.se/sve_slag_1700_4.htm. Läst 10 januari 2017. 
  15. ^ [a b] Mattila (1983), s. 210–211
  16. ^ Lindqvist (1997), s. 424
  17. ^ Alm (2003), s. 71
  18. ^ Lindqvist (2013), s. 390–391
  19. ^ Mattila (1983), s. 142
  20. ^ Mattila (1983), s. 136–137
  21. ^ [a b] Åkesson, Per (Oktober 1998). ”The Swedish-Russian sea battles of 1790” (på engelska). abc.se. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2016. http://web.archive.org/web/20160820082458/https://www.abc.se/~pa/mar/russ1790.htm. Läst 6 januari 2017. 
  22. ^ [a b] ”Anjalaförbundet”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. Arkiverad från originalet den 17 mars 2016. http://web.archive.org/web/20160317061750/http://runeberg.org/nfaa/0785.html. Läst 12 januari 2017. 
  23. ^ Holmström (2000), s 128–131
  24. ^ Mattila (1983), s. 170–172
  25. ^ ”Pennan & Svärdet – Pennan & Svärdet”. Pennan & Svärdet. Arkiverad från originalet den 7 juli 2015. http://web.archive.org/web/20150707134858/http://www.pennanochsvardet.se/component/content/article?id=1572:ett-blodstaenkt-skimmer. Läst 6 januari 2017. 
  26. ^ ”Carl Nathanael Klercker, af”. Riksarkivet. Arkiverad från originalet den 29 juni 2015. http://web.archive.org/web/20150629160413/http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11589. Läst 12 januari 2017. 
  27. ^ Anderson (1962), s. 95
  28. ^ Glete (2012), s. 86–88
  29. ^ [a b] Glete (1993), s. 710–711
  30. ^ Anderson (1962), s. 93–94
  31. ^ Harris (2001), s. 27
  32. ^ Jägerskiöld (1990), s. 20
  33. ^ [a b c] Berg (1993), s. 35–36
  34. ^ Jägerskiöld (1990), s. 22–24
  35. ^ Högman, Hans. ”Svenska skärgårdsflottan”. hhogman.se. Arkiverad från originalet den 16 april 2016. http://web.archive.org/web/20160416144400/http://www.hhogman.se/sg_flottan.htm. Läst 13 januari 2017. 
  36. ^ Nikula (1993), s. 118–122, 132
  37. ^ Nyström (1901), s. 371
  38. ^ Mattila (1983), s. 197–198
  39. ^ Försvarsstaben (1983), s. 54
  40. ^ [a b] Mattila (1983), s. 200–202
  41. ^ [a b] Försvarsstaben (1940), s. 52–57
  42. ^ Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift. Östgöta Correspondenten, 1845. s. 588
  43. ^ Winberg (2009), s. 33–34
  44. ^ [a b] Ericson Wolke (2003), s. 395
  45. ^ Nordisk Familjebok, Konversationslexikon och Realencyklopedi. Sjuttonde bandet, V - Väring. Stockholm, Gernandts boktryckeri-aktiebolag, 1893. s. 843
  46. ^ [a b] Ullman (2009), s. 127
  47. ^ Försvarsstaben (1940), s. 58–73
  48. ^ Mattila (1983), s. 208
  49. ^ Anderson (1883), s. 291–292, 368–369
  50. ^ Lindqvist (1997), s. 420
  51. ^ Försvarsstaben (1940), s. 83, 91
  52. ^ [a b] Mattila (1983), s. 212–213
  53. ^ [a b] Lundh, Herbert. ”Carl Olof Cronstedt”. Riksarkivet. Arkiverad från originalet den 9 mars 2016. http://web.archive.org/web/20160309002027/https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15696. Läst 10 januari 2017. 
