Islamism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Islamism, förstått som politisk islam, är en bred politisk rörelse med olika förgreningar, vilken huvudsakligen uppstått på 1900-talet. De tre ideologer som brukar räknas som islamismens föregångare är Jamal al-din al-Afghani, Rashid Rida och Muhammed Abduh. De som anses vara islamister använder som regel dock inte begreppet om sig själv eller andra som delar deras uppfattningar. Islamism som begrepp har alltmer kommit att representera extremistiska militanta grupper och hårdföra muslimska bokstavstroende vars mål är att styra samhället med islamsk lag sharia.[1]

Skillnaden mellan islamism och traditionellt islamiskt styre[redigera | redigera wikitext]

Islamismen bör inte heller förväxlas med traditionellt islamiskt styrelseskick, där staten endast bestod av en handfull undersåtar till en sultan som skipade rättvisa på basis av 'urf eller lokal praxis, medan de rättslärda (ulama) dömde i sina egna instanser. Befogenheten att tillämpa den islamiska lagen (shari'a) vilade alltså inte på staten utan på den muslimska gemenskapen, det vill säga det civila samhället. Icke-muslimer dömdes dessutom i separata domstolar enligt sina egna religiösa bestämmelser.[källa behövs]

Islamismen kan därför delvis ses som en produkt av att den moderna staten gör anspråk på en mer övergripande social struktur än den traditionella med större kontroll av medborgarnas privata sfär. I sin politiska tolkning av islam betonar islamisterna ofta vikten av ijtihad, det vill säga möjligheten att självständigt tolka Koranen med hänsyn till den rådande situationen. Därför har de ofta vänt sig mot de traditionellt skriftlärda, liksom mot sufismen.[källa behövs]

Termen och begreppet[redigera | redigera wikitext]

Under början av 1900-talet uppstod i västvärlden en kritik mot bokstavstrogna kristna, vilka i USA fick benämningen fundamentalister. Ordet började sedan användas om andra religiösa grupper, vilka ville integrera den moderna statens politik, juridik och offentliga förvaltning med religionen. Tämligen omedelbart uppstod debatter om ordets legitimitet, i synnerhet i Frankrike, som har många muslimska intellektuella. Som kompromiss, myntade då Le Monde termen "islamist" för de muslimer som strävade efter ett sådant religiöst samhälle. Ordet kom att uppfattas som värdeneutralt av alla läger, och spred sig till de flesta språk, även arabiska (islâmîyûn).[2]

Islamism och islam uppfattas sålunda som två olika begrepp, fastän islamister menar att det i förlängningen är samma sak. Islamister kallar sig själva ofta usûlîyûn [3], en term som är en direkt översättning av "fundamentalister" (usul = grunder, fundament). [4]

Den viktigaste islamistiska grupperingen är det ursprungligen egyptiska Muslimska brödraskapet. Andra betydelsefulla islamister är Hizbollah, Islamiska jihad, Jama'at-i-Islami, Jaysh Muhammad, och Takfir wa Hijra.[5]

Gemensamt för islamistiska grupper är att de menar att islam är en objektiv sanning med ett lagsystem som är den enda samhällsordning som förmår upprätta ordningen.[6]

Islamismens ursprung[redigera | redigera wikitext]

Stater som bygger på islamisk lagstiftning har funnits sedan religionen islam grundades, men begreppet islamism betecknar politiska rörelser som har uppstått under 1900-talet, och de första islamistiska rörelserna var en del av kampen för självständighet från dåtidens kolonialmakter. Framför allt två rörelser blev mycket inflytelserika under islamismens tidiga period - Jama'at-i-Islami (Islamiska partiet) som bildades 1941 i det brittiska Indien och Ikhwan al-Muslimun (Muslimska brödraskapet) som grundades 1928 i Egypten.

