Vokalskiftet i yngre fornsvenska

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Vokalskiftet i yngre fornsvenska är den förändring i uttalet av långa vokaler som till stor del ägde rum under yngre fornsvensk tid, men med början före 1375. Den kallas ibland den stora vokaldansen.[1] Ett antal förändringar i fornsvenskan skedde ungefär samtidigt; merparten av vokalförändringarna skedde under 1300-talet och fram till 1400-talets slut.[2] I Eufemiavisorna från början av 1300-talet är rim som saar ('sår') och var ('var') och badha ('båda') och skadha ('skada') rätt vanliga. Det visar att skillnaden mellan det långa [aː] och det korta [a] inte var särskilt stor vid den tiden. Språkljudet [aː] hade ännu inte övergått till att bli [oː].[3]

De långa vokalfonemen förändrades på två olika sätt. Dels ändrades ljudkvaliteten hos tre av dem, och dels förlängdes ett par av dem så att det blev nya långvokalsfonem.[4]

Förändring av långvokalerna [aː], [oː] och [uː][redigera | redigera wikitext]

Tidigast förändrades den gamla långvokalen [aː] till att bli ett å-liknade ljud. Förändringen började i söder och kom till Mellansverige under den senare delen av 1300-talet. Även det korta [a]-ljudet förändrades i vissa positioner, och gick också mot att bli ett långt å-ljud, och således kom till exempel [aː] i 'bater' (båt) att få sitt nutida uttal.[4]

Att [aː] förändrades och kom närmare [oː] (som i fornsvenska uttalades som ett nutida 'å') gjorde att det gamla fonemet /o/ kom närmare det nya uttalet 'å'. Vid ungefär samma tid som förändringarna av uttalet av de tre vokalerna a, o och u skedde, blev ett ursprungligt kort a förlängt i många kortstaviga ord, som [baka] > [bɑːka] och [fara] > [fɑːra]. Då uppstod en ny långvokal [ɑː]. Det som tidigare hade uttalats som [oː] hade inte kvar sitt gamla uttal, utan uttalades som det gamla [uː] (som motsvarade det uttal som [u] har i tyska). Detta medförde att uttalet av fonemet /u/ vid slutet av 1400-talet övergick till att bli /ʉ/, som är det nutida uttalet i till exempel 'hus'.[2]

Vokalfonem i det mellansvenska standardspråket, efter Engstrand (1999).[5]

Noga taget har fonemet /ʉ/, när det är långt, i standardsvenska kommit att realiseras närmast som en främre vokal [ʉ̟] snarare än en central vokal [ʉ].[5] I vissa perifera språkliga varieteter som finlandssvenska bibehålls dock en central realisation, [ʉ].[6]

Kedjeförskjutning av vokaler[redigera | redigera wikitext]

Den gemensamma dansk/svensk/norska övergången [ɑː] > [ɔː] var en nödvändig förutsättning för den svensk/norska kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler.[7] Förändringar av detta slag brukar kallas push chain. Med det menas en ljudförändring, som i fallet med de fornsvenska vokalerna innebar att förändringen [aː] > [åː] sköt på den närliggande vokalen [oː], så att dess ljudvärde förändrades uppåt i munhålan till [uː]. När denna vokal i sin tur utsattes för tryck försköts den nedåt–framåt och blev [ʉ],[2][8] och senare ofta [ʉ̟][5].

Det är mycket ovanligt att de fonetiska särdrag som fonemet /ʉ̟/ har i svenska ger fonematisk status.[9] Detta är ett starkt argument för att denna kedjeförskjutning av vokaler är en push chain där förändringen [uː] > [ʉː] (och > [ʉ̟ː]) sker sist.[9] Den alternativa hypotesen är pull chain. En pull chain skulle ha initierats av [uː] > [ʉː]. Eftersom platsen för det gamla [uː] då skulle bli tom, skulle de andra bakre vokalerna ha dragits upp, varav namnet ”pull chain”. Men det är osannolikt att svenska och norska spontant skulle ha utvecklat sina mycket ovanliga u‑ljud som ett första steg i en kedjeförskjutning.[9] Detta talar för push chain‑hypotesen.[9]

Den första förlängningen av korta vokaler[redigera | redigera wikitext]

Innan långt [aː] blev långt [oː] förlängdes det korta [a] till långt [aː] i aka och aker och blev sedan [oː]; ([oːka], [oːker]).[4]

