Vokalbrytning

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Vokalbrytning är inom historisk lingvistik en diftongering av en kort vokal i vissa sammanhang. Diftongering av vokaler är ett vanligt fenomen i många typer av ljudförändringar, men termen brytning används i första hand inom studiet av germanska språk.

Nordiska språk[redigera | redigera wikitext]

I fornnordiskan skedde brytning av äldre urnordiska *e > *ea > *ia om följande stavelse innehöll ett /a/, och *e > *eo > *io > iɔ̄ om följande stavelse innehöll ett /u/, på grund av u-omljud, en vokal som senare gick förlorad i fornnordiskan på grund av synkope.[1]

  • urnord. *hertan > fn. *hiarta > sv. hjärta, jf. obrutna tyska Herz
  • urnord. *helpan > fn. *hialpa > sv. hjälpa, jf. obrutna tyska helfen
  • urnord. *ferðuʀ > fn. fiǫrðr > sv. fjord (fjärd har stamvokalen från fornsvenska genitivformen fiærdhar[2])
  • urnord. *skelduʀ > fn. skiǫldr > sv. skjöld (nuvarande stavning sköld), jf. obrutna tyska Schild

I vissa fall slog inte brytningen igenom över hela språkområdet, så att *eka utvecklades till *ek i västnordiska språk och *iak i östnordiska språk, jämför svenska jag med nynorska eg.

Fornengelska[redigera | redigera wikitext]

Fornengelskan genomgick brytning av *i > *io; *e > *eo och *a > *ea, före /l/ eller /r/ och en efterföljande konsonant, eller före /h/.

  • *kald- > feng. ceald > eng. cold ’köld’
  • *erþe- > feng. eorþe > eng. earth ’jord’
  • *nǣh > feng. nēah > eng. near ’nära’
  • *sæh > feng. seah > eng. saw ’såg’

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wessén, Elias (1969). Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 11 
  2. ^ Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok. Lund 1922.

Källor[redigera | redigera wikitext]