Tyska arbetarpartiet

Från Wikipedia
Version från den 2 november 2015 kl. 18.09 av Dnm (Diskussion | Bidrag)

Tyska arbetarpartiet (tyska: Deutsche Arbeiterpartei, DAP) kallades det parti (väl att skilja från det sudettyska parti med samma namn som på 1910-talet var representerat i Österrikes parlament, riksrådet) som den 5 januari 1919 grundades i Bayerns huvudstad München, av den före detta cafémusikern och låssmeden Anton Drexler.

Historia

Adolf Hitlers medlemskort i DAP.

Partibildningen var en fortsättning på Drexlers och journalisten Karl Harrers i oktober 1918 stiftade Arbeiter-Ringe/Deutschen Arbeiterverein, och dess huvudsyfte var att nå ut till nationellt sinnade arbetare (vilka Drexler räknade till medelklassen) med sitt völkisch-nationalistiska budskap. Till partiet slöt sig strax medlemmar ur det högerradikala så kallade Thulesällskapet i samma stad, bland dem ingenjören och ekonomen Gottfried Feder, författaren Dietrich Eckart, arkitekten Alfred Rosenberg och officeren och frikåristen Rudolf Hess.

Ideologi

Partiet, som till sin karaktär var starkt nationalistiskt, var uttalat antisemitiskt, antikapitalistiskt, antiproletärt och antimarxistiskt, och motsatte sig därför kraftfullt försöken att upprätta en bayersk socialistisk rådsrepublik 1919, liksom Versaillesfördraget och, vad de ansåg, "novemberförbrytarna" och deras skapelse, Weimarrepubliken. Då partiet inte accepterade parlamentarismen och demokratin som styrelseform, ställde det av princip inte heller upp i allmänna val.

DAP blir NSDAP

Efter den före detta korpralen Adolf Hitlers inträde i partiet (då det enligt egen uppgift ska ha haft ett femtiotal medlemmar) skiftade det 1920 namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP) på Hitlers initiativ och nazistflaggan togs fram av densamma. Den 24 februari samma år antogs de så kallade 25 teserna med krav om en ny tysk "folkstat". År 1921 övertog Hitler partiledarskapet med diktatoriska befogenheter, i enlighet med den så kallade führerprincipen. Under denna tid förändrades partiet från politisk diskussionsklubb till aktiv partiverksamhet med uttalade maktambitioner, något som också nådde sin kulmen 1923 genom det misslyckade statskuppförsök i München (se ölkällarkuppen), varvid partiet förbjöds. Det legaliserades åter 1925, efter löften om verkan på författningsenlig grund.

Referenser

Webbkällor

Litteratur i urval

  • Göran Dahl: Radikalare än Hitler?, Stockholm 2006
  • Jan Olof Olsson: Rivna fanor: Människor och händelser kring 1919, Stockholm 1975