Svensk fonologi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Svensk fonologi beskriver fonologin i svenska språket. Fonologin studerar hur språkljuden fungerar inom språksystemet, medan fonetiken studerar både fysiska (akustiska) egenskaper samt externa drivkrafter som, till exempel, sociala faktorer.

En av fonologins huvuduppgifter är att identifiera vilka ljud som inom ett givet språk som är betydelseskiljande. I svenska språket är till exempel /p/ och /b/ betydelseskiljande språkliga enheter, det vill säga de är fonem. Detta kan visas med hjälp av så kallade minimala par, det vill säga ord som enbart skiljer sig åt när det gäller ett enda ljud. Om dessa ord då betyder olika saker eller har olika funktion, vilar den betydelseskillnaden på det enda ljudet, det vill säga skillnaden är fonematisk inom det studerade språket. Ett minimalt par som visar på att /p/ och /b/ är fonem i svenskan är "park" och "bark". Ljudskillnader som är fonematiska i ett språk, kan i ett annat språk vara uttalsvarianter, det vill säga allofoner. Det svenska fonemet /p/ har till exempel en uttalsvariant som förekommer efter /s/; jämför uttalet av /p/ i "park" och "spark". Efter /s/ uttalas /p/ utan aspiration. Det går dock inte att finna några ord som skiljer sig betydelsemässigt åt i svenska enbart beroende på om /p/ uttalas med eller utan aspiration, så i svenskan är aspiration inte fonematisk. I andra språk i världen, till exempel thai eller quechua är däremot aspiration fonematisk. Fonologin har också en viktig uppgift i att fastställa vilka uttalsvarianter som förekommer för ett givet fonem, samt att identifiera under vilka förhållanden dessa varianter uppstår.

I svenskan används relativt många vokaler, sammanlagt 23 monoftonger; dock sammanfaller kort ”e” och ”ä” i många dialekter, och /ə/ i slutet av gosse är ett reducerat ”e”. Bland konsonanterna finns den ovanliga och mycket växlande frikativan /ɧ/] (som i ”skjuta” eller ”garage”).

Ett stort problem för personer som studerar svenska är en viss brist på standardiserat uttal. Uttalet av vokaler och av vissa konsonanter (i synnerhet sibilanter som s i ”sus” och ɕ i ”tjut”) uppvisar markanta olikheter i högre ansedda dialekter och sociolekter. Prosodin kan skilja sig drastiskt mellan sydsvenskt och norrbottniskt uttal, som i sin tur skiljer sig avsevärt från uttalet i Dalarna, på Gotland, i Mälardalen och i Finland.

Högspråket skiljer sig i uttal från många regionala dialekter, som i vissa fall är att betrakta som separata språk, då de har andra ordförråd och annan grammatik. I dialekter förekommer även till exempel kort vokal + kort konsonant.

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Som många andra germanska språk har svenskan kort och lång variant av samtliga vokaler.[förtydliga] Generellt markeras det i betonade stavelser genom stavning med påföljande dubbel konsonant vid kort vokal och enkel konsonant vid lång[förtydliga], i många av dialekterna vilket inte förekommer i rikssvenskan.[förtydliga] eftersom betonade stavelser i svenskan alltid är långa (kort vokal+lång konsonant eller tvärtom).[förtydliga] I obetonade stavelser är både vokal och konsonant korta. Till exempel, ”glas – glass”, ”tak – tack”, ”möt – mött”.[förtydliga] Två vokalfonem uttalas lägre då de följs av /r/. Kort och långt /ö/ uttalas som [ɶ] respektive [ɶː] innan /r/; kort och långt /ä/ uttalas i denna kontext som [æ] och [æː].[1][förtydliga]

