Hoppa till innehållet

Siamang

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Symphalangus)
Siamang
Status i världen: Starkt hotad[1]
Siamang
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPrimater
Primates
UnderordningHaplorrhini
InfraordningSimiiformes
ÖverfamiljMänniskoartade
Hominoidea
FamiljGibboner
Hylobatidae
SläkteSymphalangus
Gloger, 1841
ArtSiamang
S. syndactylus
Vetenskapligt namn
§ Symphalangus syndactylus
AuktorRaffles, 1821
Utbredning
Hitta fler artiklar om djur med

Siamang (Symphalangus syndactylus) är en art i familjen gibboner och den enda arten i släktet Symphalangus.

Kännetecken

[redigera | redigera wikitext]

Som alla gibboner har arten en smal kropp, långa armar och ingen svans. Med en kroppslängd mellan 75 och 90 centimeter och en vikt mellan 8 och 13 kilogram är siamang den största och tyngsta gibbonen. Pälsen är svartfärgad hos bägge kön och det finns inte heller tydliga storleksskillnader. Kännetecknande är en stor säckartad strupe som hjälper djuret under dess högljudda sång – hos andra gibboner är säcken inte lika väl utbildad eller saknas helt. Det vetenskapliga namnet syftar på särdraget att andra och tredje tån vid bakfoten nästan är sammanvuxna (både Symphalangus och syndactylus betyder "hopvuxna fingrar", se även "syndaktyli").

Utbredning och habitat

[redigera | redigera wikitext]

Siamang förekommer på södra delen av Malackahalvön samt på Sumatra.[1] Siamang äter företrädesvis blad och löv, i motsats till arterna i de andra gibbonsläktena som lever i samma område, och därför är konkurrensen inte så stor. Habitatet utgörs av tropisk regnskog.

Levnadssätt

[redigera | redigera wikitext]

Arten lever liksom de andra gibbonerna i träd och är aktiv på dagen. För att röra sig framåt använder den antingen sina armar eller går på sina bakre extremiteter. De lever i monogama familjegrupper som består av ett föräldrapar och en till tre ungar. Varje grupp har ett revir.

Revirets gränser markeras med hjälp av sång. Hanne och hona sjunger tillsammans i komplexa duetter. Siamang sjunger vanligen senare på förmiddagen för att undvika förväxlingar med gibboner av andra släkten. Revir av siamang och individer från andra gibbonsläkten kan överlappas.

Födan utgörs huvudsakligen av blad och frukter, dessutom äter de även fågelägg och smådjur. Blad utgör huvuddelen i födan och därför har siamang mindre revir och utför kortare vandringar på dagen i jämförelse med de andra gibbonerna.

Efter sju till åtta månaders dräktighet föder honan en enda unge. Efter nästan två år slutar honan att ge di och de blir könsmogna efter 6 till 7 år. Ungarna har samma pälsfärg som de vuxna.

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Siamang kategoriseras av IUCN som starkt hotad (EN) vilket huvudsakligen beror på habitatförstöring genom skogsskövling. I viss mån jagas även djuret fortfarande.[1]

Siamang är ensam art i släktet Symphalangus. Kloss' gibbon kallas ibland "dvärgsiamang", då den också har helt svart päls, men den är inte närmare släkt med siamang, och placeras i släktet Hylobates.

Det skiljs mellan de två underarterna S. s. continentisMalackahalvön och S. s. syndactylusSumatra. Hos populationen på fastlandet är huvudet mindre i jämförelse med kroppen och deras storlek är också något mindre, i jämförelse med populationen på Sumatra.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 23 februari 2009.
  1. ^ [a b c] ”Symphalangus syndactylus” (på engelska). IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.1. International Union for Conservation of Nature and Natural Resources. 2015. https://www.iucnredlist.org/species/39779/17967873. Läst 18 februari 2024. ”This species is threatened by forest conversion and opportunistic collection for pet trade on Sumatra, where both of these threats extend to populations in national parks and protection forests (O’Brien et al. 2004). […] Forests, where they remain, are extremely fragmented. Coffee plantations present an increasing threat (O’Brien and Kinnaird 2003).” 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]