Orson Welles

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Orson Welles
Orson Welles, 1937. Foto: Carl Van Vechten.
Orson Welles, 1937. Foto: Carl Van Vechten.
Född George Orson Welles
6 maj 1915
Kenosha, Wisconsin, USA
Död 10 oktober 1985 (70 år)
Los Angeles, Kalifornien, USA
Aktiva år 1934–1985
Maka Virginia Nicholson (1934–1940)
Rita Hayworth (1943–1948)
Paola Mori (1955–1985)
Partner Dolores del Río (1938–1941)
Oja Kodar (1966–1985)
Betydande roller
Charles Foster Kane i En sensation (1941)
Harry Lime i Den tredje mannen (1949)
Hank Quinlan i En djävulsk fälla (1958)
Signatur
Orson Welles signature.svg
IMDb SFDb
Orson Welles 1938.
Orson Welles som den korrumperade polisen Hank Quinlan i En djävulsk fälla (1958).
Sergej Bondartjuk och Orson Welles 1969.

George Orson Welles, född 6 maj 1915 i Kenosha i Wisconsin, död 10 oktober 1985 i Los Angeles i Kalifornien, var en amerikansk skådespelare, regissör, manusförfattare och producent, som arbetade inom teater, radio och film. Hans mest kända film är En sensation (Citizen Kane, 1941) som ofta ansetts som den bästa filmen genom tiderna.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

George Orson Welles föddes i Kenosha, Wisconsin, av modern Beatrice (född Ives; 1882 eller 1883, död 1924) och fadern Richard Hodgdon Head Welles (född 1873, död 1930). Orson Welles far var uppfinnare och fabrikör, tills spriten tog överhanden och den alkoholiserade fadern försvann ur hans liv. Modern var pianist, men dog när Welles var nio år. Men redan innan moderns död hade Orson Welles fått en beskyddare, läkaren Maurice Bernstein. Denne såg till att han fick börja i Todd School i Woodstock, Illinois.

I skolan fick Orson Welles sitt första möte med teatern. Redan vid tolv års ålder spelade han titelrollen i Shakespeares Julius Caesar, som Welles även regisserade, allting med stor framgång. Femton år gammal reste han till Irland för teaterstudier vid Gate Theatre i Dublin. Han hade ett stort självförtroende och var duktig på att ta för sig och såg snabbt till att han fick ledande roller vid teatern. När han reste tillbaka till USA förväntade han sig att Broadway skulle ta emot honom med öppna armar, men han blev väldigt besviken när så inte skedde och reste istället till Marocko.

Där hade han tagit på sig uppgiften att redigera Shakespeares samlade verk. Tillbaka igen i New York 1934 lyckades han på olika sätt bli medlem av Katherine Cornells teatergrupp och följde med på deras turné. 1935 träffade han John Houseman och tillsammans med honom satte han upp Shakespeares Macbeth. Alla roller spelades av svarta och handlingen utspelade sig på Haiti istället för Skottland.

Framgången fortsatte med en uppsättning av Dr. Faustus av Christopher Marlowe, med Welles själv i titelrollen. 1937 kunde han och John Houseman öppna sin Mercury Theatre, och de satte där upp Julius Caesar i modern tappning. Welles fick snart rykte om sig som en sensationsmakare; på söndagkvällen den 30 oktober 1938 spelade han upp en radiopjäs baserad på H.G. Wells bok Världarnas krig. Han inledde pjäsen som om det rörde sig om en nyhetssändning om att rymdvarelser skulle ha invaderat Grovers Mills, New Jersey, och orsakade därmed panik bland allmänheten - många flydde sina hem.

År 1939 kom han till Hollywood. Han började först skriva på ett manuskript efter Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, men han övergav det och började arbetet på En sensation. Det var tänkt att filmen skulle ha premiär i februari 1941, men premiären sköts upp flera månader, eftersom tidningsmagnaten William Randolph Hearst, på vilken rollkaraktären Kane delvis byggde, utövade sitt stora inflytande för att bannlysa filmen; bland annat förbjöd han allt omnämnande om filmen i sina tidningar. Förbudet hävdes senare och istället började Hearst-tidningarna att angripa filmen. En sensation hade premiär på biograferna i maj 1941 och Welles skrev därmed filmhistoria.

