Supermassivt svart hål

Från Wikipedia
Version från den 28 juli 2013 kl. 23.55 av Maundwiki (Diskussion | Bidrag) (fixad wikilänk troligen?)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Supermassiva svarta hål är förmodade svarta hål med massa motsvarande miljoner eller miljarder gånger solens massa. De flesta, kanske alla, galaxer tros ha ett supermassivt svart hål i sitt centrum. Det gäller även vår galax Vintergatan, där objektet Sagittarius A* i centrum med största sannolikhet är ett supermassivt svart hål.

Supermassiva svarta hål utanför Vintergatan

Det finns ett handfull exempel på galaxer förutom Vintergatan, där man kan sluta sig till existensen av ett supermassivt hål genom det sätt stjärnor eller gas rör sig nära galaxens kärna. Två av dessa är Messier 31 och Messier 32. I ett större antal aktiva galaxer och kvasarer, visar sig det supermassiva hålet genom kärnans aktivitet, nämligen genom den enorma mängd strålning som kommer från centrum, vilken tros härstamma från gas som cirkulerar in i hålet. Man antar att de flesta ljusstarka galaxer har ett supermassivt svart hål, men att de flesta är i "inaktivt" läge där de inte drar till sig speciellt mycket materia.

Galaxer med dubbla supermassiva hål tros vara ett vanligt resultat då två galaxer slås samman. Två galaxer där allt tyder på att två supermassiva hål finns i centrum är Galax 4C 37.11 och OJ 287. Skulle två supermassiva svarta hål kollidera så skulle resultatet bli att starka gravitationsvågor uppstår.

I den enorma elliptiska galaxen NGC 4889 i Comahopen finns det som anses vara det största upptäckta supermassiva svarta hålet, med en massa motsvarande 21 miljarder gånger Solens massa.

Bildandet av supermassiva svarta hål

Det uppskattas att supermassiva svarta hål skapas om tillräckligt många stjärnor befinner sig på ett tillräckligt litet område i rymden eller tillräckligt många sugs in i ett ursprungligt svart hål, alternativt om flera svarta hål slås samman. De nödvändiga förutsättningarna för detta tros finnas allmänt i centrum av större galaxer. Teoretiska studier av kollapser av tunga stjärnor visar att extremt tunga stjärnor (flera hundra solmassor) kan kollapsa i sin helhet till svarta hål, vilket kunnat vara frön till supermassiva svarta hål. Så extremt tunga stjärnor tros bara kunnat bildas i frånvaro av grundämnen tyngre än helium, något som bara gällde den första tiden efter Big Bang.

Se även

Externa länkar