Emerentia von Düben

Från Wikipedia
Emerentia von Düben.

Emerentia von Düben, även kallad Menza, född 24 maj 1669, död 22 mars 1743 i Stockholm, var en svensk hovdam och gunstling till drottning Ulrika Eleonora. Hon var känd för sitt stora inflytande över Ulrika Eleonora.

Barndom

Hon var dotter till Gustaf Düben den äldre och Emerentia Standaert, syster till Gustaf von Düben den yngre, Joachim von Düben den äldre och Anders von Düben den yngre. Emerentia von Düben fick en bildad uppfostran och talade tyska, franska och italienska. Hon antogs som ung till kammarpiga hos drottningen, Ulrika Eleonora av Danmark och fick 1690 ansvaret för den då tvååriga prinsessan med samma namn. Adlad med sina bröder 1707, blev hon 1717 hovfröken, och 1719 kammarfröken och friherrinna. Hennes utnämning till hovfröken ogillades mycket av de övriga hovfröknarna, som skall ha övervägt att sluta sina tjänster. Vid Ulrika Eleonoras tronbestigning och kröning 1719 utnämndes hon till posten som drottningens kammarfröken, vilket var den högsta rangen en ogift hovdam kunde ha, framför Margareta "Greta" Magdalena Torsstenson, som då varit hovfröken mycket längre än von Düben och rangmässigt egentligen skulle ha stått på tur, och Torstensson avslutade då sin tjänst.

Relationen med Ulrika Eleonora

Hon stod under hela sitt liv vid Ulrika Eleonoras sida: "i lust och nöd vårdande, tjänande, deltagande och tröstande", och betraktas som dennas kanske enda verkliga förtrogna. De ska ha varit som systrar, hon agerade rådgivare och anses inte ha missbrukat sitt inflytande. Hon beskrivs som nästan bigott religiös, men även om hon utsattes för avund på grund av sin inflytelserika ställning var hon inte utsatt för förtal eller skvaller. Hon stödde aggressivt Ulrika Eleonora och dennas uppfattning om sin arvsrätt till kronan mot Hedvig Sofia och Karl Fredrik av Holstein-Gottorp och ska ha underblåst fiendskapen mellan dessa och Ulrika Eleonora[1]

Uppfattningen vid hovet var att vägen till Ulrika Eleonora gick genom von Düben. Fredrik Axel von Fersen uppger att Ulrika Eleonora: "hvarken kände eller såg med andra ögon än fröken von Dübens". Utländska diplomater försökte dra fördel av hennes inflytande genom att ge henne mutor för att förespråka vissa äktenskapskandidater, och det handlade inte om små summor. Sändbuden från den blivande Georg II av Storbritannien uppvaktade henne eftersom hon hade "fullständig kontroll" över Ulrika Eleonora.[2] Hon förmedlade förslaget om äktenskap mellan Ulrika Eleonora och Fredrik av Hessen mot en kontant ersättning på 30 000 tyska thaler utbetalad av Karl av Hessen, vars ränta hon sedan uppbar.[1] Förhandlingarna om äktenskapet förmedlades 1710 med von Düben som mellanhand och de hessiska förhandlaren Conrad Rancks kontaktperson. När Peter den store 1714 ville inleda fredsförhandlingar, försökte dennes agent furst Chilkov få kontakt med Ulrika Eleonora genom von Düben. Chilkov gav order om att Tschebyschoff skulle ta kontakt med von Duben genom en av dennas vänner om han misslyckades med att få kontakt med Ulrika Eleonora själv. Österrikes sändebud Antivari rapporterade att Düben inte bara hade tillgång till Ulrika Eleonoras sängkammare utan företräde där framför makens.

Under Ulrika Eleonoras regeringstid 1718-1720 ansågs Emerentia von Düben och hennes bröder utöva ett otillbörligt inflytande över politiken. Hon talade sedan länge fritt med Ulrika Eleonora om tronföljden, något som i övrigt var ett farligt politiskt ämne att diskutera. Under förhandlingarna om tronföljden 1718 fungerade Emerentia von Duben som medlare och förhandlare, något som upptogs illa av en del makthavare. Vid Ulrika Eleonoras kröning 1719, noterades det hur Emerentia von Duben steg fram efter att ärkebiskopen hade placerat kronan på monarkens huvud och såg till att den satt stadigt fast.[2] Under förhandlingarna 1720 tillhörde de den falang som ville att Ulrika Eleonora skulle få regera tillsammans med Fredrik I, men deras inflytande var en av orsakerna till att detta förslag inte fick något stöd.

År 1732 upprördes Ulrika Eleonora av Fredrik I:s förhållande med Hedvig Taube övertalades hon av Düben att inte visa sitt missnöje utåt. Düben framhöll att Ulrika Eleonora var den borna drottningen och oåtkomlig för anfall underifrån: "Liksom månen går sin bana fram på himmlen och intet aktar på hundgläfs, så borde också Hennes Maj:t ringakta det skvaller, som uppstått med anledning av denna högst beklagliga och förblindade förbindelse"[1]. Ulrika Eleonora uppges ha gråtit över denna förbindelse, men på Dübens råd inte visat detta utåt[1]. Hon blev föremål för Fredrik I:s tacksamhet sedan hon övertalat Ulrika Eleonora att inte öppet visa sitt ogillande av förbindelsen mellan Fredrik och Taube. von Düben följde ständigt med Ulrika Eleonora; på Gripsholms slott blev hennes rum kallat "Fröken von Dübens kammare".

Emerentia von Düben och Ulrika Eleonora hade båda en önskan att begravas tillsammans, men slog det ur hågen eftersom de anade att det inte skulle respekteras efter deras död.[1] Hon fick ett stort arv vid Ulrika Eleonoras död 1741. Vid sin egen död 1743 lämnade Emerentia von Düben 200 000 daler efter sig. Det motsvarade 877 årslöner som kammarpiga, och hon anses ha tjänat det mesta själv. Detta var samma förmögenhet Arvid Horn hade vid samma tid.[2] Hon var verksam som donator. I en minnessång vid hennes död skrev Olof von Dalin: »... så länge dygden finns, Så kan dess ära ej bortvika. Och alltid när man minns Ulrika Man även fröken Düben minns.»

Källor

Noter

  1. ^ [a b c d e] Lundh-Eriksson, Nanna: Den glömda drottningen. Karl XII:s syster. Ulrika Eleonora D.Y. och hennes tid. Affärstryckeriet, Norrtälje. (1976)
  2. ^ [a b c] Fabian Persson (1999). Servants of Fortune. The Swedish court between 1598 and 1721. Lund: Wallin & Dalholm. ISBN 91-628-3340-5 sid 190-91
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Emerentia_von_Düben&oldid=42294288”