Förvaltarskap
Förvaltarskap är ett svenskt rättsinstitut, som kan beslutas av tingsrätten för den som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom.[1] Rättsinstitutet ersatte år 1989 institutet omyndigförklaring.
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Till stöd för förvaltarskap ska alltid finnas läkarintyg eller likvärdig utredning. När rätten meddelar ett beslut om anordnande av förvaltarskap, ska den samtidigt förordna en förvaltare att utföra uppdraget. Den som är ställd under förvaltarskap kallas huvudman i sitt förhållande till förvaltaren. Om förvaltarskap inte längre behövs ska det upphöra. Sådant beslut fattas av tingsrätten.
Förvaltare eller gode man[redigera | redigera wikitext]
Skillnaden mellan godmanskap och förvaltarskap är att förvaltaren inte är beroende av den enskildes samtycke för sina åtgärder utan handlar på eget ansvar i den enskildes intresse och för dennes räkning. Inte heller är domstolens anordnande av förvaltarskap beroende av att den enskilde samtycker till åtgärden. En annan skillnad är att den som har god man behåller sin rättshandlingsförmåga, det vill säga möjligheten att själv sluta avtal med mera, medan den som har en förvaltare förlorar rättshandlingsförmågan på de områden som förvaltaren övertar. Viktigt är dock att förvaltare alltid utgår ifrån den enskildes intresse som samtycke eller förmodat samtycke enllgt lagtexten i Föräldrabalken. Gode män ej heller förvaltare äger besluta över huvudman. Att förvaltaren kan företräda huvudmans intresse utan att fråga och kan upphäva avtal huvudman ingått som förvaltaren ej medgivit är ett skydd för huvudman. För godmanskap gäller ej det kravet. Även huvudman med förvaltare kan dock företa egna rättshandlingar förutsatt förvaltares kännedom och medgivande. För det fall förvaltaren ej ger medgivande, vägrar medgivande i vad hör till individens grundläggande rättigheter i Sverige som myndig över 18 år faller dennes beslut utom förordnandet som förvaltare och gäller ej. Information om att huvudman 'fråntas rättshandlingsförmåga' stämmer således ej och risk för missbruk. Förvaltare och gode män åtar uppdrag som lekmän, 'medmänniskor' utan utbildning, handledning, tillsyn i vad gäller annat än ekonomisk redovisning av överförmyndarnämnden i de allra flesta kommuner. Förvaltare och gode män håller kontakter och sköter angelägenheter kring huvudman och tar kontakter om de har intryck eller får kännedom att förbättringar behövs för huvudman. Beslutar aldrig i boende, rörelsefrihet, eget förfogande av egen inkomsts eller livsinkomst som huvudman har rätt att förfoga över. Över vissa belopp åt gången kräver vanligen överförmyndarens godkännande. I höga åldrar kan lagen tolkas annorlunda. Egna utgifter för sina behov behöver ej sparas av god man eller förvaltare inför en längre levnad. Föräldrabalken säger inget om att förvaltare eller gode män kan avgöra eller förhindra eget förfogande till utgifter utöver t.ex. basala kommunalt subventionerade vårdinsatser i vårdboende. Rörelsefrihet gäller oinskränkt för individen. Kallas permissioner om vårdansvariga för omsorg och medicinskt ansvariga finner att sker utan risk för den det gäller att de kan behålla sitt ansvar. Om ej journalförs och de kan ej hållas ansvariga. Under fri tid utom vårdenheter har de dock inget ansvar för att vårdinsatser ges. Om huvudman har egna ekonomiska tillgångar att förfoga för sina behov, för gott leverne, hör det till individens fri- och rättigheter förvaltare ej kan frånta med vad sägs om rättshandlingsförmåga vilket följer av vanliga fri- och rättigheter för varje myndig individ utan endast medgiva. I annat fall aktualiseras fråga om diskriminering på grund av ålder och/eller diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Förvaltarskap innebär ej att förvaltaren kan vidta annat än i huvudmans intresse som förutsätts vara samtycke eller förmodat samtycke. Det utgör i sådant fall en tvångsåtgärd emot huvudmans väl och önskan och sådan åtgärd får endast fattas enligt särskilt förfarande av särskilda professioner till gagn och skydd för den det gäller. Sedan 1989 Förvaltarskapslagen är varje individ över 18 år myndig och behåller rösträtten som före dess fråntogs när jämställdes med minderåriga under förmyndare.
Funktioner[redigera | redigera wikitext]
Förvaltarskapet kan indelas i att bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Hur omfattande förvaltarskapet ska vara beslutas av rätten i varje enskilt fall. Såvida inte domstolen beslutar särskilt att förvaltarskapet ska omfatta det så behåller huvudmannen rätten att ingå avtal om tjänst eller annat arbete samt rätten att själv disponera över tillgångar denne själv förtjänat genom eget arbete eller får (med villkoret att egendomen inte skall omfattas av förvaltarens rådighet) genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande efter att förvaltarskapet inrättats.
Användningen av förvaltarskap ska vara restriktiv. Förvaltarskap får inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp. Förvaltarskap anordnas framför allt för vuxna med utvecklingsstörning, personer med åldersbetingade psykiska störningar och personer som lider av vissa psykiska störningar. Även allvarligt drogmissbruk kan ge anledning att anordna förvaltarskap.
Förvaltaren har inom ramen för förvaltaruppdraget ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget. Den enskilde har dock kvar den rättsliga handlingsförmågan beträffande bland annat arbetsinkomster, och behåller även sin rösträtt. Med förvaltarens samtycke får den enskilde dessutom företa rättshandlingar även i angelägenhet som omfattas av förvaltaruppdraget enligt 11 kap 7 - 10 §§ Föräldrabalken.[2]