  54. ^ Jägerskiöld (1990), s. 128
  55. ^ Barfod (1846), s. 184
  56. ^ Försvarsstaben (1940), s. 97–98
  57. ^ Ericson Wolke (2003), s. 399
  58. ^ [a b c d e f] Anderson (1883), s. 290–292
  59. ^ [a b c] Försvarsstaben (1940), s. 109–112
  60. ^ Försvarsstaben (1940), s 95–99
  61. ^ Mattila (1983), s. 209–210
  62. ^ [a b] Försvarsstaben (1940), s. 130–131
  63. ^ [a b] Försvarsstaben (1940), s. 102–104
  64. ^ Ordin (1888), s. 22
  65. ^ [a b] Gabrielsson (2004), s. 93
  66. ^ [a b] Jägerskiöld (1990), s. 137
  67. ^ Ericson Wolke (2003), s. 403
  68. ^ Mattila (1983), s. 213–214
  69. ^ [a b c d] Ericson Wolke (2003), s. 404
  70. ^ Ullman (2009), s. 136
  71. ^ Hårdstedt (2009), s. 244
  72. ^ Ehrenström (1882), s. 289
  73. ^ Försvarsstaben (1940), s 125–126
  74. ^ Thomson (1796), s. 203–207
  75. ^ Lindqvist (1997), s. 423
  76. ^ Gabrielsson (2004), s. 94
  77. ^ Mattila (1983), s. 214
  78. ^ Gustav III (1812), s. 288
  79. ^ Ekman (1900), s. 230
  80. ^ [a b] Mattila (1983), s. 215
  81. ^ Ehrenström (1882), s. 288
  82. ^ [a b] Bruzelius, Lars (21 februari 2006). ”Om Slaget emellan Swenska och Ryska Skärgårds-Flottorne i Svensksund den 9 och 10 Julii 1790”. bruzelius.info. Arkiverad från originalet den 18 december 2009. http://web.archive.org/web/20091218173540/http://www.bruzelius.info/Nautica/Naval_History/SE/Svensksund(1790b).html. Läst 7 februari 2017. 
  83. ^ Johansson, Christer (21 februari 2001). ”Bohuslänska eskadern och kampanjen i Finland 1790”. Garnisonssällskapet Göteborg. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2010. http://web.archive.org/web/20100812032657/http://www.gsgbg.se/Historik/amfhist/6-Bohusl%C3%A4nska%20eskadern%20och%20kampanjen%20i%20Finland%201790.htm. Läst 6 januari 2017. 
  84. ^ Glete (1992), s. 165
  85. ^ Hofsten (2004), s. 96–97
  86. ^ [a b] Försvarsstaben (1940), s. 144–146
  87. ^ Ordin (1888), s. 21–24
  88. ^ Morison (1959), s. 436
  89. ^ ”Svensksundsmedaljen”. Riksarkivet. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2016. http://web.archive.org/web/20160826013524/https://riksarkivet.se/Media/pdf-filer/sth/1-14.pdf. Läst 11 januari 2017. 
  90. ^ Försvarsstaben (1940), s. 143, 147–149
  91. ^ Försvarsstaben (1940), s. 155
  92. ^ Gustav III (1812), s. 282–283
  93. ^ Mattila (1983), s. 216
  94. ^ Gierowski (1986), s. 60–63
  95. ^ Jägerskiöld (1990), s. 144
  96. ^ Ullman (2009), s. 141
  97. ^ Thomson (1796), s. 210
  98. ^ Sicker (2001), s. 82
  99. ^ ”Förenings- och säkerhetsakten”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. 21 februari 1908. Arkiverad från originalet den 28 november 2008. http://web.archive.org/web/20091128210803/http://runeberg.org/nfbi/0226.html. Läst 10 januari 2017. 
  100. ^ von Proschwitz (1992), s. 417
  101. ^ Nordling (2004), s. 715–725
  102. ^ ”St. Nikolai” (på engelska). National Board of Antiquities. Arkiverad från originalet den 2 augusti 2015. http://web.archive.org/web/20150802131532/http://www.nba.fi/en/cultural_environment/archaeological_heritage/official_protection/st_nikolai. Läst 7 januari 2017. 
