Berberfalk

Från Wikipedia
Berberfalk
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningFalkfåglar
Falconiformes
FamiljFalkar
Falconidae
SläkteEgentliga falkar
Falco
ArtBerberfalk
F. pelegrinoides
Vetenskapligt namn
§ Falco pelegrinoides
AuktorTemminck, 1829
Synonymer
  • Falco peregrinus pelegrinoides
  • Hierofalco pelegrinoides
  • Rhynchodon pelegrinoides

Berberfalk (Falco pelegrinoides) är en medelstor falk, nära besläktad med pilgrimsfalk och allt oftare kategoriserad som en underart till denna.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Berberfalken är mycket lik pilgrimsfalken, men är i genomsnitt mindre. Honan mäter 36–39 centimeter och har ett vingspann på 89–98 centimeter, medan den mindre hanen mäter 33-37 med ett vingspann på 76-86. Berberfalken är också ljusare än pilgrimsfalken.[1] Den har ofta gulbrun anstrykning på undersidan och rostfärgad nacke, men detta är svårt att se. Ungfåglar har brun ovansida och strimmig undersida, ljusare än hos unga pilgrimsfalkar.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Berberfalken har traditionellt delats in i två underarter med följande utbredning:

Huruvida berberfalken utgör en egen art eller inte är mycket omtvistat. Trenden är att den allt mer betraktas som en underart till pilgrimsfalken.[2][3][4] Motiveringen är att berberfalken inte är tillräckligt distinkt vare sig morfologiskt, genetiskt eller geografiskt.[5] DNA-studier visar på ett mycket litet genetiskt avstånd gentemot övriga underarter till pilgrimsfalken, men också att detta avstånd är lika stort babylonicus och peregrinoides emellan.[6][7] Det verkar också oklart huruvida pilgrimsfalk av underarten brookei och berberfalken verkligen häckar sympatriskt i Marocko, som tidigare tagits som ett argument för att de skulle utgöra två olika arter.[8][7]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Berberfalken häckar i klippig halvöken och österut även i bergstrakter, men främst på lägre nivåer. Den uppträder som pilgrimsfalken, lever av liknande föda och placerar sitt bo på en klippavsats.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Internationella naturvårdsunionen IUCN behandlar inte längre berberfalken som egen art, varför dess hotstatus inte bedöms.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 120-121. ISBN 978-91-7424-039-9 
  2. ^ [a b] Birdlife International 2016 Falco peregrinus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  5. ^ Rodríguez, B., Siverio, F., Siverio, M. & Rodríguez, A. (2011) Variable plumage coloration of breeding Barbary Falcons Falco (peregrinus) pelegrinoides in the Canary Islands: do other Peregrine Falcon subspecies also occur in the archipelago? Bulletin of the British Ornithologists' Club 131(3): 140–153
  6. ^ White, C. M., Sonsthagen, S. A., Sage, G. K., Anderson, C. & Talbot, S. L. (2013) Genetic relationships among some subspecies of the Peregrine Falcon (Falco peregrinus L.), inferred from mitochondrial DNA control-region sequences. Auk 130(1): 78−87
  7. ^ [a b] White, C.M., Cade, T.J. & Enderson, J.H. (2013) Peregrine Falcons of the World. Lynx Edicions, Barcelona.
  8. ^ Schollaert, V. & Willem, G. (2000) Taxonomy of the Peregrine Falco peregrinus/Barbary Falcon F. (peregrinus) pelegrinoides complex in Morocco. Bulletin of the African Bird Club 7(2): 101–103.