Bioackumulation

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Bioackumulation är anrikning och ackumulering av miljögifter hos en biologisk organism, vanligtvis ett djur. För att en substans ska kunna ge upphov till bioackumulation måste det vara fettlösligt eller persistent, ofta båda. Dessa substanser får organismerna vanligtvis i sig genom födan och de lagras i kroppen ju äldre de blir. Bioackumulation är en process som ofta förknippas med miljöproblem och ansamling av xenobiotika hos framförallt högt stående djur i näringskedjan.

Bioackumulation syftar till ansamlingen av ett miljögift i celler och vävnader hos en enskild individ med tiden, medan biomagnifikation syftar till den anrikning som sker med ökade trofinivå i näringskedjan. I vissa sammanhang kan det vara viktigt att skilja mellan de båda men ofta går de hand i hand och ibland görs ingen skillnad mellan dem. Bioackumulering är en process där miljögifter ansamlas i levande organismer. Framför allt rovdjur är utsatta, då de kan få i sig höga halter gifter genom sina byten. Gifter som inte är biologiskt nedbrytbara ansamlas i organismer och i högre halter hos organismer högre upp i näringskedjan.

Exempel på bioackumulerande gifter är DDT och PCB. Se även flamskyddsmedel. Jämför pilgrimsfalk. Ämnen som bioackumuleras är ofta fettlösliga och kan därmed inte utsöndras via urinen. Om organismen i fråga saknar nödvändiga enzym för att bryta ner det fettlösliga ämnen kommer det att lagras i organismens fettdepå.

Även en del tungmetaller biomagnificeras, så som bly.

Det bör noteras att inte alla miljögifter kan biomagnificeras.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ett välkänt svenskt exempel på de negativa effekterna av bioackumulation är den av polyklorerade bifenyler hos sälar i Östersjön under senare halvan av 1900-talet. Utsläpp från samhället ledde till att det fettlösliga miljögiftet ansamlades hos fiskar. Östersjösälarna som åt dessa fiskar fick då kraftigt förhöjda mängder PCB i sig genom födan (biomagnifikation). Med tiden gjorde detta att stora mängder PCB ansamlades i vävnader hos sälen (bioackumulation) vilket bland annat störde fortplantningscykeln. Mängden sälar i Östersjön minskade kraftigt på grund av detta. En viss stabilisering och ökning har skett sedan förbuden mot PCB i Sverige 1973.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Brandt, Nils; Gröndahl, Fredrik (2005). Miljöeffekter. Stockholm: KTH. Sid. 111-135. ISBN 91-630-9297-2