  103. ^ Munthe (1899), s. 186
  104. ^ Försvarsstaben (1949), s. 95–96
  105. ^ Stahre, Nils-Gustaf; Fogelström, Per Anders (1986). Stockholms gatunamn: innerstaden. Monografier utgivna av Stockholms stad (återtryck av del av 1:a upplagan). Stockholm: Liber/Allmänna förlaget. Libris 7269073. ISBN 91-38-90777-1 
  106. ^ Gabrielsson (2004), s. 166
  107. ^ ”Registerkort Nr O07”. Svenska militära minnesmärken. Arkiverad från originalet den 13 januari 2017. http://web.archive.org/web/20170113144302/http://smvu.se/registerkort-nr-o07/. Läst 13 januari 2017. 
  108. ^ Gabrielsson (2004), s. 98
  109. ^ ”Uteskulpturer – Minnesmärke över striden vid Svensksund” (på finska). Helsingfors stads konstmuseum. Arkiverad från originalet den 26 januari 2004. http://web.archive.org/web/20040126215843/http://www.taidemuseo.hel.fi/svenska/veisto/veistossivu.html?id=241&sortby=statue. Läst 9 februari 2017. 
  110. ^ ”Jukiset Taideteokset Kotkassa – Ruotsisalmen Taisteluissa 1789-90 Hukkuneiden Venäläisten Merimiesten Muistomerkki, 1998” (på finska). visitkotka.fi. Arkiverad från originalet den 7 september 2012. http://web.archive.org/web/20120907014920/http://www.visitkotka.fi/instancedata/prime_product_julkaisu/kotka/embeds/visitkotkawwwstructure/14351_muistomerkit.pdf. Läst 9 februari 2017. 
  111. ^ Palmberg (1933), s. 84
  112. ^ ”Registerkort Nr. Fi12”. Svenska militära minnesmärken. Arkiverad från originalet den 13 januari 2017. http://web.archive.org/web/20170113145240/http://smvu.se/registerkort-nr-fi12/. Läst 13 januari 2017. 
  113. ^ ”Kotka”. Uppslagsverket Finland. Arkiverad från originalet den 11 januari 2017. http://web.archive.org/web/20170111182039/http://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-103684-Kotka. Läst 11 januari 2017. 
  114. ^ Svensson (1967)
  115. ^ Unger (1932)
  116. ^ ”Desprez målningar”. eurepeana collections. Arkiverad från originalet den 5 februari 2017. http://web.archive.org/web/20170205003157/http://www.europeana.eu/portal/sv/search?q=who%3A%28Louis+Jean+Desprez%29&qf%5B%5D=Svensksund. Läst 5 februari 2017. 
  117. ^ ”Svensksund”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. Arkiverad från originalet den 26 februari 2005. http://web.archive.org/web/20050226221056/http://runeberg.org/svbilder/23.html. Läst 11 januari 2017. 
  118. ^ ”Dagens visa – 1999 maj 6”. minata.tripod. 6 maj 1999. Arkiverad från originalet den 14 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110214223300/http://minata.tripod.com/visa_6_maj.html. Läst 9 januari 2017. 
  119. ^ [a b] Johan Ludvig Runeberg, Samlade skrifter V. Helsingfors 1974.
  120. ^ Johan Wrede, ”Runeberg – den försiktige nationsbyggaren” i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok 2010.
  121. ^ [a b] Warnstedt, Cristopher von (1974). ”Medaljerna för Tapperhet till Sjöss”. Forum navale 29. 
  122. ^ ”Engsten, Anna Maria / Anteckningar om svenska qvinnor”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. Arkiverad från originalet den 22 oktober 2012. http://web.archive.org/web/20121022014412/http://runeberg.org/sqvinnor/0156.html. Läst 11 januari 2017. 
  123. ^ ”Lösch, Dorothea Maria / Anteckningar om svenska qvinnor”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. Arkiverad från originalet den 23 oktober 2012. http://web.archive.org/web/20121023195751/http://runeberg.org/sqvinnor/0280.html. Läst 11 januari 2017. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]