Andreas Gryphius

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Andreas Gryphius (1616-1664).

Andreas Gryphius, född 2 oktober 1616 i Glogau, död 16 juli 1664, var en varmt religiös tysk barockförfattare.

Gryphius var den så kallade första schlesiska skolans största poetiska geni, och växte upp i 30-åriga krigets skugga och förde därpå ett kringa flackande liv ända till 1650, då han, redan känd som poet och lärd sog sig toll ro som syndikus i sin födelsestad Glogau. Han hade dessförinnan 1648 erbjudits en professur i Uppsala. Den pessimism och dödsfixering, som på grund av krigsupplevelserna blev grundtemat och Gryphius, gav sig väsentligen till uttryck i hans lyrik, Sonn- und Feiertags-Sonette och Kirchhofsgedanken samt i hans dramtik på 1640-talet, Leo Arminius oder Fürstenmord, Cardemio und Celinde samt Carolus Stardus oder die ermordete Majestät. Hans dramatik är tydligt influerad av Seneca den yngre och den nederländska klassicismen, särskilt Pieter Corneliszoon Hooft och Joost van den Vondel. På senare år, då stämningen i hans dikting ljusnade, grep Gryphius an med sång- och lustspelsdikting på rent folklig grund med verk som Absurda comica oder Herr Peder Squenz, Horribilicrifax och dubbelkomedien på schlesisk dialekt Das verliebte Gespenst och Die geliebte Dornrose. Gryphius betydelse ligger främst som dramatiker, där han med djärva grepp i de borgerliga samhällsskikten gav första dråpslaget mot de kringresande teatertruppernas primitiva Haupt- und Staats-spektakel och hävdade dramats rätt skom konstverk.[1]

Ett urval av Grypius lyrik utgav under titeln Das dunkle Schiff (1916).[1]


Fåfänglighet

Du ser varthelst du ser, fåfänglighet på jorden.
Vad en idag byggt upp rivs av en annan ner.
Där städer ligga nu, i framtiden man ser
på ängar herdebarn i lek med fårahjorden.
All praktfull blomstring skall förtrampas vad det lider;
det som stoltserar nu, är aska snart och ben.
Här varar intet, inga verk av brons och sten
och lyckan av idag blir sorgelåt omsider.
Dåd som fått ryktens glans skall som en dröm förgå.
O skulle tidens lekverk Människan bestå?
Ack vad är allt som här vi högst och dyrast akta
om inte intighet: vind, skugga, rök och stoft,
ängsblommor, som förgå med färger och med doft.
Vad evigt är kan ännu ingen här betrakta!

Översättning Johannes Edfelt

Afton

En dag har flytt. Och natten svingar ut sin fana
bland stjärnehärar. Trötta människor vända
hem från skog och mark. På djurs och fåglars bana
blott ensamheten ruvar. Tiden är till ända.
Som ljuset nyss dog bort, långt förr än man kan ana,
du, jag, och allt vi se skall draga bort kanhända.
Snart skall till hamnen våra lemmars farkost lända.
Mig synes livet likna mest en rännarbana.
Och ändå, Gud, låt intet här mitt fall bereda,
ej prakt, ej prål, ej lust, ej ångest mig förleda!
Din evigt klara glans må lysa framför mig!
Låt själen vaka, då min trötta kropp har somnat.
Och när den sista dagens afton mig välkomnat,
lyft mig då upp, o Gud, ur mörkrets dal till dig.

Översättning Erik Blomberg

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932