Solidarisk lönepolitik

Lägg till länkar
Från Wikipedia
 Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2013-10)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Den solidariska lönepolitiken utformades i Sverige av främst Rudolf Meidner och Gösta Rehn och vägledde LO under 1950-[1] och 1960-talen.[2] Av både ideologiska och ekonomiska skäl var syftet med denna lönepolitik att pressa samman lönerna både inom och mellan branscher, genom en omfattande samordning av lönesättningen. Ur ett ideologiskt perspektiv ansåg LO att löneskillnaderna var orättvist stora. Inte bara inom eller mellan fackföreningarna, utan i samhället i stort. Ur ett ekonomiskt perspektiv var syftet att skapa rationaliseringar och omstruktureringar genom att olönsamma företag, som inte kunde hålla den överenskomna lönenivån, slogs ut från marknaden.[3][4]

Begreppet hänger samman med en gammal nationalekonomisk idé som utformades av Jeremy Bentham och kallades "lönefondsteori". Den tog senare upp av John Stuart Mill och David Ricardo. De hävdade att lönebildningen var en naturlag och att löner endast kunde öka om kapitalet i företaget ökade och på så sätt ansåg man sig bevisa att fackföreningar var skadliga. I Sverige nämndes begreppet solidarisk lönepolitik i SAF-tidningen Industria,[5] där man hävdade att en grupps löner alltid höjdes på bekostnad av en annan grupp. Detta var i samband med att byggnadsarbetarna pressat upp sina löner genom strejk och de borde avstått sina lönehöjningar. Idén fick sedan fäste i arbetarrörelsen under 1930-talets krisår.

Tanken var att att sätta en allmän lönenivå så att de mest högproduktiva företagen gjorde goda vinster samtidigt som de lågproduktiva slogs ut.[6] De anställda i de högproduktiva företagen skulle hålla tillbaka sina lönekrav i de centrala löneförhandlingarna samtidigt som löntagarna i den offentliga sektorn och lågproduktiva företag kunde höja sina löner.[3]

Konsekvenser av den solidariska lönepolitiken

Det solidariska lönepolitiken ledde under 1960- och 1970-talet till att löneskillnaderna allmänt minskade, både mellan olika LO-förbund, mellan arbetare och tjänstemän samt mellan män och kvinnor.[7][8]

En nackdel var att lågproduktiva företag ibland försvann utan att högproduktiva kom i deras ställe, men i stort sett ersattes de gamla jobben med nya åtminstone fram till tidigt 1970-tal. Däremot fanns de lågproduktiva företagen i stor utsträckning i glesbygden, vilket gjorde den solidariska lönepolitiken till en flyttlasspolitik. När de lågproduktiva företagen gick i konkurs för att de inte klarade av att betala avtalade löner, flyttade arbetskraften dit där de nya jobben skapades i mer lönsamma företag. Denna utveckling ledde till allt större protester, och kompletterades med nya socialförsäkringar. Detta har i viss mån inneburit möjligheter att leva kvar i glesbygden, istället för att flytta dit jobben är.[källa behövs]

Slutet på den solidariska lönepolitiken

På 1970-talet, i skenet av sjunkande tillväxttakt, produktivitet och vinstandel, började den svenska modellen på arbetsmarknaden gradvis att ge vika. Delar av fackföreningsrörelsen önskade vidareutveckla den solidariska lönepolitiken via löntagarfonderna medan arbetsgivarna ansåg att politiken blivit för inriktad på allmän löneutjämning. De samordnade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter upphörde i början av 1980-talet.[4]

När tjänstemannafacken ökade sina löner, började höglönefacken inom LO att ifrågasätta om de löneökningar som de avstod från verkligen gynnade låglönefacken. Samtidigt började fack så som Metall att förlora en del av sina medlemmar till tjänstemannafack, vilket ökade bekymret.

Under samma period pressade arbetsgivarna på för decentraliserad och individualiserad lönesättning. Med framgång gick arbetsgivarna också mot löntagarfonderna, som var tänkta att skapas som en ideologisk och ekonomisk förlängning av den solidariska lönepolitiken. Fackföreningarna accepterade mer eller mindre kraven från arbetsgivarna.

Fackföreningarnas strategi skiftade obemärkt från en situation där intressen från de marknadsmässigt svagaste grupperna var de viktigaste till en situation där de starkaste i högre grad fick bestämma. En konsekvens var att några fack bröt sig ur de samordnade förhandlingarna. Det gjorde Metall 1983. Detta underminerade möjligheten för samordning mellan höglönefack och låglönefack, och anses ofta vara slutet på den solidariska lönepolitiken.[3]

Åren mellan 1981 och 1991 ökade löneskillnaderna mellan män och kvinnor något.[8]

LO använder dock fortfarande begreppet solidarisk lönepolitik.[9]

Se även

Källor

  1. ^ Nationalencyklopedin, Rehn–Meidner-modellen. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/rehn-meidner-modellen (hämtad 2017-05-05)
  2. ^ Den Svenska modellens ekonomiska politik : Rehn-Meidnermodellens bakgrund, tillämpning och relevans i det 21:a århundradet. Atlas Akademi. 2003. ISBN 9173891258. OCLC 249566412. https://www.worldcat.org/oclc/249566412 
  3. ^ [a b c] Lapidus, John. ”An odd couple: Individual wage setting and the largest Swedish trade union”. I Social Democracy and the Swedish welfare model, 2015. ISBN 978-91-86217-12-9.
  4. ^ [a b] ”svenska modellen - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/svenska-modellen. Läst 22 oktober 2017. 
  5. ^ Hj. G. Wallgren, red (1905). (på svenska)Industria (Stockholm: Svenska arbetsgifvareföreningen) (3). ISSN 0019-7440. 
  6. ^ Peter Gowan och Mio Tastas Viktorsson, Revisiting the Meidner Plan, Jacobin Magazine. https://jacobinmag.com/2017/08/sweden-social-democracy-meidner-plan-capital
  7. ^ 1955-, Johansson, Anders L., (1998). LO andra halvseklet : fackföreningsrörelsen och samhället. Atlas. ISBN 9189044304. OCLC 52813998. https://www.worldcat.org/oclc/52813998 
  8. ^ [a b] Per-Anders Edin, Katarina Richardson. ”FORSKNINGSRAPPORT 1999:2 Solidarisk lönepolitik, lönespridning och löneskillnader mellan män och kvinnor”. http://www.ifau.se/globalassets/pdf/se/to2000/fr99-2.pdf. Läst 22 oktober 2017. 
  9. ^ ”Solidarisk lönepolitik”. lo.se. http://www.lo.se/start/solidarisk_lonepolitik. Läst 24 september 2017. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Solidarisk_lönepolitik&oldid=41634053”