Den andra förlängningen av korta vokaler[redigera | redigera wikitext]

Förlängning av [a] i kortstaviga ord[redigera | redigera wikitext]

När väl förändringen av långt [aː] till långt [oː] hade skett, förlängdes kort a, när det efterföljdes av kort konsonant, från [a] till [ɑː], som har ett mer bakre uttal än det ursprungliga [a]. Exempel på denna förlängning är bland annat [baka] > [bɑːka] och [fara] > [fɑːra].[10]

Förlängning av [o] i kortstaviga ord[redigera | redigera wikitext]

Förlängning av kort [o] skedde i en del kortstaviga ord, till exempel i 'kol', 'son' och 'sova'. Den nya långvokalen fick inte exakt samma uttal som det å-ljud som uppkommit vid uttalsförändringen av det tidigare långa a. Istället fick nya vokalen en mer ö-liknande klang: kôl, sôn och sôva. Den nya vokalen fick fonematisk status i och med att man nu kunde bilda minimala ordpar som exempelvis kôlkål.[11] Denna vokal har fått beteckningen svenskans tionde vokal.[12]

Förlängning av [a] framför rn och [o] framför rd och rn[redigera | redigera wikitext]

  • Ljudet [a] förlängdes under senare delen av 1300-talet framför rn, som i barn, kvarn. Det fick också det bakre uttalet [ɑː].
  • Ljudet [o] förlängdes också framför rn, som i korn, och framför rd, som i ord, och uttalet blev [uː].[13]

Förändring av ljudkvaliteteten hos korta vokaler[redigera | redigera wikitext]

  • Vokalerna [i], [y] och [u] förändrades framför r och framför l. Vokalen [i] blev [e] och då blev exempelvis hirþi till herdhe, vokalen [y] blev [ø], alltså blev till exempel fylghia till følghia, vokalen [u] blev [o], och exempelvis duldi blev dolde.[14] Den korta vokalen [e] förlängdes framför rd till att bli [eː].
  • Framför ng, rd och ld förändrades [a] till [o], till exempel [lang] > [long] 'lång', [harð] > [horð] 'hård', [halda] > [holːa] 'hålla'.[4] Den korta vokalen [o] förlängdes framför rd till att bli [oː].

Ljudförkortningar hos tidigare långa vokaler som medför push chain[redigera | redigera wikitext]

När de överlånga stavelserna försvann uppstod ett kort [u] i ett antal ord som förut hade lång vokal, t.ex. bonde och ost. Detta medförde en förändring av det korta [u], som nu blev ljudet [ʉ]. Då uppkom minimala ordpar som bonden–bunden. När överlång stavelse förkortades uppkom också kort [o], bland annat i ord som gått, åska och åtta. Det ursprungliga korta [o]-ljudet i till exempel gott, komma försköts då nedåt–framåt i munhålan och blev [ô], som i denna sin korta form blev en variant av svenskans tionde vokal, som är lång i till exempel sôva. Det korta [ô] kunde nu ingå i minimala ordpar som gôttgått.[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Widmark, Gun (2001). Det språk som blev vårt. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur. ISBN 91-85352-29-2 
  2. ^ [a b c] Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 148-149. ISBN 91-44-03911-5 
  3. ^ Wessén, Elias (1969). Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 71 
  4. ^ [a b c d] Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 148. ISBN 91-44-03911-5 
  5. ^ [a b c] Olle Engstrand, ”Swedish” i Handbook of the International Phonetic Association – A guide to the use of the International Phonetic Alphabet. Camebridge 1999 (digital utgåva 2003). Sidorna 140–142.
  6. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 127 och 128. [1]
  7. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 133.
  8. ^ Widmark, Gun (2001). Det språk som blev vårt. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur. sid. 133-134. ISBN 91-85352-44-6 
  9. ^ [a b c d] Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 129 och 130.
  10. ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 149. ISBN 91-44-03911-5 
  11. ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 148–149. ISBN 91-44-03911-5 
  12. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 130.
  13. ^ Wessén, Elias (1969). Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 75 
  14. ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 151. ISBN 91-44-03911-5 
  15. ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 152. ISBN 91-44-03911-5 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-03911-5 
  • Wessén, Elias (1969). Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Stockholm: Almqvist & Wiksell