Spelkort

Från Wikipedia
Spelkort i en svensk kortlek.

Spelkort är kort som används för att spela kortspel med. En uppsättning spelkort som kan användas till kortspel kallas för en kortlek (lek, kortpacke). Ordet kort kommer från latinska charta som betyder pappersstycke.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Spelkorten tros ha sitt ursprung i Kina på 900-talet[1]. Det finns också en teori om att kortspel hade en föregångare i Romarriket.[2] Spelkorten kom via handelsvägar till Europa någon gång under medeltiden. En kortlek beskrevs första gången år 1377. Det var munken Johannes från Rheinfelden som skrev en 200 sidor lång rapport på medeltidslatin om hur människor i hans vardagsomgivning visade sina kortlekar. Johannes såg kortleken som en ordnad beskrivning av världen och dess maktstrukturer med kungen i toppen.[1] Vid denna tid hade kortspel blivit populärt i Europa och förbjöds av vissa makthavare. På 1400-talet började mer påkostade spelkort tryckas med träsnitt som hade symboler på temat svärd, klubbor, pokaler och mynt. På 1480-talet började man i Frankrike att trycka enklare och billigare spelkort där symbolerna förenklades till spader, klöver, ruter och hjärter, vilket blev stilbildande för nästan alla kortlekar.[1]1700-talet blev kortspel populärt i Sverige. En fransk kortlek från 1560-talet finns i Lunds historiska museum, funnen under kyrkans korbänkar.[3]

Typer av kortlekar[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera olika kortlekar som används till spel. Den totalt dominerande i Sverige (och många andra länder) är den fransk-engelska kortleken. Några andra kortlekar är tarotkortlek, killekortlek, spansk kortlek, tysk kortlek, italiensk kortlek och schweizisk kortlek. Det finns också särskilda kortlekar som bara används till vissa patenterade spel, till exempel UNO, Falling och Fluxx, eller till samlarkortspel som till exempel Magic: The Gathering.

Den vanligaste typen av spelkort i västvärlden är en standard 52-kortslek, lämplig för fransk stil, där den mest populära designen är den engelska stilen, följt av belgisk-genoesisk stil. Men många länder använder olika traditionella kortspel, inklusive de som passar för Tyskland, Italien, Spanien och Schweiz.[4] Tarotkort (ibland kallat Tarocks eller tarocchi) är en gammal typ av spelkort som fortfarande är mycket populär i Frankrike, Centraleuropa, Östeuropa och Italien. Anpassade tarotkort används också för att spå; inklusive att läsa tarotkort och spela kortspel. I Asien finns det också regionala kortspel som Japans hanafuda. Baksidan av korten är oftast dekorerad med mönster för att förhindra att spelare ser igenom och känna igen korten från baksidan genom små repor eller märken på baksidan.

Spelkort har många olika stilar, eftersom de kan produceras på beställning för tävlingar, kasinon och trollkarlar (ibland som ett "trick deck"), tillverkas som reklamprodukter, eller används som souvenirer, konstverk, undervisningsverktyg, eller varumärkesaccessoarer. Kort eller till och med enskilda kort samlas ibland som en hobby eller för sitt monetära värde. Kort kan också produceras för att byta ut däck eller samlarkortsspel eller som ett komplement till brädspel, men dessa kort betraktas vanligtvis inte som spelkort.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Spelkorten på bordet!”. Populär Historia (nr 12). 2004. http://www.popularhistoria.se/artiklar/korten-pa-bordet/. Läst 8 november 2013. 
  2. ^ Jerremalm, Ali m fl (1993). Trumf på hand: En historia om svenska spelkort. Stockholm: Kungliga Myntkabinettet. ISBN 978-91-7192-891-7. https://biblioteket.stockholm.se/titel/466565. Läst 1 augusti 2018 
  3. ^ Torgny, Ove (2003). Tio spel med spader kung: historia kring spelkort och kortspel. Stockholm: Bilda. Libris 9132940. ISBN 91-574-7484-2 
  4. ^ Sky88

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]