Träsnitt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Albrecht Dürers De fyra ryttarna
Guldkalven, handkolorerat träsnitt från 1400-talet
Tre kända skönheter av Utamaro

Träsnitt är en grafisk teknik där bilden ritas på den plana sidan av ett träblock (i Europa vanligtvis päron- eller alträ), och det som skall förbli ofärgat skärs bort med kniv, stickel och håljärn, så att som inte skurits bort kan användas för att färgat ytor i det färdiga trycket.

Tekniken användes i stor omfattning under medeltiden. En av de mest kända konstnärerna inom genren var Albrecht Dürer, vars serie med motiv från Apokalypsen 1498 är mycket berömd. Träsnittet blev vanligt vid slutet av 1300-talet vid tillverkningen av spelkort och blockböcker och hade vid mitten av 1400-talet blivit ett självständigt konstnärligt uttrycksmedel. Det äldsta bevarade daterade träsnitt utfördes 1423 av en S Kristoffer och förvaras i Manchester i England. [1] Träsnittet fick redan på 1400-talet konkurrens av kopparsticket, och kom att bli den billigare och enklare illutrationsmetoden av de båda, använd främst i folkligare bokupplagor. På 1700- och 1800-talet var träsnittet trycktekniken för de billiga handkolorerade kistebreven som såldes på enkla marknader. De nya illustrationsteknikerna xylografin och litografin trängde under början av 1800-talet nästan helt bort träsnittet, men tekniken upplevde en renässans på 1800-talet genom William Morris och andra.

Tekniken blev vanlig under 1900-talets första fjärdedel i verk av de tyska expressionisterna, till exempel Ernst Ludwig Kirchner och Erich Heckel, som med den lyckades skapa verk av en kraft och originalitet som inte uppnåtts sedan Dürer.

I Sverige under 1900-talet ser vi mästare i träsnitt som Carl Palme, Sven Ljungberg och Torsten Billman. Torsten Billman utvecklade under 1940-talet det så kallade grisailleträsnittet. Ett tonträsnitt med ett antal gråstockar och en svart-vit nyckelstock. Det var konsthistorikern Gunnar Jungmarker på Nationalmuseum som myntade begreppet grisailleträsnitt efter franskans gris för grå. J

Japanska träsnitt[redigera | redigera wikitext]

I framför allt Japan (till exempel genren ukiyo-e) och i Kina står konstarten fortfarande på hög nivå. I Europa inspirerades bland andra Vincent van Gogh och Carl Larsson i slutet av 1800-talet av samtida japanska färgträsnitt.

Den japanska träsnittskonsten har en historia sedan 700-talet och kom till Japan från Kina. Då framställdes religiösa bilder och texter i buddhistiska tempel och kloster. Under Edoperioden på 1600-talet utvecklades träsnitt till bli världsliga, och utges av kommersiella förläggare. Träsnittskonsten stod på topp från slutet av 1600-talet till senare delen av 1800-talet. Så småningom blev distriktet Kamigata i Edo dominerande för utgivningen.

De japanska träsnitten framställdes i en industriell process, som leddes av en förläggare (hammoto), som ägde ateljén och övervakade hela processen. Konstnären (gwakō) gavs i uppdrag att teckna en förlaga på ett tunt, handgjort och starkt papper med tusch och pensel. Teckningen övertogs därefter av träsnidaren (chokō), som skar ut motivet ur ett träblock av bergskörsbärsträd, eller om ett hårdare träslag behövdes för fina linjer, av japanskt pilträd. Teckningen klistrades fast på träblocket, varefter blocket skars ur med knivar, stickar och olika stämjärn.

Därefter gjordes av tryckaren (senōk) ett avtryck av huvudblocket för varje färg, varefter träsnidaren skar ut de olika blocken, olika blocken, vanligen sex-sju block per motiv. Sluttryckningen skedde i omgångar med den svarta konturteckningen först och därefter blocken med olika färger i en bestämd ordning. En upplaga, vanligen omkring 200 exemplar, kunde ta flera dagar att trycka. En samling tryckstockar kunde räcka till ett tusental exemplar, men blev efter hand slitna och de tryckta exemplaren sämre.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gunnar Wengström: De grafiska teknikerna, Nationalmusei småskrifter nr 2, Stockholm 1928