Inavel

Inavel har varit vanligt inom europeiska kungahus, inte minst inom huset Habsburg. Figuren visar Karl II av Spaniens släktträd.

Inavel är fortplantning där föräldrarna är nära besläktade med varandra. Inavel kan stärka både positiva och negativa egenskaper hos föräldrarna till avkomman och används bland annat medvetet inom djuravel, och kallas då ibland linjeavel.

Det är vanligt att avkomman belastas av negativa resultat i form av exempelvis latenta sjukdomar, ärftliga missbildningar eller försämrat immunförsvar. Detta beror på att flertalet genetiska mutationer är skadliga och att varje individ erhåller ett anlag för varje given egenskap från vardera förälder. Om båda föräldrarna bär på samma anlag ökar sannolikheten att detta överförs till avkomman. Risken för hjärtfel, utvecklingsstörning och missbildningar ökar alltså markant vid inavel, vilket i sin tur ofta medför att livslängden förkortas.

Det är endast vid i flera led upprepad fortplantning mellan syskon, halvsyskon, kusiner och/eller mellan förälder och avkomma som man brukar tala om inavel.

För en population med några tiotal individer finns stor risk för inavel, men den minskar kraftigt med populationens ökande antal individer, eftersom den genetiska variationen ökar med populationen. Vissa grupper av djur tycks ha ett bättre skydd mot de negativa effekterna av inavel än andra. Hit hör exempelvis årstidsfiskar bland de äggläggande tandkarparna, vilka naturligt lever i små geografiskt väl åtskilda grupper, med starkt begränsade möjligheter för grupperna att förena sig med varandra. ^{[källa behövs]} Inom vargforskningen råder skilda meningar över populationsmängden för att motverka inavel, en sida menar att antalet vargar i svenska stammen bör vara minst 1000 vargar för en hållbar genetisk utveckling. En annan sida anser att 210 vargar räcker i stammen med tillskott av nya genuppsättningar genom import.

Bland människor förekommer inavel främst i mindre och geografiskt isolerade samhällen eller inom vissa kulturer där giftermål mellan släktingar används som ett medel att behålla egendom inom familjen. Ungefär en miljard människor beräknas leva i kulturer där kusingifte är vanligt. Europeiska kungligheter har också en tradition att gifta sig med släktingar. Inte minst inom ätten Habsburg förekom giftermål mellan nära släktingar, vilket tros vara en orsak till Karl II av Spaniens fysiska och mentala handikapp.

Vissa forskare/författare hänför inavel till "positiv slumpmässig parning" (engelska positive assortative mating). Genotyperna hos närbesläktade individer, till exempel kusiner, är sannolikt mer lika än hos två slumpmässigt valda individer i populationen.

Inavel i Sverige

I Sverige är äktenskap och sexuellt umgänge förbjudet mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Sexuellt umgänge mellan halvsyskon är dock tillåtet och halvsyskon kan få ingå äktenskap med varandra efter tillstånd av länsstyrelsen i det län där en sökande är folkbokförd. Länsstyrelsen ska först ska ha inhämtat yttrande i frågan från Socialstyrelsen enligt 2 kap. 3 § äktenskapsbalken (1987:230) jämförd med 15 kap. 1 § samma balk (1987:230).

Enligt kyrkolagen, från 1686, måste alla svenska äktenskap registreras. Kusingiften var sällsynta mellan 1686 och 1820-talet, de krävde dispens från kungen och förekom mest hos adeln. 1844 krävdes inte längre dispens och kusingiftena blev 2,5 till tre gånger fler.

Studier av mitokondriellt DNA har visat att inavel mellan människor är tämligen ovanligt i Sverige ur ett historiskt perspektiv.

Inavel och demografi

Enstaka studier visar att det är vanligare inom vissa grupper med äktenskap mellan nära släktingar, jämfört med andra grupper i Sverige. Professor Alan Bittles menar att inaveln under sent 1800-tal i Skellefteå påtagligt ökade risken för ärftliga sjukdomar som Sjögrens syndrom och neuropati.

En studie utförd i Botkyrka kommun 1998 visade att andelen barn med svår mental retardation, SMR, (IQ lägre än 50) var högre än hos jämförelsepopulationen. Prevalensen för SMR var förhöjd i hela kommunen, men för barn med icke-europeiska/nordamerikanska föräldrar var prevalensen 54% högre än för barn med europeiska/nordamerikanska föräldrar boende i kommunen. Skillnaden skulle enligt studien kunna bero på den skilda förekomsten av giftermål mellan släktingar. I studien framhölls att giftermål mellan släktingar kan vara en faktor av betydelse för prevalensen av SMR i Sverige – i regioner med stor andel invånare av icke-europeiskt/icke-nordamerikanskt ursprung.

I en studie av Statens Folkhälsoinstitut anges att det kan finnas högre andel kusingiften bland romer i Sverige och att detta kan ge hälsokonsekvenser i gruppen.

Medicinsk risk vid släktäktenskap

Norska Folkhälsoinstitutet (Folkehelseinstituttet i Norge) kom 2007 fram med en rapport [1] över de medicinska riskerna vid släktäktenskap. Rapporten kom fram till bl.a följande slutsattser:

För barn i kusinäktenskap är riskökningen i följande storleksordning:

• Dödfödsel: 60 procent

• Plötslig spädbarnsdöd (i första levnadsåret): 150 procent

• Medfödda missbildningar: 100 procent

• Dödsfall från ett år och upp till vuxenålder: 75 procent

• Dessa resultat är statistiskt säkra och bygger inte på tillfälligheter.

När det gäller medfödda missbildningar har norska Folkhelseinstitutet endast uppgifter för missbildningar och sjukdomar som är synliga vid födseln och saknar uppgifter om sjukdomar som visas senare i livet.

Se även

• Endogami
• Förbjudna led
• Genetisk variation
• Heteros
• Inavelsdepression
• Incest
• Konsangvinitet
• Sexuell förökning, särskilt om självbefruktning
• Självpollinering