Vanadinit

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vanadinit
Vanadinit
KategoriVanadatmineral
GruppSupergrup apatit, apatitgruppen
Strunz klassificering08.BN.05
Kemisk formelPb5(VO4)3Cl
FärgLjusröd, orangeröd, rödbrun, brun, gul,grå eller färglös
FörekomstsättPrismatisk eller nodulär
KristallstrukturHexagonala, dipyramidalt 6/m
SpaltningIngen
BrottOjämnt till mussligt
HållbarhetSpröd
Hårdhet (Mohs)2½–3[1]
GlansHarts- till hornartad
Ljusbrytningnω=2,416, nε=2,350
Dubbelbrytningδ=0,066
Optisk karaktärEnaxlig (-)
TransparensTransparent, genomskinlig eller opak
FluorescensIngen
StreckfärgBlekt röd eller gul, vit
Specifik vikt6,8–7,1

Vanadinit, eller vanadinblymalm, är ett ganska sällsynt mineral som bildar gula eller röda hexagonala kristaller. Mineralet bildats genom oxidation av blymineraliseringar innehållande till exempel galenit.

Etymologi och historia[redigera | redigera wikitext]

Vanadinit upptäcktes först i prov från Zimapan, Hidalgo i Mexiko år 1801. Mineralet namngavs av Friedrich Wöhler efter dess innehåll av grundämnet vanadin.[2]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Vanadinit förekommer huvudsakligen i Mexiko, Chile, Arizona samt i Sibirien, Skottland och Spanien. Det finns på enstaka platser i Sverige, till exempel i Bölets mangangruvor (Vretgruvan)[3] i Västergötland.

Det uppträder endast som ett resultat av kemiska förändringar i redan existerande material och betraktas därför som ett sekundärt mineral.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Mineralet används för framställning av vanadinföreningar. Det är en av de viktigaste industriella malmmineralen för metallen vanadin, men också en mindre källa för utvinning av bly.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Meyers varulexikon, Forum, 1952
  1. ^ [1] Handbbok of mineralogy
  2. ^ Per Enghag (1998), Jordens grundämnen och dess upptäckt. Några viktiga teknikmetaller, Industrilitteratur, sidan 120, ISBN 91-7548-511-7
  3. ^ L-H Hedin, M Jansson (2007), Mineral i Sverige, ISBN 978-91-88528-58-2 sid 135

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]