Slaget vid Korbach

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Slaget vid Korbach, en Hansastad i Waldeck-Frankenberg i norra Hessen i Tyskland, utkämpades den 10 juli 1760 under det sjuåriga kriget. Korbach var det första slaget år 1760 och slutade med att fransmännen vann över hannoveranerna, britterna och deras allierade.

Upptakt[redigera | redigera wikitext]

Staden Korbach ligger på en höjd ca 400 meter över slättlandet och sträcker sig från ca 1,5 km öster om Korbach till skogen vid Berndorf och fler vägar leder genom själva staden. Flera stora styrkor från båda sidor uppehöll sig i detta område. Frankrikes huvudstyrka under Victor-François de Broglie, marskalk av Frankrike, befann sig ca 30 km söder om Frankenburg, medan huvudstyrkan för de allierade under Ferdinand av Braunschweig uppehöll sig vid Sachsenhausen 10 km österut. De Broglie hade fått order om att rycka fram mot Hannover i norr genom Hessen och fransmännen vid Korbach befann sig bara 40 km väster om Kassel, Hessens huvudstad.

Själva Korbach hade tidigare erövrats den 9 juli av general Nicolas Luckner, kommendören för ett hannoveranskt lättkavalleri, men hans mindre styrka på fyra skvadroner och en bataljon hessiska jägare drevs ut tidigt den 10 juli av St. Germains förtrupp. Ferdinand sände Karl Vilhelm Ferdinand, arvprinsen i Braunschweig, med en blandad styrka av britter, hannoveraner, hesser och andra för att återerövra Korbach, slå St. Germains kår och hindra att de två franska arméerna förenade sig här. Han lät Lord Granby kommendera armén i Sachsenhausen och Ferdinand själv marscherade med en stor styrka till Wildungen. Arvprinsen marscherade från Sachsenhausen och anlände till höjderna vid Korbach kl. 09.00 på morgonen.

Den brittiska delen av styrkan kommenderades av generalmajor Griffin och ska ha bestått av åtminstone fyra bataljoner infanterister, fem kavalleriskvadroner och en brigad med 18 kanoner under kapten Charlton.[1] Därtill fanns det nitton bataljoner infanterister och fjorton kavalleriskvadroner från de övriga allierade. Dessutom var Luckner i närheten.

Saint Germain kommenderade inledningsvis fyra brigader och blev senare förstärkt av Navarre och du Roi, troligtvis med 7 000 till 10 000 man, samt 17 kavalleriskvadroner.[2]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Arvprinsen Karl Vilhelm Ferdinand av Braunschweig.
Duc de Broglie.

St. Germain kommenderade fyra infanteribataljoner till staden Korbach. Resten av kåren, infanteriartilleriet och kavalleriet dök upp österut på Korbachhöjderna och norrut i Berndorfskogarna, där han placerade ut några lätta trupper. Arvprinsens kår intog ställning och gick genast till attack. Den franska ställningen gjorde att han var tvungen att lämna sin vänstra bakflank öppen för franska förstärkningar från norr.

Slaget började med att de allierade anlände kl. 09.00 och några husarer hade några mindre skärmytslingar på båda sidor. Kanonaden vaktade hela dagen med förnyad infanterield från den franska sidan. Striden blev speciellt intensiv längs vägen mellan två skogar på åsen mellan Korbach och Berndorfskogen, där fransmännen förorsakade de allierade problem. Efter att de franska reserverna kommit från norr valde prinsen att dra sig tillbaka.

Under reträtten utbröt förvirring hos det allierade infanteriet och kavalleriet och fransmännen ökade kanonelden och attackerade med en stor kavalleristyrka. De allierade drog sig tillbaka ca kl. 15.00 på eftermiddagen med en viss oreda. Två brittiska kavalleriskvadroner hedrades för att ha räddat nästan hela styrkan. Två brittiska kavalleriregimenten och två brittiska infanteriregimenten täckte återtåget, men de kunde inte förhindra att de förlorade 18 kanoner till fransmännen.

Efterverkningar[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Korbach var det första år 1760. Den franska segern och det faktum att De Broglie tog initiativet tidigt under året gjorde att de kunde rycka vidare framåt och utnyttja fördelarna de fick i Tyskland, trots de många nederlagen mot arvprinsen och Ferdinand i Emsdorf och Warburg. Den marginella franska segern vid Kloster Kampen sent i oktober gjorde att britterna förlorade allt hopp om att avsluta kriget till sin fördel år 1760, trots framgången i Amerika.[3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ II, London 1889, s. 209
  2. ^ Charles Pierre Victor Pajol
  3. ^ The French Navy and the Seven Years War, University of Nebraska Press, 2005, ISBN 9780803217317, s. 180-181 .
    • His Britannic Majesty's Army in Germany During the Seven Years War av Reginald Savory
    • Läs guerres sous Louis XV: Tomma 5, av Charles Pierre Victor Pajol, Paris 2006, ISBN 0-543-94431-X