Dhimmi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En dhimmi (arabiska: ذمّي) ibland även stavat zhimmi, är, enligt klassisk islamisk rättslig (shari'a) och politisk litteratur, en jude eller kristen som lever i en muslimsk stat och åtnjuter statens beskydd. Termen betyder bokstavligen "skyddad person" och kommer etymologiskt från dhimma, "att vara omhändertagen". De som teologiskt och historiskt har omfattats av denna särställning är anhängare av de abrahamitiska religionerna, vars religioner tolkats som uppenbarade, dvs. judar och kristna, de så kallade ”bokens folk”. Iranska religioner, såsom zoroastrism, manikeism och mazdakism, liksom buddhism omfattades inte av dhimmi-begreppet och utsattes därav för förföljelse. Det är förklaringen till att zoroastrismen och buddismen i princip utrotades från Iran och Afghanistan. I mogulriket kom hinduer att räknas som dhimmi eftersom de muslimska regenterna var i minoritet och inte kunde styra utan samarbete med majoritetsbefolkningen.[källa behövs]

Innebörden i dhimmi-systemet är att kristna och judar i muslimska områden får få rättigheter och beskydd av den muslimska överhögheten utan att betala det islamiska samfundet religiösa skatten, zakat. Att tillhöra dhimmi innebär att man inte har samma rättsliga status som en muslim, exempelvis behöver inte en dhimmi tjänstgöra i försvaret, men behöver betala en speciell skatt (jizya) för det militära beskyddet samt har rätt till liv, egendom och att utöva sin religion. Medan muslimer endast behövde betala en lägre jordskatt, ushr, fick judar och kristna betala en högre skatt på egendom och mark, som kallades för kharaj. Det var alltså ekonomiskt lönsamt för muslimska riken att en viss andel av befolkningen inte omvändes till islam. I takt med att omvändningen ökade förändrades därför skattesystemet och den religiösa åtskillnaden mellan olika jordskatter försvann.

En viktig historisk skillnad är att olika lagstiftningar gällde för de abrahimitiska religionerna, där kristna och judar fick lyda sina egna lagar i interna angelägenheter, såsom arv och rättstvister. Ännu en skillnad är att en muslimsk man enligt sharia får gifta sig med upp till 4 kvinnor, som kan vara antingen muslimer, kristna eller judinnor, medan ett äktenskap mellan en muslimsk kvinna och en icke-muslimsk man straffas med döden.

Inom islamisk rättsskipnad, motsvarar 1 muslimsk mans vittnesmål värdet av 2 muslimska kvinnors eller 2 dhimmi-mäns vittnesmål. 4 dhimmi-kvinnors vittnesmål har samma värde som 1 muslimsk mans vittnesmål. Samma system gäller även rätten att ärva. Dessa system har tillämpats på olika sätt i olika islamiskt-baserade samhällen genom historien. Under 1800-talets andra hälft införde Osmanska Riket en serie rättsreformer som gradvis stärkte de icke-muslimska invånarnas (ungefär 25% av rikets befolkning) rättsmäsiga ställning i samhället. Efter Första Världskriget avskaffade Turkiet alla de osmanniska sharia-lagarna. Motsatta utveckling har ägt rum i länder som islamiserat sina rättssystem, till exempel Egypten och Pakistan efter c:a 1970 och Iran efter 1979.

Andra restriktioner för dhimmi är t ex förbud mot att bära vapen eller att äga finare riddjur. Det finns också restriktioner för klädedräkten eller att icke-muslimer skulle bära något slag av kännetecken. Judiska och kristna religiösa byggnader fick inte vara större och stiligare än muslimska religiösa byggnader.[1]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Nicola Melis, "Il concetto di ğihād", in P. Manduchi (a cura di), Dalla penna al mouse. Gli strumenti di diffusione del concetto di gihad, Angeli, Milano 2006, pp. 23–54.
  • Nicola Melis, "Lo statuto giuridico degli ebrei dell’Impero Ottomano", in M. Contu – N. Melis - G. Pinna (a cura di), Ebraismo e rapporti con le culture del Mediterraneo nei secoli XVIII-XX, Giuntina, Firenze 2003.
  • Nicola Melis, Trattato sulla guerra. Il Kitāb al-ğihād di Molla Hüsrev, Aipsa, Cagliari 2002.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bente Groth (2000). Judendomen. Kultur, historia, tradition.. Stockholm: Natur & Kultur. Sid. 109. ISBN 91-27-07389-0