Ahnenerbe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ahnenerbes emblem
"Heinrichsfeier" år 1938: Heinrich Himmler lägger en krans på kejsaren Henrik I:s grav i stiftskyrkan i Quedlinburg.

Ahnenerbe (tyska Förfädernas arv), fullständigt namn Forschungsgemeinschaft Deutsches Ahnenerbe e.V., var en nationalsocialistisk forskningsstiftelse, grundad av Reichsführer-SS Heinrich Himmler, Hermann Wirth och Walter Darré den 1 juli 1935. Ahnenerbe var en organisatorisk del av SS, och dess syfte var antropologisk och kulturell forskning om de germanska folkens ursprung. I verkligheten sysslade organisationen med att nyproducera myter och att ta fram skräddarsydda bevis för Adolf Hitlers rasistiska idéer.[1] År 1939 hade Ahnenerbe 137 tyska forskare och vetenskapsmän på lönelistan och avlönade ytterligare 82 hjälparbetare, filmare, fotografer, konstnärer, skulptörer, bibliotekarier, laboratorietekniker, kamrerer och sekreterare.[2]

Efter andra världskrigets utbrott 1939 utförde medlemmar av Ahnenerbe plundring av utvalda museiföremål inom erövrade territorier. Dessa föremål transporterades till Tyskland.[3]

Forskningen bedrevs först i en slottsliknande villa i Dahlem i Berlin, tidigare ägd av en judisk familj.[4] Sommaren 1943 flyttade verksamheten ut från Berlin, bland annat till den lilla orten Waischenfeld i norra Bayern. Ahnenerbe största avdelning, Sven Hedin Reichsinstitut für Innerasienforschung (Sven Hedins Riksinstitut för forskning kring inre Asien), flyttade 1943 till Schloss Mittersill i närheten till Salzburg.[5] På slottet Wewelsburg i östra Nordrhein-Westfalen hade SS ett utbildningscentrum för officerare, med ett museum ordnat av Ahnenerbe.[6] Expeditioner för att dokumentera hällristningar organiserades bland annat till Bohuslän i Sverige.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pringle 2007, s. 16–17
  2. ^ Pringle 2007, s. 17
  3. ^ Pringle 2007, s. 218–219
  4. ^ Pringle 2007, s. XI (bildsida)
  5. ^ Pringle 2007, s. 291
  6. ^ Pringle 2007, s. 61–62
  7. ^ Pringle 2007, s. 76ff

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]