Tritium
Tritium (av grekiskans tritos = den tredje) är en isotop av väte med två neutroner förutom protonen, alltså totalt tre kärnpartiklar (nukleoner). Isotopen betecknas 3H eller T. Det upptäcktes 1934 av M. L. E. Oliphant, Paul Harteck och Ernest Rutherford.[1]
Egenskaper
Till skillnad från deuterium är tritium radioaktivt. Isotopen avger betastrålning med mycket låg energi, 18,6 keV, och har en halveringstid på 12,33 år[2][3]. Den låga energin gör att en Geigerräknare inte kan användas för att upptäcka tritium.
Framställning
Tritium bildas i de övre luftlagren genom inverkan av kosmisk strålning, och den totala halten av tritium i Jordens atmosfär har uppskattats till ca 6 gram. Genom reaktion med luftens syre bildas olika typer av tungt vatten (THO eller T2O) som sedan kan delta i vattnets normala kretslopp i naturen. Tritium kan även framställas genom neutronbestrålning av vissa litiumlegeringar. [1]
Atombombsproven i atmosfären på 1960-talet orsakade stora utsläpp av tritium i miljön.[4]
Användning
Tritium används i armbandsur med luminiscerande visare och självlysande nyckelringar som fungerar som markörer.
Tritium används även som spårämne, som bränsle i termonukleära reaktioner (fusioner), för täthetsbestämning m.m. Det utnyttjas också för radioaktiv åldersbestämning av t. ex. grundvatten och för att undersöka regnvattnets vägar i marken.[1]
Se även
Källor
- ^ [a b c] Bra Böckers lexikon, 1980.
- ^ Nordling, C. & Österman, J (1999). Physics Handbook for Science and Engineering. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-00823-6
- ^ Comprehensive Review and Critical Evaluation of the Half-Life of Tritium, National Institute of Standards and Technology
- ^ ”Tritium”. aquatic research. http://www.novaquatis.eawag.ch/organisation/abteilungen/wut/schwerpunkte/umweltisotope/methoden/tritium_EN?print=1.