Sayyid Abu'l-A'la Mawdudi[redigera | redigera wikitext]

Jama'at-i-Islami grundades 1941 i Lahore av Sayyid Abu'l-A'la Mawdudi. Mawdudi var journalist och författare och hade sin bakgrund i den muslimska separatiströrelsen i brittiska Indien. Till skillnad från Mohammed Ali Jinnah, som senare skulle bli Pakistans landsfader, handlade Mawdudis vision inte om en sekulär självständig stat för Indiens muslimer, utan om ett islamiskt hemland som styrdes efter Koranens bud. I sin tolkning av islam betonade Mawdudi vikten av ijtihad; möjligheten att självständigt tolka Koranen, med hänsyn till den rådande situationen. Han vände sig mot de traditionellt skriftlärda. Mawdudi kallade det styrelseskick som han förespråkade för teodemokrati. Det innebar att den islamiska nationen skulle ledas av en emir, det vill säga, en from muslimsk man som skulle utses i allmänna val. Sedan den muslimska staten Pakistan skapats 1947 var Mawdudi mycket kritisk mot dess sekulära regim. Han dömdes flera gånger för statsfientlig verksamhet. General Zia-ul-Haq, som grep makten i Pakistan efter en militärkupp 1977, var dock en stor beundrare av Mawdudi, och från kuppen fram till sin död 1979 hade Mawdudi stort inflytande över politiken i Pakistan.

Mawdudis mest inflytelserika verk är Towards Understanding Islam (arabiska: Risalah Diniyat).

Sayyid Qutb[redigera | redigera wikitext]

Sayyid Qutb var en av de viktigaste ideologerna i Muslimska brödraskapets tidiga historia. Hans tänkande har inspirerat såväl moderata islamister som radikala så kallade jihadister. De militanta grupperna kan motivera sin våldsideologi med hjälp av Qutbs senare skrifter, där han förespråkade att ett islamiskt avantgarde skulle "väcka de slumrande massorna" med våldsamma medel. De moderata islamisterna å andra sidan, är mer benägna att vända sig till Qutbs tidigare verk, där han fokuserar på social rättvisa och jämlikhet. Qutbs tänkande radikaliserades i takt med hans egna erfarenheter av den egyptiska statens repression. Han torterades svårt i egyptiskt fängelse, dömdes till döden och avrättades slutligen 1966. I boken Social rättvisa i islam skriver Qutb att social rättvisa är en grundläggande princip för islam. Han tolkar islams tanke om alla människors enhet som ett krav på jämlikhet, och zakat (allmosor) som ett argument för en välfärdsstat.

Qutb vände sig i sina senare skrifter mot Koranens lära om det rättfärdiga kriget som uteslutande ett försvarskrig. Qutb hävdade att syftet med jihad är att förverkliga en rättvis samhällsordning och frihet för alla människor, och för det krävs enligt honom ett offensivt jihad.

Islamiska jihad[redigera | redigera wikitext]

Muslimska brödraskapet övergav under 1970-talet våld som en metod att uppnå sina mål. Andra radikala islamistiska rörelser fortsatte den militanta kampen. Den viktigaste av dessa var Islamiska jihad.

Salafism och wahhabism[redigera | redigera wikitext]

Salafism är en gren av sunniislamisk fundamentalism som har många likheter med wahhabismen, den religiösa/politiska ideologi som är förhärskande i Saudiarabien. Man kan i stort indela salafisterna i dels konservativa wahhabiter som gynnas av den saudiska regimen, dels salafistjihadister som drivs av en militant radikalism och anser sig ha rätt att utropa heligt krig mot alla otrogna, dit även oliktänkande muslimer räknas. Deras mål är en global islamisk stat, ett nytt kalifat.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Graham E. Fuller, Islamists in the Arab World: The Dance Around Democracy
  2. ^ Jan Hjärpe, Araber och arabism, Stockholm 1994, s. 160-162
  3. ^ Jan Hjärpe, Araber och arabism, Stockholm 1994, s. 162
  4. ^ Nazih Ayubi, Political Islam: Religion and Politics in the Arab World, London 1993, s. 256
  5. ^ Jan Hjärpe, Araber och arabism, Stockholm 1994, s. 162 f
  6. ^ Jan Hjärpe, Araber och arabism, Stockholm 1994, s. 163
  7. ^ Karl Steinick, Svenska dagbladet