Avlatsbrev

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Avlatsbrev utfärdat av Jeronimus Munghofer.

Avlatsbrev var det skriftliga dokument som erhölls av biskopen efter fullgjord avlat. Dessa dokument beslogs med biskopliga vaxsigill, och lämnades sedan över till biktfadern (om denne lät vänta med absolutionen till efter botgöringen, vilket var vanligt under medeltiden). Om absolutionen redan var utdelad (vilket var det vanligaste) behövdes inte avlatsbreven som någon juridisk handling, utan var bara en personlig bekräftelse.

Avlat kunde bara erhållas av biskopar men inte av biktfadern och gällde oftast för ett visst antal dagar. Ansökan om avlat skedde oftast genom biktfader, det vill säga att denne gick till biskopen, och bad om avlat för sitt biktbarn. Om biskopen då beviljade avlaten räknade prästen av den bot som tagits bort och han hade då fått hjälp för att bli klar med sin bot snabbare.

Anledningen till avlatshandeln var troligen flera. En anledning kunde vara att när biskopen garanterat avlat, bad man ofta någon annan att göra delar av den, exempelvis en munk. Om denna munk till exempel brukade jorden den tid han skulle göra extra hjälpbot behövde han ekonomiska bidrag. Dessa bidrag betalades oftast av biskopen vilket gjorde att avlat kunde bli kostsamt för kyrkan. Om biktbarnet var förmöget kunde även denna betala vilket gjorde att det okontrollerat kunde komma stora pengar i omlopp.

Då avlaten är en sorts benådning och denna naturligtvis skedde frivilligt, hände det även att folk skickade med pengar och gåvor för att öka sin chans till beviljande. Denna typ av mutning gjorde möjligen att avlatshandeln började.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Carl-Gustaf Andrén, "De medeltida avlatsbreven – instrument för kyrkans verksamhet." i: Kungs-Husby i Trögd. Kungsgård, kyrka och socken, (Studier till det medeltida Sverige 6.) 1992

Se även[redigera | redigera wikitext]