Skogaholms bruk

Skogaholms bruk var ett järnbruk i Svennevads socken, Närke.

Historia

1641 ingav Zacharias Andersson en ansökan om att få anlägga en stångjärnssmedja, som gavs namnet Skoga hammare. 1643 anlades på samma plats även en masugn, och bruket beviljades sex års skattefrihet. Malmen hämtades från den närbelägna Skåleklintsgruvan.

Zacharias Andersson sålde redan 1645 bruket till krigskommissarien Simon Rosenberg. 1684 förstorades och ombyggdes Masugnen och flyttades längre ned mot vattnet.

Efter Rosenbergs död 1689 övergick Skogaholms bruk till svärsonen generallöjtnant Anders Wennerstedt. Han lät omkring 1690 uppföra Skogaholms herrgård, som 1930 flyttades till Skansen. Släkten Wennerstedt kom att förbli ägare till Skogaholms bruk fram till 1815.

Efter Anders Wennerstedts död 1723 övertogs bruket av sonen landshövding Carl Gustaf Wennerstedt, och därefter av dennes son generalmajor Gustaf Philip Wennerstedt. Som de flesta ägarna av bruket hade höga statliga ämbeten sköttes brukets drift huvudsakligen av förvaltare. 1798 lät inspektor A. Wahlenberg flytta smedjan från gamla Carlshammarsmedjan, uppe vid Skogasjön, ned till sin senare plats.

I början av 1800-talet hårdnade konkurrensen. Skogaholm fick 1805 tillstånd att fördubbla sin produktion för att kunna öka lönsamheten. Den ökade produktionen gjorde att Skåleklintgruvan som hade brist på malm och nu också började sina inte räckte till, och man inköpte 1801 andel i Stribergs gruvor. 1816 byggdes en plåthammar för plåtsmide vid bruket. Sedan Gustaf Philip Wennerstedt avlidit 1815, övertogs driften av hans svärson generalmajor Carl Armfelt. Han gjorde flera försök att utvidga bruket för att göra det mer lönsamt, men 1833 blev han dock tvungen att sälja bruket. Köpare var friherrinnan Hedvig Christina Åkerhielm, som 1841 överlät bruket din ett konsortium av delägare, som samma år bildade Skogaholms bruksbolag. 1893 omvandlades bolaget till ett aktiebolag. 1858-1898 var Nils Sundin brukspatron för bruket. 1853 moderniserades de äldre tyskhärdarna och ersattes med sluta Franche-Comté-härdar. Samtidigt köpte bruket upp stora mängder jord och skogsbruksmark för att bredda verksamheten, och brukets ägor omfattade som mest 13.000 hektar mark. 1879 byggdes en ny masugn. Utvecklingen gick dock inte att hejda, och bruket gick allt sämre. 1903 såldes alla bolagets aktier till grannbruket Skyllberg, och 1904 upphörde allt smide för avsalu vid bruket. De underlydande bönderna fortsatte att utnyttja smedjan för husbehovssmide fram till 1910, då allt smide upphörde. Masungen fortsatte dock att vara i drift, fram till dess att den eldhärjades 1919. Man lät 1920 återuppbygga masugnen, eftersom konjunkturerna just då pekade uppåt för järnbruken, men ganska snart försämrades konjunkturerna igen, och 1925 nedblåstes masugnen för sista gången.

1930 revs den med alla tillhörande byggnader.

Källor

• Carl Sahlin, Skogaholms järnbruk. artikel i Fataburen 1932.