Hoppa till innehållet

Sydöklippsmyg

Från Wikipedia
Sydöklippsmyg
Förhistorisk
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljKlippsmygar
Acanthisittidae
SläktePachyplichas
ArtSydöklippsmyg
P. yaldwyni
Vetenskapligt namn
§ † Pachyplichas yaldwyni
AuktorMillener, 1988

Sydöklippsmyg[1] (Pachyplichas yaldwyni) är en förhistorisk utdöd fågel i familjen klippsmygar inom ordningen tättingar som tidigare förekom i Nya Zeeland.

Sydöklippsmygen var tyngst av alla klippsmygar, levande och utdöda. Dess form indikerar att den var starkt anpassad till ett markbundet liv. Den var troligen helt eller nästan oförmögen att flyga.

Fågeln beskrevs 1988 utifrån en tars funnen i Honeycomb Hill Cave på Sydön.[2] Lagrena där fågeln hittats är med hjälp av kol-14-metoden daterade till mellan 25.000 och 1.000 år sedan.[2] Fynd i Honeycomb Hill cave visar att arten levde samtidigt som tre andra arter klippsmyg, vilket tyder på att den troligen intog en unik ekologisk nisch som gjorde samlevnad möjligt. Den levde sannolikt i låglänta tempererade lövskogar med Podocarpaceae, men även mer höglänt i alpina buskmarker.[2]

Sydöklippsmygens markbundna leverne och dess flygoförmåga gjorde den mycket känslig för de invasiva djurarter som de polynesiska bosättarna förde med sig, framför allt polynesisk råtta.

Fågelns vetenskapliga namn hedrar Dr John Yaldwyn, chef över National Museum of New Zealand i Wellington, för sitt bidrag till fågelpaleontologin.

Artikeln bygger på en översättning från engelskspråkiga wikipedias artikel Stout-legged wren, läst 2016-06-03
  1. ^ Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter Arkiverad 18 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 2016-02-10
  2. ^ [a b c] Millener, P.R. (1988). ”Contributions to New Zealand's Late Quaternary avifauna. 1: Pachyplichas, a new genus of wren (Aves: Acanthisittidae), with two new species”. Journal of the Royal Society of New Zealand 18: sid. 383–406. doi:10.1080/03036758.1988.10426464.