Hans nästa film var De magnifika Ambersons (1942), men hans konstnärliga frihet blev beskuren och hans fortsatta karriär som regissör kom att bli en ständig kamp mot oförstående producenter. Många av de senare filmer han regisserade blev kommersiella fiaskon, och Welles tog sin tillflykt till Europa, där han var bosatt 1948-1975.

Som skådespelare gjorde han en av sina allra bästa roller som Harry Lime i Den tredje mannen (1949).

I sitt andra av tre äktenskap var han åren 1943-1948 gift med skådespelerskan Rita Hayworth; deras stormiga äktenskap fyllde skvallerspalterna. I äktenskapet föddes dottern Rebecca (f. 1944, d. 2004).

Welles var mycket omskriven i pressen på grund av sin betydande dryckenskap och omåttliga matvanor - vid sin död vägde han närmare 175 kilo. Han älskade lyx, kvinnor och stora cigarrer.

Orson Welles aska begravdes i Ronda i Andalusien.

Filmografi i urval[redigera | redigera wikitext]

År Filmtitel Regissör Manusförfattare Producent Skådespelare/röst Noter
1937 The Spanish Earth Ja Berättarröst
1940 Skeppsbrottet vid den öde ön Ja Berättarröst (ej krediterad)
1941 En sensation Ja Ja Ja Ja Originaltitel: Citizen Kane
Manus i samarbete med Herman J. Mankiewicz
1942 De magnifika Ambersons Ja Ja Ja Ja Berättarröst
1943 Farlig medpassagerare Ja Ja Ja Ja Ej krediterad för varken manus, regi eller produktion
1944 Jane Eyre Ja
1944 Hollywood dansar och ler Ja Spelar sig själv
1946 I morgon och för alltid Ja
1946 Främlingen Ja Ja Ja Ej krediterad för manus
1946 Duell i solen Ja Berättarröst (ej krediterad)
1947 Lady från Shanghai Ja Ja Ja Ja
1948 Macbeth Ja Ja Ja Ja
1949 Den tredje mannen Ja
1949 Skälmarnas furste Ja
1950 Svarta rosen Ja
1952 Othello Ja Ja Ja Ja
1955 Napoleon - soldat och kejsare Ja
1955 Herr Satan själv Ja Ja Ja Även art director och kostymdesign
1956 Moby Dick Ja
1956 I Love Lucy Ja TV-serie, avsnittet "Lucy Meets Orson Welles"
1957 Djävulsranchen Ja
1958 Lång, het sommar Ja
1958 En djävulsk fälla Ja Ja Ja
1958 Vikingarna Ja Berättarröst (ej krediterad)
1958 Himlens rötter Ja
1959 Brottslig drift Ja
1959 Färja till Hongkong Ja
1960 David och Goliath Ja
1960 Austerlitz Ja
1961 Konungarnas konung Ja Berättarröst (ej krediterad)
1962 Processen Ja Ja Ja
1963 Hotel International Ja
1963 Ro.Go.Pa.G. Ja delen "La ricotta"
1965 Falstaff Ja Ja Även kostym
1966 Brinner Paris? Ja
1966 En man för alla tider Ja
1967 Casino Royale Ja
1968 En odödlig historia Ja Ja Ja
1969 Slaget vid Neretva Ja
1970 Brevet till Kreml Ja
1970 Vackert, brorsan! Ja Berättarröst
1970 Moment 22 Ja
1970 Waterloo Ja
1973 B som i bluff Ja Ja Ja Spelar sig själv
1974 Tio små negerpojkar Ja Röst
1975 Rikki-Tikki-Tavi Ja Röst
1976 De fördömdas resa Ja
1979 Mupparna Ja
1980 Shogun Ja TV-miniserie, berättarröst
1980 Tajna Nikole Tesle Ja
1981 Det våras för världshistorien, del 1 Ja Berättarröst
1986 The Transformers: The Movie Ja Röst

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ TT Spektra (2 augusti 2012). ”'Studie i brott' världens bästa film”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/studie-i-brott-varldens-basta-film_7390752.svd. Läst 1 januari 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]