Standardsvenskans vokalfonem med allofoner
fonem
(IPA)
grafem lång allofon kort allofon allofon i komplementär distribution med huvudallofonen
/i/ ⟨i⟩ [iː] vit [ɪ] vitt
/e/ ⟨e⟩ [eː] be [e] bett
/ɛ/ ⟨ä⟩, ⟨e⟩ [ɛː] nät [ɛ] nätt [æː] här [æ] värk
/y/ ⟨y⟩ [yː] ny [ʏ] nytt
/ø/ ⟨ö⟩ [øː] köl [ø] köld [œː] mör [œ] mörk
/ʉ̟/ ⟨u⟩ [ʉ̟] hut [ɵ] hutt
/u/ ⟨o⟩ [uː] bon [ʊ] bonde
/o/ ⟨å⟩, ⟨o⟩ [oː] låt [ɔ] lott
/ɑ/ ⟨a⟩ [ɑː] sal [a] salt

[2] [3]

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

Svenskt uttal av konsonanter är likt uttalet i de flesta andra germanska språk. Några konsonanter har ”hårda” och ”mjuka” ljud. Konsonanterna är hårda när de följs av en bakre vokal (a o u å), och mjuka när de följs av en främre (e i y ä ö). /t/, /n/, /l/ och i viss mån /d/ uttalas dentalt (med tungan snuddandes vid tänderna istället för mot hårda gommen). /r/ + en dental konsonant (/t, d, n, l, s/) uttalas i många dialekter som en retroflex konsonant [ʈ, ɖ, ɳ, ɭ, ʂ] i mellersta, västra och norra Sverige, men i mindre utsträckning i de södra och finlandssvenska dialekterna. Sammansmältning sker såväl inom ord som mellan ord. Alltså dras /r/ och /s/ respektive /n/ ihop i dagligt tal när man säger ”herr Nilsson” och ”går sakta”. Sj-ljudet /ɧ/; uttalas i de norra och finlandssvenska dialekterna [ʂ] [4]. I många dialekter, från Småland och uppöver samt i Finland, finns även ett tjockt /l/ [ɽ] som även kan ersätta [ɖ] i vissa dialekter.

Klusiler
segment
(IPA)
grafem exempel
p p ”spola”
b b ”bra”
t t ”tand”
d d ”dag”
k k ”kort”
g g ”gas”

Det finns två versioner av klusiler; aspirerade och oaspirerade. Oaspirerade förekommer efter frikativor. Jämför ”spalt” och ”palt”.

Frikativor
segment
(IPA)
grafem exempel
f f ”föl”
v v ”vak”
s s ”sen”
ɧ, ʂ sj m.fl. ”sju”, ”stjärna”, ”skjul”
se kommentarer för dialektala avvikelser
j j, g, gj, hj, lj, dj ”jacka”, ”göra”, ”gjuta”, ”hjälpa”, ”ljus”, ”djup”
ɕ tj, k ”tjur”, ”kind”
ʂ rs, sj m.fl. ”fars”, ”kors”, ”sjuk”
h h ”hård”
Vibranter
segment
(IPA)
grafem exempel
r, ʁ r ”rak”

/r/ kan ibland uttalas som [ɾ] i dagligt tal.

Lateraler
segment<
(IPA)
grafem exempel
l, ɽ l ”lila”, ”bli”
Nasaler
segment
(IPA)
grafem exempel
m m ”mun”
ɱ m ”amfibie”
n n ”nål”
ŋ ng ”stång”
ɳ rn ”barn”, ”torn”
Retroflexer
segment
(IPA)
grafem exempel
ʈ rt ”torrt”, ”kort”
ɖ rd ”mord”, ”borde”
ɳ rn ”barn”, ”torn”
ɭ rl ”porla”, ”pärla”
ʂ rs ”fars”, ”kors”

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rosenquist (2007), s. 8-9
  2. ^ Garlén, Claes (1988). Svenskans fonologi. Lund: Studentlitteratur. sid. 60. ISBN 91-44-28151-X 
  3. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. Stockholms universitet. http://www.su.se/polopoly_fs/1.85723.1334922502!/menu/standard/file/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 26 juni 2017. 
  4. ^ Lindblad, Per (2005). Taltranskription 

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]

  • Rosenqvist, Håkan (2007). Uttalsboken: svenskt uttal i praktik och teori. 1. uppl. Stockholm: Natur & Kultur