Vokalskiftet i yngre fornsvenska

Lägg till länkar
Från Wikipedia

Vokalskiftet i yngre fornsvenska är den förändring i uttalet av långa vokaler som till stor del ägde rum under yngre fornsvensk tid, men med början före 1375. Den kallas ibland den stora vokaldansen.[1] Den engelska motsvarigheten kallas The Great Vowel Shift. Ett antal förändringar i fornsvenskan skedde ungefär samtidigt; merparten av vokalförändringarna skedde under 1300-talet och fram till 1400-talets slut.[2] I Eufemiavisorna från början av 1300-talet är rim som saar ('sår') och var ('var') och badha ('båda') och skadha ('skada') rätt vanliga. Det visar att skillnaden mellan det långa [a:] och det korta [a] inte var särskilt stor vid den tiden.[3]

De långa vokalfonemen förändrades på två olika sätt. Dels ändrades ljudkvaliteten hos tre av dem, och dels förlängdes ett par av dem så att det blev nya långvokalsfonem.[4]

Förändring av långvokalerna [a:], [o:] och [u:]

Tidigast förändrades den gamla långvokalen [a:] till att bli ett å-liknade ljud. Förändringen började i söder och kom till Mellansverige under den senare delen av 1300-talet. Även det korta [a]-ljudet förändrades i vissa positioner, och gick också mot att bli ett långt å-ljud, och således kom till exempel [a:] i 'bater' (båt) att få sitt nutida uttal.[4]

Att [a:] förändrades och kom närmare [o:] (som i fornsvenska uttalades som ett nutida 'å') gjorde att det gamla fonemet /o/ kom närmare det nya uttalet 'å'. Vid ungefär samma tid som förändringarna av uttalet av de tre vokalerna a, o och u skedde, blev ett ursprungligt kort a förlängt i många kortstaviga ord, som [baka] > [bɑ:ka] och [fara] > [fɑ:ra]. Då uppstod en ny långvokal [ɑ:]. När [o:] inte hade kvar sitt gamla uttal, utan uttalades som det gamla [u:] (som motsvarade det uttal som [u] har i tyska), medförde det att uttalet av fonemet /u/ vid slutet av 1400-talet övergick till att bli /ʉ/, som är det nutida uttalet i till exempel 'hus'.[2]

Vokalfonem i det mellansvenska standardspråket, efter Engstrand (1999).[5]

Kedjeförskjutning av vokaler

Den gemensamma dansk/svensk/norska övergången [ɑ:] >[ɔ:] var en nödvändig förutsättning för den svensk/norska kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler.[6] Förändringar av detta slag brukar kallas push chain. Med det menas en ljudförändring, som i fallet med de fornsvenska vokalerna innebar att förändringen [a:] > [å:] sköt på den närliggande vokalen [o:], så att dess ljudvärde förändrades uppåt i munhålan till [u:]. När denna vokal i sin tur utsattes för tryck försköts den nedåt–framåt och blev [ʉ].[2][7]

Den första förlängningen av korta vokaler

Innan långt [a:] blev långt [o:] förlängdes det korta [a] till långt [a:] i aka och aker och blev sedan [o:]; ([o:ka], [o:ker]).[4]

Den andra förlängningen av korta vokaler

Förlängning av [a] i kortstaviga ord

När väl förändringen av långt [a:] till långt [o:] hade skett, förlängdes kort a, när det efterföljdes av kort konsonant, från [a] till [ɑ:], som har ett mer bakre uttal än det ursprungliga [a]. Exempel på denna förlängning är bland annat [baka] > [bɑ:ka] och [fara] > [fɑ:ra].[8]

Förlängning av [o] i kortstaviga ord

Förlängning av kort [o] skedde i en del kortstaviga ord, till exempel i 'kol', 'son' och 'sova'. Den nya långvokalen fick inte exakt samma uttal som det å-ljud som uppkommit vid uttalsförändringen av det tidigare långa a. Istället fick nya vokalen en mer ö-liknande klang: kôl, sôn och sôva. Den nya vokalen fick fonematisk status i och med att man nu kunde bilda minimala ordpar som exempelvis kôl–kål.[9] Denna vokal har fått beteckningen svenskans tionde vokal.[10]

Förlängning av [a] framför rn och [o] framför rd och rn

  • Ljudet [a] förlängdes under senare delen av 1300-talet framför rn, som i barn, kvarn. Det fick också det bakre uttalet [ɑ:].
  • Ljudet [o] förlängdes också framför rn, som i korn, och framför rd, som i ord, och uttalet blev [u:].[11]


Förändring av ljudkvaliteteten hos korta vokaler

  • Vokalerna [i], [y] och [u] förändrades framför r och framför l. Vokalen [i] blev [e] och då blev exempelvis hirþi till herdhe, vokalen [y] blev [ø], alltså blev till exempel fylghia till følghia, vokalen [u] blev [o], och exempelvis duldi blev dolde.[12] Den korta vokalen [e] förlängdes framför rd till att bli [e:].
  • Framför ng, rd och ld förändrades [a] till [o], till exempel [lang] > [long] 'lång', [harð] > [horð] 'hård', [halda] > [hol:a] 'hålla'.[4] Den korta vokalen [o] förlängdes framför rd till att bli [o:].

Ljudförkortningar hos tidigare långa vokaler som medför push chain

När de överlånga stavelserna försvann uppstod ett kort [u] i ett antal ord som förut hade lång vokal, t.ex. bonde och ost. Detta medförde en förändring av det korta [u], som nu blev ljudet [ʉ]. Då uppkom minimala ordpar som bonden–bunden. När överlång stavelse förkortades uppkom också kort [o], bland annat i ord som gått, åska och åtta. Det ursprungliga korta [o]-ljudet i till exempel gott, komma försköts då nedåt–framåt i munhålan och blev [ô], som i denna sin korta form blev en variant av svenskans tionde vokal, som är lång i till exempel sôva. Det korta [ô] kunde nu ingå i minimala ordpar som gôtt–gått.[13]

Referenser

  1. ^ Widmark, Gun (2001). Det språk som blev vårt. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur. ISBN 91-85352-29-2 
  2. ^ [a b c] Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 148-149. ISBN 91-44-03911-5 
  3. ^ Wessén, Elias (1969). Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 71 
  4. ^ [a b c d] Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 148. ISBN 91-44-03911-5 
  5. ^ Handbook of the International Phonetic Association, s. 140-142
  6. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 133.
  7. ^ Widmark, Gun (2001). Det språk som blev vårt. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur. sid. 133-134. ISBN 91-85352-44-6 
  8. ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 149. ISBN 91-44-03911-5 
  9. ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 148-149. ISBN 91-44-03911-5 
  10. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 130.
  11. ^ Wessén, Elias (1969). Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 75 
  12. ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 151. ISBN 91-44-03911-5 
  13. ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. sid. 152. ISBN 91-44-03911-5 

Tryckta källor

  • Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-03911-5 
  • Wessén, Elias (1969). Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Stockholm: Almqvist & Wiksell 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Vokalskiftet_i_yngre_fornsvenska&oldid=42272630”