Waterloo (1970)
| Waterloo (Ватерлоо) | |
| Genre | Krig Drama |
|---|---|
| Regissör | Sergej Bondartjuk |
| Producent | Dino De Laurentiis |
| Manus | H.A.L. Craig Sergej Bondartjuk Vittorio Bonicelli Mario Soldati |
| Skådespelare | Rod Steiger Christopher Plummer Orson Welles m.fl. |
| Originalmusik | Nino Rota Wilfred Josephs |
| Fotograf | Armando Nannuzzi |
| Klippning | Richard C. Meyer |
| Produktionsbolag | Mosfilm Dino de Laurentiis Cinematografica |
| Distribution | Columbia Pictures Paramount Pictures |
| Premiär | 26 oktober 1970 |
| Speltid | 123–134 minuter |
| Land | Italien Sovjetunionen |
| Språk | Engelska |
| Budget | £12+ miljoner |
| IMDb SFDb Elonet | |
Waterloo är en historisk krigsdramafilm från 1970, regisserad av Sergej Bondartjuk och producerad av Dino De Laurentiis.[1][2] Filmen var en samproduktion mellan Italien och Sovjetunionen.[3]
Handling[redigera | redigera wikitext]
Våren år 1814 står Franska kejsardömet inför nederlag i händerna på sjätte koalitionen och landets kejsare Napoleon tvingas i exil på den lilla ön Elba av sina generaler och fiender.
Cirka tio månader senare återvänder han till Frankrike för att återta tronen från landets nye kung Ludvig XVIII och landets trupper under fältmarskalk Michel Ney som skickats söderut för att arrestera honom byter sida.
Efter att Napoleon återtagit makten i Frankrike får han reda på att hans fiender har förklarat krig mot honom och han gör sig redo att marschera med en armé in i Belgien och besegra den anglo-allierade armén under Hertigen av Wellington och den preussiska armén under Gebhard Leberecht von Blücher.
Sommaren 1815 marscherar Grande Armée in i nuvarande Belgien och vinner slaget vid Ligny men lyckas inte vinna vid Quatre-Bras, den 18 juni besegras Napoleons armé i det avgörande slaget vid Waterloo.
Roller i urval[redigera | redigera wikitext]
| Rod Steiger | – Napoleon |
| Christopher Plummer | – hertigen av Wellington |
| Orson Welles | – Ludvig XVIII |
| Jack Hawkins | – Sir Thomas Picton |
| Virginia McKenna | – Charlotte Lennox |
| Dan O'Herlihy | – Michel Ney |
| Sergo Zakariadze | – Gebhard Leberecht von Blücher |
| Ian Ogilvy | – Sir William Howe De Lancey |
Produktion[redigera | redigera wikitext]
Filmen spelades in i studio i Rom, på det kungliga slottet i Caserta och utanför Uzjhorod i sovjetrepubliken Ukraina.[4][5]
Historiska fel i filmen[redigera | redigera wikitext]
I Waterloo finns det många anmärkningsvärda fel som inte inträffade i verkligheten::
När Napoleons generaler kom och krävde hans abdikation var fältmarskalk Soult med i scenen men i verkligheten krigade han mot Wellington i södra Frankrike.
Ett annat fel i filmen är den stora balen som britterna enligt filmen höll i ett fint balrum innan de ger sig ut på fältet mot fransmännen. I verkligheten var britterna i en lada.[6]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ ”Waterloo (1970)” (på engelska). https://letterboxd.com/film/waterloo/. Läst 26 juli 2020.
- ^ Ebert, Roger. ”Waterloo movie review & film summary (1971) | Roger Ebert” (på engelska). rogerebert. https://www.rogerebert.com/reviews/waterloo-1971. Läst 26 juli 2020.
- ^ Pitogo, Heziel (18 juni 2015). ”Waterloo: The Movie That Used 15,000 Real Soldiers as Extras” (på engelska). WAR HISTORY ONLINE. https://www.warhistoryonline.com/war-articles/waterloo-the-movie-that-used-15000-real-soldiers-as-extras.html. Läst 26 juli 2020.
- ^ ”Waterloo: the epic 1970 movie” (på brittisk engelska). Mark Pack. 7 januari 2015. https://www.markpack.org.uk/110409/waterloo-epic-1970-movie/. Läst 26 juli 2020.
- ^ ”Waterloo: My my, Napoleon did surrender rather like this” (på engelska). The Guardian. 10 september 2009. http://www.theguardian.com/film/2009/sep/10/waterloo-orson-welles-reel-history. Läst 26 juli 2020.
- ^ Foulkes, Nick. (2006). Dancing into battle: a social history of the Battle of Waterloo. Weidenfeld & Nicolson. ISBN 978-0-297-85078-6. OCLC 69022014. https://www.worldcat.org/oclc/69022014. Läst 26 juli 2020