At-Tawba

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Verserna 9:32–33[ifrågasatt uppgift] ur en Koran från 700- eller 800-talet. (Utvald bild)

At-Tawbah (arabiska:: سورة التوبة, Sūratu at-Tawbah, "Ånger"), också känd som Al-Bara'ah ("Ultimatum"), är den nionde suran i Koranen. Den är en av de sista medinska surorna, och det är den enda suran i Koranen som inte börjar med basmalan.

Vers nummer fem i At-Tawbah har ibland kallats Svärdets Ayah ("Svärdversen") och är en av de mest omdiskuterade verserna i Koranen.

"När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig." (Qur'an 9:5)

Vissa menar att den uppmanar till Jihad asghar (krig). Detta syftar dock enligt Muhammad Asads kommentar inte på villkorslös krigföring i största allmänhet, utan bör läsas i sin kontext. Traditionen säger att Muhammed skrev denna i samband hans fälttåg omkring år 630 (9 året efter hidjra) för slaget vid Tabuk som ändå inte blev av, och kan beröra omständigheter omkring detta. Historiker har ifrågasatt dessa omständigheter, eftersom slaget inte har historiskt stöd utöver islamisk tradition. Asad tolkar texten att gälla en specifik situation i ett redan pågående krig mot en grupp människor som gjort skyldiga till fördragsbrott och aggression under tiden för fälttåget från Medina till Tabûk.[1] Texten används emellertid flitigt av islamister som förevändning att använda fysiskt våld mot icke-muslimer, och dit kan även andra riktningar av islam räknas till "otrogna", t.ex. ahmadiyya och ismailiter. Det är svårt att veta hur många procent av muslimerna det är som anser att texten gäller idag och hur många som förkastar den, och vem som ska äga tolkningsföreträde. Koranverser från de första åren i Mecka motsäger budskapet om fysiskt våld, men senare bekräftar det och så gör även hadither, vilka bekräftar dödandet av icke-muslimer.

"Det finns inget tvång i religionen," (Qur'an 2:257)

"Döda dem varhelst ni påträffar dem och driv dem ut från varje plats, från vilken de driver ut er, för frestelse är värre än dråp, men strid ej mot dem vid det fridlysta templet, med mindre de strider mot er därstädes, och strider de mot er, så döda dem! Sådan blir de otrognas lön." (Qur'an 2:187)

"När ni möter dem, som är otrogna, så halshugg dem, tills ni anställt ett blodbad bland dem! Slå dem då i bojor!" (Qur'an 47:4)

"Ni ska bekämpa dem, för GUD kommer att straffa dem i era händer, förödmjuka dem, ge er seger över dem, och lugna de troendes hjärtan." (Qur'an 9:14)

Vissa moderata, reformivrande muslimska teologer hävdar att de fredliga surorna från Mecka ger en rättare version av islam än de medinaka, men majoriteten hävdar att senare uppenbarelser ersätter de tidigare, enligt läran om naskh. Inte sällan framhålls Mecka-suror som argument för att islam är tolerant och fridfullt, medan större delen av sharia-praktiserande 'umma tror på ersättningsteologin, och dess konsekvenser för mänskliga rättigheter.

En annan omdiskuterad del är ayah 29, som också bekräftas i hadither:

"Kämpa mot dem [djihad] som, trots att de [förr] fick ta emot en uppenbarad Skrift [judar och kristna], varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud - [kämpa mot dem] till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten." (Qur'an 9:29)

Denna speciella skatt, jizya, som kristna och judar (dhimmi) enligt Koranen tvingas betala till muslimska härskare har debatterats och uppfattas av många som tydligt diskriminerande. Även hinduer och sikher har tvingats betala jizya, och detta praktiseras i flera länder.

Se vidare[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Korantexter översatta av Mohammed Knut Bernström eller K V Zetterstén

  1. ^ Mohammed Knut Bernström (2000). Koranens budskap. Stockholm: Proprius. Sid. 241f 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]