Skatteköp

Från Wikipedia

Skatteköp (även kallat skattelösen) är beteckningen på det köp varigenom en enskild person, ofta tidigare arrendator eller brukare, förvärvade äganderätten till kronojord varvid denna omvandlades till skattejord.[1]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Försäljning av bördsrätter[redigera | redigera wikitext]

Kung Johan III sålde till allmogen så kallade bördsrätter med vissa förbehåll. Dessa återkallades dock av Karl IX.

Skatteköp utan företrädesrätt[redigera | redigera wikitext]

Köp av skatterätt omtalas först under Gustav II Adolfs regeringstid. 1629 utfärdades fullmakt för nio landstatstjänstemän att skatteförsälja vissa kronohemman. Åborna fick dock ingen företrädesrätt.

Skatteköp efter företrädesrätt[redigera | redigera wikitext]

Genom ett kungligt brev 1701 inträdde en betydelsefull förändring. Här uttalades uppfattningen att skatteförsäljningen befordrar landets bättre odling genom jordens övergång i självägande jordbrukares händer.

Med detta brev medgavs åbon företrädesrätt vid skatteköp. Rusthållare fick en exklusiv rätt till skatteköp av rusthåll. En fullständig skatteköpsförordning utfärdades 1723 och upphävdes 1773 men återvann laga kraft 1789. [2]

Finland[redigera | redigera wikitext]

Företrädesrätt för åbo[redigera | redigera wikitext]

Skatteköp praktiserades under mer än 300 år mellan 1574 och 1773 samt mellan 1789 och 1889. Den som bodde på fastigheten, åbon, hade företrädesrätt, men var tvungen att konkurrera med andra.

Rusthållares ensamrätt[redigera | redigera wikitext]

Den som var bosatt på ett rusthåll av krononatur hade dock ensamrätt att skatteköpa sitt hemman. Enligt 1723 års förordning hade rusthållaren därtill företrädesrätt framför de underlydande hemmanens åbor inom en mils radie.

Bruksägares skatteköp[redigera | redigera wikitext]

Från och med 1731 hade bruksägarna betydande möjligheter att skatteköpa kronohemman med stöd av bruksprivilegierna. På 1700-talet förvandlades härigenom ett stort antal kronobönder till privatpersoners landbönder, särskilt i järnbruksregionen i sydvästra Finland och herrgårdsbygderna i Tavastland, Satakunta och det inre av Nyland.[3]


Noter[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]