Eldticka
| Eldticka | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Svampar Fungi |
| Stam | Basidiesvampar Basidiomycota |
| Klass | Agaricomycetes |
| Ordning | Hymenochaetales |
| Familj | Hymenochaetaceae |
| Släkte | Eldtickesläktet Phellinus |
| Art | Eldticka P. igniarius |
| Vetenskapligt namn | |
| § Phellinus igniarius | |
| Auktor | Linné, Quélet, 1886 |
| Synonymer | |
| Boletus igniarius L. (1753) | |
Eldticka (Phellinus igniarius)[1] är en svamp i den polyfyletiska gruppen tickor, i eldtickesläktet i familjen Hymenochaetaceae. Arten parasiterar på sälg och björk.
Utbredning
Eldtickan förekommer i alla världsdelar utom Antarktis.[2]
Fnöske
Eldtickan har använts vid framställning av fnöske, även om fnösktickan är den art som förknippas med fnösktillverkning.[3] Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material.[4] Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden: eldslagning, sjukvård[5] och kläder,[6][4] men har främst förknippats med eldmakande.[7][8]
Växtfärgning
Eldtickan färgar garn i färger från citrongult till ljusorange beroende på betningmedel.[9]
Namnet
Eldtickan har fått sitt namn av att den förr i tiden också användes för att hålla elden vid liv över natten genom att låta en ticka ligga och glöda. Den brinner mycket långsamt. När elden nästan brunnit ut på kvällen lades en eldticka på härden och fick ligga och glöda under natten. Nästa morgon behövde man bara lägga på nytt bränsle och blåsa på eldtickan för att väcka elden till liv.
Eldtickan är en av tre svenska arter som haft denna funktion. De andra arterna, som också tillhör eldtickesläktet, är björkeldticka (Phellinus lundellii) och svart eldticka (Phellinus nigricans).[9]
Bildgalleri
-
Eldticka fotograferad på vintern i Tjeckien -
Illustration i Schmeils vetenskapsatlas -
-
Eldticka på björk -
Förstoring av porer på undersidan av eldticka -
Illustration i James Sowerbys verk “English Fungi or Mushrooms” publicerad 1797–1809
_cropped.JPG)
.jpg)
.jpg)
Se även
Referenser
- ^ ”Phellinus igniarius (L.) Quél. – eldticka”. SKUD. Sveriges LantbruksUniversitet. http://skud.slu.se/Skud/ReportPlant?skudNumber=96295. Läst 21 juni 2015.
- ^ ”Phellinus igniarius”. Plantwise. http://www.plantwise.org/KnowledgeBank/PWMap.aspx?speciesID=17786&dsID=24305&loc=global. Läst 21 december 2014.
- ^ Klas Jaederfeldt. ”Hur man framställer fnöske ur fnösktickan”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan/fnoske.1097.html. Läst 19 december 2014.
- ^ [a b] ”Fnöske”. SAOB. Svenska Akademin. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/72/76.html. Läst 19 december 2014.
- ^ H. P. Molitoris (april 1994). ”Mushrooms in medicine” (på engelska). Folia Microbiologica 39 (2): sid. 91-98. http://link.springer.com/article/10.1007/BF02906801. Läst 20 december 2014.
- ^ Klas Jaederfeldt (1998). ”Fnösktickan, Fomes fomentarius, och dess användningsområden – Månadens kryptogam april 1998”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan.1893.html. Läst 19 december 2014.
- ^ ”Göra eld med fnöske”. nrm.se. Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik. Arkiverad från originalet den 21 december 2014. https://web.archive.org/web/20141221095142/http://www.bioresurs.uu.se/bilagan/pdf/xBilagan_2008_eld_fnoske.pdf. Läst 19 december 2014.
- ^ Nationalencyklopedin 1991, s. 450.
- ^ [a b] Björk 2013, s. 280.
Tryckta källor
- Fnöske. Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs. 1991. ISBN 91-7024-619-X
- Marit Stigsdotter, Bertil Hertzberg (2013). Björk – Trädet, människan och naturen. Balkong Förlag. ISBN 978-91-85581-68-9