Snedlutning

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vattenansamling vid ingång till uppbankad ytterkurva i mötande körfält.

Snedlutning är kombinationen av lutningen i sidled och längs med en väg. Snedlutning (som även kallas resulterande fall) räknas i formella termer som resultant till vägytans tvärfall och längsgående gradient. För att inte vatten och slask (halkrisker) ska bli stående på vägbanan, krävs att snedlutningen är minst 0,5 %. Normalt är snedlutningen minst 1,5 % på gamla vägar och minst 2,5 % på nybyggda vägar, genom vägens tvärfall. I kurvor kan snedlutningen bli över 6 %. Vid in- respektive utgång till ytterkurvor (vänsterkurvor i färdriktningen) kan dock snedlutningen bli farligt nära 0 %, om skevningsövergången placerats i en sektion där vägens längsgående gradient är nära 0 % (vilket den ofta är). Ytterkurvor har därför systematisk risk för låg snedlutning[1]. Detta bidrar till att ytterkurvor är fem - sex gånger farligare än innerkurvor, sett till utfall i dödliga singelolyckor[2].Låg snedlutning är särskilt farligt vid halt väglag, så som efter underkylt regn, samt i kombination med sidkrafter och bromskrafter. Eftersom sidkrafter och bromskrafter förekommer systematiskt vid kurvtagning bör skevningsövergång med låg snedlutning placeras långt från kurvan.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Reducing Health and Safety Risks on Poorly Maintained Rural Roads, Heavy Vehicle Transportation Technology HVTT11 Symposium
  2. ^ Analys av singelolyckor med dödlig utgång på det statliga vägnatet exklusive motorvägar 1997-2000, Vägverket publ 2002:109 Arkiverad 25 augusti 2011 hämtat från the Wayback Machine.